God Jul alla fina bloggläsare!
Vi tror inte att gullefjunet skulle gå på det längre om maken var jultomte så i år hade vi en annan jultomte som också tomtade hos flera andra i byn. Jultomten hade missbedömt utetemperaturen så han hade dragit på sig långkalsonger. Hos morsan och farsan är det jämt 26 grader inne så svetten måste ha lackat ordentligt för tomten den stunden han var hos oss.
Svettig eller ej så var tomten i alla fall jättesnäll. Det sa gullefjunet när han hade gått.
Gullefjunet och morfar kommer efter mig hela tiden också frågar gullefjunet med sin allra venaste röst “kan jag få öppna en julklapp medan jag väntar på tomten?”.
“Du har fått öppna legot, nu får du vänta tills tomten kommer med resten av julklapparna”.
Hon går iväg och informerar morfar “Jag fick inte öppna något paket. Då kan vi gå och rita istället.”
Sen lommar de iväg. Gullefjunet obekymrad och Morfar helt bedrövad. Han vill ha nya leksaker att leka med.
Han har ätit upp gröten vi ställde ut i pensionärskuvösen.
Medan han åt satt han tydligen på morfars värmepistol eller vad det nu är. Note to self – nästa gång jag ber någon ställa ut gröt till tomten på verandan (och sedan tömma tallriken) ska jag be någon som ‘pays a bit of attention to details’. Dvs inte maken och morfar. När man låtsas att tomten finns är det lättare att upprätthålla illusionen om man inte behöver hitta på en förklaring till varför tomten valde den enda stolen som det ligger en värmepistol på när det finns tre andra stolar att sitta på.
Sen verkar tomten ha haft julfest med tomtenissarna på köksbordet.
När kalaset var slut lämnade tomten ett spår av pepparkakor och mandariner hela vägen från festplatsen i köket in till vardagsrummet. På vägen tappade han sin säck som han köpt på en flygplats i London med ett välgörenhetsbudskap på. Rätt julanda, fel språk. Det gäller att börja med språkutbildningen tidigt om det ska sätta sig i benmärgen.
Sen tog tomtens fantasi slut så han gömde en julklapp under en stol och hängde en filt över. Det blir säkert succe i år när föreställningens målgrupp bara är tre år gammal. Nästa år får tomten kanske lov att börja planera och tänka ut en plan lite tidigare så att slutet på sagan blir lite bättre.
Bara så att er julafton inte blir förstörd av undran över vad som finns i julklappen så kan jag berätta att det är Duplo. Tanken är att det ska hålla henne sysselsatt och avleda uppmärksamheten från de andra julklapparna tills dess att jultomten har återhämtat sig från julfesten och dyker upp igen när alla är mätta för att dela ut resten av julklapparna.
Man ligger på soffan och blundar och det är så jävla skönt. Då sitter FLERA personer och tjatar och stör en och säger saker som “sov inte nu, då kan du inte sova i natt” och “gå och lägg dig istället för att sova på soffan”.
Inte nog med det. Dessutom håller de på och petar en på armen. Finns det något som är mer irriterande än när folk petar en på armen?!!
I sängen alltså är vad de menar. Att jag ska gå och lägga mig i sängen. Det är ju inte alls samma sak! Varför måste folk alltid förstöra för en?
Jag och maken tror stenhårt på att införa lite engelska traditioner här hemma. Som att gå på puben och ta en öl innan middagen när man har semester.
När man då är i Jävre så är det lite svårt att gå på puben så då får man gå på MDs. Så vi och brorsan beställde en taxi och farsan backade ut den ur garaget och skjutsade ner oss. Jag köpte första pubrundan och personalen är uppenbarligen inte så van vid folk som bara kommer in och köper en öl för när jag fick min växel sa tjejen “Smaklig måltid”.
Det där var ju så trevligt att brorsan gick iväg för att köpa en runda till. Han fick våra tre öl och sen fick han höra att nu gick det inte att köpa fler öl för nu var de slut. Vi hade druckit upp all öl de hade. I England är det något som folk säger med stolthet “we drank the bar dry”. Det är lite av en merit när en grupp lyckas tömma lagret. Oftast är dock gruppen lite större än tre personer.
Så vi hade alltså inte åstadkommit en så stor prestation med våra två öl var. MDs ska byta ägare i januari så de köper inte längre in nya varor.
Brorsan sa att det fanns en öl kvar i kylen. Men redan innan dess hade jag och maken observerat att deras vinhylla hade så litet sortiment att de hade fyllt ut hyllan med en Mariestad. Så det finns två öl kvar. De har stängt imorgon och juldagen. Jag tror inte att någon av Jävreborna kommer att dricka upp dem innan Annandagen så planen är att jag och maken ska gå dit och dricka upp dem när de öppnar igen.
Vi ringer tre timmar innan och ber dem att ställa in ölflaskan på hyllan i kylen och sen går vi “byarundan” och tar en vätskekontroll på vägen hem.
Jag kan ju ändå tycka att vi gjorde något meriterande. MDs tänkte att deras öl skulle räcka i de ca sex dagar till de har öppet. Om man säljer en öl om dagen. Också kom vi och drack upp hela veckoransonen på en gång.
Vid soffan. Så här ser den ut.
Vi hörs. Jag har inte tid att sitta här. Jag ska vila.
Maken säger att det är onödigt och att det finns paprikor i Norrland. Men det är ju en fullt funktionsduglig paprika. Inte ett dugg gammal. Jag kan ju inte kasta bort den och om jag lämnar den här så är den ju rutten när vi kommer hem. Så jag packade ner den.
Nu tycker jag att Facebook är ute och cyklar med sina rekommendationer.
Jag trodde att Facebook samlade in information om en och riktar reklam och grejor till en utifrån ens intressen. Också kommer de och rekommenderar Blondinbella och Madeleine åt mig.
Va? Har de fått virus i informationsinsamlar-apparaten?
Det är allmänt känt att jag inte är så intresserad av städning. Jag tycker att det är lite överskattat.
Maken påstår att det finns två tillfällen när jag får totalt städfnatt. När han är sjuk och när vi ska åka bort. Han säger det på ett sånt sätt att man får intrycket av att han tycker att det är onormalt.
Han har ju fel. Om man öppnar en garderob för att ta fram en necessär för att packa inför resan och upptäcker att garderoben är helt oorganiserad är det självklart att man måste städa hela garderoben. Inklusive torka hyllorna. Det är helt normalt. Jag förutsätter att alla vettiga människor gör så.
Den här chokladkalendern måste jag ta tillbaka till butiken och klaga över. Det är fyra dagar kvar till julafton men bara två luckor kvar.
Maken är inte misstänkt för en gångs skull, alla vet att tomten egentligen inte finns så han kan det inte vara och gullefjunet försäkrar att hon INTE har öppnat några extra luckor och hon har ingen aning om vart chokladbitarna har tagit vägen. Alltså måste det vara något konstruktionsfel på kalendern.
Jag tror aldrig att jag har längtat så mycket efter jullovet som i år sedan jag gick i typ nian. En veckas semester plus några strödagar här och där som jag hade i somras räcker inte till för att vila upp sig.
Sjutton dagar på raken är jag ledig. Om jag har räknat rätt. Om jag har räknat fel så att det bara är sexton dagar kommer jag att hamna i en djup kris.
Mamma säger att jag ska hjälpa till med julmaten på måndag. Det behöver jag inte. Steka köttbullar och prinskorv det kan jag göra tio minuter innan julbordet på julafton. Sånt behöver man inte hålla på och feja med i flera dagar i förväg. Potatisen kan jag hoppa över för den tar så länge att koka.
När flyget norrut avgår så är min destination soffan i morsan och farsans vardagsrum. Folk som ska äta skinka och revbensspjäll kan samlas i köket och svettas över julmaten tills de tappar aptiten. Om någon försöker lasta över julmatsansvaret på mig så ställer jag självklart upp, men då blir det palt på julbordet.
Morfar får ta ut barnet i snön och dra pulka, gunga och göra snögubbar. Ut på ägorna ska de också och hugga en julgran.
Om alla bara kan ägna sig åt sina uppgifter och låta mig vila på soffan ifred så blir det här en perfekt jul.
När maken klädde sig för att åka på begravningen som jag blev tvungen att lämna återbud till upptäckte han att byxorna blivit för stora och tog på sig hängslen.
“Pappa du ser ut som Pippi Långstrump, hon har också sådana där”.
När hon tittade på vårt bröllopsfoto som hänger på väggen.
“Där är du och pappa. Det ser ut som pappa, men det ser inte ut som du mamma, du är konstig i håret”.
Så jag visade foton från vår bröllopsdag när jag satt hos frissan och fixade håret och visade hur mitt hår såg ut på bröllopet.
“Fick du någon klubba när du var klar mamma?”.
Vid lunch ville hon baka pepparkakor och vi råkar ju ha deg kvar i kylen. Så jag sa att om hon åt upp lunchen skulle jag kanske kunna samla ihop krafter till att baka EN plåt pepparkakor. Då satt hon och petade i maten i evigheter.
“Jag vill nog inte baka pepparkakor idag, vi gör det imorgon när jag har ätit upp maten istället”.
När man ska försöka sig på att behålla sin första måltid efter att inte ha behållit någon föda på över tolv timmar tänkte jag att det vore bra med någonting lättsmält. Jag kom fram till att plättar nog är lättsmälta. För barnet spenderade ju bara tre timmar på dagis igår innan de ringde och sa att hon fått tillbaka diarrén så hon är också hemma idag, så maten ska ju duga till henne också. Att vabba när man själv mår tjyvens är ingen barnlek kan jag berätta. För nu är hon ju hur pigg som helst och jag är inte hur pigg som helst.
En annan sak som är lättsmält är plastbitar som någon lämnat kvar på den nya stekpannan när de tog bort förpackningen. Sådana plastbitar smälter och kletar sig fast på spishällen. Man väntar sig ju inte att det ska sitta plastbitar på stekpannan så det tar ju en stund innan man upptäcker vad det är som luktar.
Någon, det är maken det. Jag vill bara vara tydlig på den punkten, utifall att det var någon som inte förstod vem jag menade.
Glöm det där jag sa igår. Det om att må finfint. Det är inte längre en korrekt beskrivning.
Alltså jag har inte mycket att berätta idag. Vi har ju varit hemma hela dagen. Barnet sov i två timmar. Då råkade visst jag också somna en timme. Man blir så trött av att sitta uppe och titta på Rosa Pantern klockan tre på natten för att avleda fokuset från magont.
Vi har lagt en hel del tid på att välja vilket element katten skulle ligga på för att torka. Tittat på film och läst sagor.
Vi har smält pärlor. Sådana där Hamaspärlor ni vet. Jag har nämligen läst på någon blogg nån gång för länge sedan att man kan smälta pärlor. Fast jag har glömt bort vad man skulle gör av eller med de smälta pärlorna. Därför smälte vi bara pärlor i största allmänhet och då blev det så här.
Jag har ingen aning om vad vi ska använda klumpen med smälta pärlor till. Vi har också ett antal enstaka smälta pärlor som inte sitter ihop som jag inte heller vet vad vi ska gör med.
Den där pussen jag fick igår…. hur mår jag då? Jo, tackar som frågar, förutom den där halsontan jag dragits med i evigheter nu mår jag finfint.
Maken däremot har jag knappt sett till sen han kom hem från jobbet. Först låg han i sängen och kröjmade sig, sen satt han på dass med en rosa hink i knät och nu ligger han på soffan och gnyr och ber om tekoppar. För en gångs skull visar han ju upp lite verkliga sjukdomssymptom så jag visar medlidande, men hinken fick han tömma själv.
En positiv sak är ju dock att morfar knappast kan skylla på svampen, för maken har inte ätit av svampen, så nu slipper vi höra honom tjata om att man inte ska äta svamp.
Morgonens välling är kvar i magen så nu tvättar vi. Nattlinnen, handdukar, mammas kofta, en katt.
Fint folk kräks inte i toaletten. Om någon föreslår att man ska göra det blir det ytterligare trauma av det. En hink ska det vara. En rosa hink.
“När man har ont i magen då ÄR man sjuk”. Jo, det är en korrekt observation. En annan observation är att när det onda börjar flytta runt till handen, benet, ryggen, foten, armen osv så mår man bättre men vill fortfarande bli ompysslad.
Morfar hatar svamp. Eftersom det här inte verkar vara en magsjuka så är den misstänkta boven i dramat champinjoner som gullefjunet var ensam om att äta till lunch igår. Morfar kommer inte att sluta tjata om det här på hela julen. Han kommer att säga “Man ska inte äta svamp” dubbelt så ofta som vanligt.
Maken har inga nerver alls när gullefjunet är sjuk. Särskilt inte när hon har ont i magen, då börjar han dra paralleller till sin egen sjukdomshistoria. När jag googlar ‘vätskeintag vid kräkningar’ så googlar maken ‘akutmottagningar med kirurgi vid magsjuka’.
När jag ringde till dagis och sjukanmälde i morse fick jag höra att det går vattkoppor. Förhoppningsvis kan vi gå tillbaka till dagis imorgon och skaffa oss vattkoppor så att vi får göra bort det.
Gullefjunet har varit väldigt lös i magen hela eftermiddagen. Just när vi skulle välja gonattsaga började hon gråta och sa att hon hade ont i halsen. Helt plötsligt alltså. Halsen har hon inte klagat över på hela dagen, bara magen.
I nästa sekund la hon en spya över hela nattlinnet och min högra arm. Då blev vi jätteledsna, duschade bort all pasta och hallon och sen var vi glada igen.
När hon kom ur duschen kramade jag om och tröstade henne. Då fick jag en stor blöt puss, rakt på munnen. Härligt. Nu vet vi med säkerhet att jag blir hemma imorgon. Vad som fortfarande är oklart är om jag vabbar och tar hand om barnet eller om jag ligger med huvudet i toastolen och kräks medan hon sitter i soffan och tittar på film.
Ingen skickar ju julkort längre. Opersonliga masshälsningar via Facebook, email och SMS är vad som gäller nu för tiden. Praktiskt att skicka. Tråkigt att få.
När vi bodde i London var det någon på vår cul-de-sac som började en tradition att gå och stoppa ett riktigt julkort i brevlådan hos alla grannar. Då kände man sig tvungen att skriva julkort och dela ut till alla grannarna och till slut gjorde alla som bodde på gatan det. Det tyckte jag var trevligt. Då fick man minst 12 julkort att klistra upp på köksdörren och om man var duktig själv och skickade ut julkort och gjorde det tillräckligt tidigt hann man få några tillbaka. Det blir riktigt fint om man klistrar upp ett tjugotal julkort på en dörr eller vägg. Sen jag flyttade hem från London har jag inte fått ett enda julkort. Jag har i och för sig inte skickat några heller.
Jag har dock skitmånga julkort kvar från tidigare år som ligger och tar plats. Nån välgörenhet säljer julkort också köper man mer och varje år ökar mängden snarare än minskar. Nästa år ska jag skicka julkort tänker jag alltid. Vissa år blir det av och andra blir det inte av. Nu tänkte jag i alla fall göra av med alla julkorten jag har och skicka iväg dem i år.
Är det någon som vill ha ett riktigt julkort så är det bara att hojta till. Men det är bråttom. Den 16e säger posten att man måste posta sina julkort om de ska komma fram i tid. Så ni får ju höra av er imorgon söndag. Fast om man betalar 50 öre extra för frimärket har man ända fram till den 20e på sig att posta julkorten. Så om ni kommer in med en julkortsönskan mellan den 16e och 20e och motiverar er önskan om ett julkort tillräckligt bra så kanske jag pungar ut med 50 öre extra för frimärket.
Ni kan ju inte hålla på och lämna er adress i kommentarerna, då kanske någon dåre börjar skicka snuskbrev till er. Så om ni vill ha ett riktigt julkort kan ni skicka mig ett email med er adress till victoria@prinsessanpaarten.se.
Jag lovar inte att det blir ett fint julkort, alla julkort som jag har liggandes i lådan är inte fina. Jag har bland annat en obruten förpackning med julkort som av prislappen att döma är typ tjugo år gammal. Det är tanken som räknas vetni. Men välmotiverade julkortsönskemål kanske tom belönas med ett handgjort julkort. Jag har några sådana också och vissa av dem är riktigt fina.
Vi ska på födelsedagskalas hos en dagiskompis imorgon ju. Så idag skulle vi införskaffa en present.
Gullefjunet: Mamma jag tror att N skulle tycka om den här.
Jag: Det skulle hon säkert gumman. Men jag tror inte att hennes mamma skulle tycka om den. Vi tar inte den.
Gullefjunet: Hur mycket kostar den mamma?
Jag: Alldeles för mycket. Ställ tillbaka den där nu så väljer vi någon annat som inte är så kladdigt.
Man kan faktiskt inte komma med fingerfärg som present till ett kalas. Ryktet kan ju sprida sig på dagis så att man aldrig mer blir bjuden på kalas.
Om man tar en Stockholmare och placerar honom i Norrland så brukar det uppstå visa kommunikationsproblem.
När vi är hos morsan och farsan blir maken helt förvirrad om man ber honom hämta något på vinden. Typ “Kan du hämta min tröja på vinden om du ändå ska upp?”. Då kan han ställa en korkad motfråga som “Vad gör din tröja på vinden?”. Duh liksom. “Jag tog upp den igår när vi gick och la oss”.
Han försvinner upp och är borta onaturligt länge för någon som letar efter en tröja. Sen dyker han upp igen och säger “Jag ser luckan men hur öppnar man den? Det finns ju inget handtag”.
Han letar alltså efter tröjan på helt fel våning. Så här ligger det nämligen till. Morsan och farsans hus har stått där det står sedan någon gång på sent 1800-tal. Huset är uppbyggt så här;
Bottenvåningen = nere
Övervåningen = vinden
Under takstockarna = tredjevinden
Så har det alltid varit. Man börjar inte möblera om våningarna i ett så gammalt hus och flyttar upp vinden på tredjevinden bara för att folk som inte var med år 1900 kommer med andra sorters våningsplans-indelningar.
Alla vet det här. Om någon ropar på en och frågar var man är och man svarar “På vinden” är det ju ingen vettig människa som tror att man är och kryper omkring bland sågspånet på tredjevinden. Där finns det ju möss för tusan.
Det är helt orimligt att tro att någon menar att man ska hämta något på tredjevinden om de säger vinden. Varför skulle jag ha kastat upp min tröja bland mössen på tredjevinden? Genom en lucka som man måste ha en sopkvast för att trycka upp? Det vore ju döjobbigt att hämta tröjan sen om man gjorde det, för då måste man ju ut i uthusen och hämta en stege. Jag har aldrig någonsin varit upp på tredjevinden i morsan och farsans hus fastän jag har bott i det i över 15 år.
Det är hur många år som helst sedan maken först hörde talas om vinden, men han fattar fortfarande ingenting när man säger vinden. Till och med Gullefjunet har koll på vinden. Om hon kommer in i vardagsrummet och maken frågar var hon har varit kan hon svara “På vinden och hoppat i sängen”. Då säger maken “Det finns väl inga sängar på vinden!?”. Å alla bara “Det finns ju hur mycket sängar som helst på vinden…”.
Hur svårt kan det vara att hålla reda på ett våningsplan i ett tvåvåningshus (med en tredjevind som ingen besöker)!?
Jag orkar då inte vara pedagogisk längre. Nuförtiden när någon säger “Hejdå bajskorv” till mig så svarar jag “Bajskorv kan du vara själv” eller “Hej då bajskorv”.
Nån gång måste det ju gå över av sig självt utan att jag tjatar för döva öron om att det inte är trevligt att kalla folk för bajskorv.
Jag sa ju att jag skulle komma på vad låten hette till slut. Eller kom på och kom på. Jag skickade upp farsan på vinden för att leta reda på den där singeln som jag visste fanns någonstans.
Jag mindes lite fel på ett par punkter. Det var inga svärord i texten. Det är lite Magnus Uggla sound över låten, det är nog därför jag fick för mig att låten innehöll svärord. Dessutom var det inte bara en smal och en tjock som gjorde låten, det var med en vacker också. Sent åttiotal var det, inte tidigt nittiotal som jag hade för mig. Men i övrigt hade jag alla rätt. Det är en julklassiker som skapar julstämning.
Man kan dansa tryckare till låten och kramas och ha sig om man vill. Jättemysigt tyckte jag. Gullefjunet började ganska snart skrika “jag vill inte höra den här mamma, jag vill se Mickey Mouse!”.
Det finns ytterst få versioner av låten på YouTube så ni får nöja er med en version utan rörliga bilder.
Jag har en mekanisk tomtemössa som spelar Jinglebells och viftar på tofsen. Den hade jag tänkt ha på mig nu när jag ska gå till dagis och titta på luciatåget. För snart är gullefjunet så stor att hon kommer att förbjuda mig att dyka upp på dagis eller skolan i spelande mössor. Det gäller att passa på medan man kan. Å nu hittar jag inte mössan, jag tror att den kanske är kvar i Piteå. Förargligt.
Jag har i alla fall köpt ett tiopack näsdukar. Det är väldigt lägligt att jag är snorig som en gnu just nu. Då kan jag sitta där och snyta mig ljudligt också tror alla att jag är så rörd av det vackra luciatåget att jag gråter glädjetårar. Jag blir typ aldrig rörd till tårar så snoret kommer väl till pass. Folk som blir rörd till tårar av barns luciatåg framstår som kärleksfulla nämligen.
Nej nu får jag lov att rusa. Man vill ju inte sitta i bakersta ledet. Då ser man ju inget annat en en massa mobiltelefoner, kameror och filmkameror när alla föräldrar framför en ska föreviga händelsen.
Jag vet inte, de blev ju aldrig klara så jag åkte hem medan de var i ugnen. Jag sa att de fick ta med en bulle till jobbet åt mig imorgon. Därför har jag inte heller några bildbevis.
På väg hem blev jag förföljd av en karl i Jamaicamössa hela vägen från “bögringen” ner till pendeltågsplattformarna. Jag märkte inte ens att han följde efter mig. Först försökte han prata med mig uppe i Centralhallen men jag bara ignorerade honom och gick undan för han såg ut att vara den sorten som plockar värdesaker ur handväskor och fickor. Sen när kom upp på plattformen så knackade någon mig på axeln och när jag vände mig om stod missfostret där och försökte prata med mig igen. När jag hoppade på tåget följde han efter igen och satte sig några säten bort och stirrade. Sen hoppade han av innan tåget gick. Som tur var, för det var läskigt att upptäcka att någon följt efter en hela den där vägen utan att man märkt något.
Återkom om en stund. Jag ska välja ut en julsång åt er.