Jag har inga fördomar mot folk med träspadar, MEN….

Jo vi håller oss kvar i bakområdet ett inlägg till. Man skulle kunna tro att jag bakar ur en bakbok som är en släktklenod som ärvts genom släkten i generationer. Så här står det i min bakbok;

Bakning med träslevJag bakar dock inte från någon antikvariatsbok. Det är den rödrutiga bakboken som jag har köpt helt själv på ICA. Det är i och för sig några år sedan men träspadar var redan omoderna när jag köpte den.

Man blir ju helt förvirrad när man läser det där. Hur länge ska man köra assistenten och på vilken hastighet? Ingen är ju hjälpt av den där instruktionen.

Vem bakar med en träspade liksom? Jag vill poängtera att jag inte har något emot folk som inte har en hushållsassistent. In this day and age är det ju mer normalt att inte ha en hushållsassistent än att ha en. Men om man bara har en träspade och ställer sig och bakar egna limpor så är man ju dum i huvudet. Man blir ju aldrig klar om man ska stå där och peta med en träspade. Köp en limpa bara för guds skull! Det är inte värt det om man ska knåda degen för hand…

Det känns som en smal nichemarknad att göra bakböcker för folk med träspadar. Det är ju bara typ UnderbaraClara och hennes gelikar som ser något egenvärde i att baka med träspade. Det faktum att man bara har en träspade och ingen assisten är liksom en indikation på att man inte är så intresserad av bakning och då behöver man inte heller en bakbok med träspade-recept.

Och det där med “ställ bunken på en fuktig duk så står den stadigt” – vad betyder det egentligen? Vad är den fuktiga dukens funktion och vem har bunkar eller bänkar som är så ojämna att man behöver plana ut underlaget? Är det här en kvarleva från stenåldern som bakboksförfattare känner att det är för tidigt att skrota? Eller finns det baktekniska anledningar till att bunken ska stå på en fuktig duk?

Jag hoppade över de stegen. Träspaden och den fuktiga duken. Bara så att ni vet.

Lagom ägg?

Jag bakar. En limpa. Receptet säger 1/2 till 1 ägg. Lagom ägg alltså.

Det här med lagom mjöl det kan jag vid det här laget. Första gången i mitt liv, och många år därefter, när jag skulle baka och frågade mamma om råd när recepten var ospecifika kring mängden mjöl svarade mamma att det skulle vara “lagom” med mjöl och att man fick lov att titta på degen.

Å jag tittade och tittade på degen. Å degen sa aldrig något om huruvida den fått lagom mjöl eller ej. Numer så har jag lärt mig. Nu ser jag när det är lagom mjöl utan att degen behöver uttala sig. Också har jag slutat fundera så mycket på om det är lagom mjöl eller ej. Det brukar gå att äta i vilket fall som helst. Bättre för lite än för mycket är principen jag kör på för då kan man knåda in lite till mjöl när man bakar ut.

Lagom ägg däremot det har jag ingen koll på alls. Jag vet inte ens vad äggets syfte i degen är. Hur knäcker man i ett halvt ägg? Det är ju nog svårt att knäcka i ETT ägg utan att det slinker med skal. Man knäcker ju bara ägget och hoppas på det bästa, så hur bär man sig åt för att bara halva ägget ska hamna i degen? Ska man fånga andra halvan med handen? Ska äggulan med eller ej? Hela eller bara halva i så fall?

Hur bedömer man om degen behöver ett halvt eller ett helt ägg just idag? Mjöl pytsar man ju på eftersom efter behov men ägg känns lite mer living-on-the-edge-allt-eller-inget.

Svar på vykort duger inte. Jag behöver veta nu, så lämna gärna en kommentar om ni besitter kunskap om ägg-halverande. Av icke hårdkokta ägg alltså.

TILLÄGG: Nu har jag läst mer i receptet. Ingredienslistan säger ett halvt till ett ägg. Men längre när i texten står det EVENTUELLT ett ägg. Vad göra? På vilka grunder bestämmer man om man ska ha ägg eller ej och hur mycket ägg man ska ha? Jag hatar receptskrivare som skryter med sin överlägsenhet på det här sättet genom att lämna saker och ting öppna för fri tolkning.

Jag vill inte ha någon tandborste, jag vill ha en mixer

För någon månad sedan ville maken ha en ny elektrisk tandborste för han tyckte att den han hade var så dålig. Då började han tjata på mig att vi borde köpa var sin elektriska tandborste. Ungefär som att han tyckte att det egentligen var onödigt med en tandborste och försökte rättfärdiga inköpet genom att pracka på mig också en tandborste.

Men jag vill ju inte ha någon elektrisk tandborste. Jag är nöjd med min handjagare. Förutom att tandkrämen jag har är lite kletig och det det är dåligt tryck i kranen så det tar evigheter att skölja rent tandborsten eller så blir det kvar tandkräm i botten på tandborsten. Just den biten är jag inte så nöjd med. Men det är ju inte tandborstens fel.

Så jag sa åt maken att sluta tjata och bara gå och köpa en tandborste och sluta att blanda in mig i tandborstinköpet.

Jag är väl inte dum heller. Jag vill ha en mixer som kan krossa is. Det är också onödigt, men om maken har köpt en onödig tandborste så måste ju jag få köpa en onödig mixer. Att en mixer tar upp plats i köket är inget motargument för en elektrisk tandborste tar upp plats i badrummet.

Ser det här ut som en rosa panter?

Gullefjunet älskar den tecknade Rosa Pantern. De där filmerna från sjuttiotalet ni vet. Där Rosa Pantern råkar ut för olycka efter olycka. Hon tittar på dem på Netflix gång på gång och tröttnar aldrig.

Maken har varit i Göteborg i två hela dagar. Idag kom han hem. Han hade med sig en present.

Han ropade på gullefjunet att han hade köpt en present och hon kom rusandes och blev jublande glad när hon plockade upp den ur påsen.

När jag såg den måste jag erkänna att jag blev lite förvånad. “Gud vilken bra present han har köpt, precis det hon tycker om” tänkte jag. Hon tycker om katter och den rosa perioden håller fortfarande i sig, även om svart har tillkommit som favoritfärg. Maken hade köpt en rosa katt. I tanken delade jag ut 100 bonuspoäng till makens pappa-konto.

Rosa katt

I exakt samma sekund sa jag och maken;

Jag: En rosa katt!

Maken: Rosa Pantern!

Det blev genast 50 poängs avdrag. 50 poäng fick han behålla för att presenten var rätt och hon blev glad, men 50 poäng rök för att han inte hade någon aning om vad han köpt och det uppenbarligen bara var röta att det blev rätt.

Så många goda nyheter på en gång

1) Det är fredag.

2) Jag fick ett textmeddelande av maken att han är hemma vid sex-halvsju. Ensamstående-föräldratillståndet är snart över.

3) Maken gjorde sin 6-månaders kontrollröntgen tidigare i veckan och när jag kom hem låg det ett brev i brevlådan som sa att maken fortfarande inte längre har cancer. Så nu behöver jag inte oroa mig för att bli ensamstående förälder på lång sikt heller. Inte förrän om sex månader när det är dags för nästa kontroll i alla fall.

Hur kan jag veta vad det stod i brevet om maken inte är hemma än kanske ni undrar. Jo för att jag bryter mot lagen om att man inte får öppna andras post och öppnar makens post. Han är helt införstådd med det. Hur skulle hans post annars bli öppnad? Själv är han helt ointresserad av post.

Vissa måste då alltid överdriva

I söndags köpte jag två tulpanbuketter. De har fått exakt lika mycket vatten.

Den ena ser idag ut så här. Som att den vill säga att den är lite törstig.

Tulpan1

Den andra ser ut så här. Vissa måste då alltid vara så jävla överdramatiska.

Tulpan2Den röda buketten bevisar ju att det inte finns någon som helst anledning att reagera på det här sättet över lite torka.

Det här är ett blogginlägg om hur det är att vara ensamstående mamma

Jag hoppas att ni inte hade förväntat er att inlägget skulle ha ett innehåll? Maken är i Göteborg i två dagar och jag måste göra allt föräldraskapande själv. Då har man inte tid att blogga. Jag kanske återkommer när hon somnat. Om hon somnar. Det är ju inte säkert att hon tänkt sova i natt.

Jag får högt blodtryck av blodtrycksmedicin

Sist jag var på ett ställe med kölappssystem då hade jag ingen lapp och då höll personalen fascistiskt på kölappsreglerna fastän jag hade stått där ensam och väntat i evigheter tills en kärring gled förbi mig på upploppet med en kölapp. Den gången slutade det med att doktorn ökade min dos med blodtrycksmedicin.

Idag besökte jag ett kölappsställe igen. Jag var på apoteket för att hämta ut blodtrycksmedicin. Den här gången följde jag regelverket och tog en kölapp. Fyra nummer före mig, så jag strosade runt och klämde på tandkrämstuber och krämer och tvålar.

När det var ett nummer kvar till min tur återvände jag till receptkassans närområde. Då stod det en massa människor uppradade på led och väntade. “Det har de ingenting för” tänkte jag då. “Jag var här före alla dem och jag har en LAPP som det står nästa nummer på”.

När kunden i kassan försvann så spatserade kärringen som stod först i ledet fram till kassan innan expediten han trycka på kölappsknappen. “Nu blir hon tillrättavisad av expediten och tillsagd att ta en lapp” tänkte jag nöjt. Men nej – expediten började slå in hennes varor i receptkassan!

“Har ni inte kölappssystem här?” frågade jag inte så särskilt vänligt. “Ska du betala varor?” svarade expediten. “Nej jag ska inte betala några varor, jag hade tänkt hämta ut medicin här i RECEPTKASSAN och jag har en LAPP med nästa nummer på!!!” berättade jag upprört. “Vi har inte tillräckligt med personal för att bemanna varukassan idag så därför får man betala sina varor här” var den patetiska förklaringen till hennes oförsvarliga beteende.

Jag skiter i var folk betalar sina varor. Så länge inte kölappslösa människor som kom EFTER mig blir expedierade FÖRE mig när jag har en LAPP….!

Nu tror ni kanske att jag stormade ut eller gick och ställde mig sist i kön av lapp-lösa människor. Inte ni som kommer hit regelbundet förstås. Ni förstår nog att jag inte ställde mig sist i någon kö. Inte heller lämnade jag stället i protest som jag helst hade velat, för jag behövde ju mina blodtryckspiller. Just då skulle jag ha kunnat ta flera extratabletter utan att de skulle ha sänkt något tryck.

Nej ni, expediten som vid det här laget inte var någon vanlig expedit utan en expedit-kärring fick lov att betjäna mig före den lapp-lösa kön. Medan hon knappade i sin receptläsarmaskin så upplyste jag henne (med min suraste subba-röst) om att om de inte använde kölappssystemet så borde de faktiskt stänga av det istället för att invagga folk i falsk trygghet att om man har en kölapp så kommer man att bli betjänad när det är ens tur.

“Vi brukar stänga av det” sa hon då. Men inte idag. Alla kölappar hade blivit betjänade i kölappsordning ända till det var min lapps tur. När det blev min tur då slopade de helt enkelt bara kölappsturordningen. Å vad de brukar göra i vanliga fall när de bryter mot kölappssystemet är på inget som helst sätt intressant för mig om de inte håller sig till sina normala kölappssystem-brytar-rutiner när jag är där och har en lapp.

Sen sa kölappsregelbryterskan att mitt recept var slut. Så jag fick ingen medicin. Så nu måste jag försöka få mitt recept förnyat och ge mig ut i kölappshelvetessystemets laglösa värld imorgon igen.

Jag rev sönder kölappen i argen så jag kan tyvärr inte visa något foto på den.

På lördagar lättar vi lite på reglerna

Egentligen skulle jag ha visat er den här bilden i lördags kväll, men då hade vi inget internet så då blev det inget av det.

Det är så här va att söndag till fredag så brukar vi försöka hålla på en regel som säger att när det är middag så ska man sitta vid bordet och äta.

På lördagar brukar vi dock inte vara så strikta med den här regeln. Om någon envisas med att sitta i grytskåpet istället för att äta middag så är vi ganska relaxade och låter dem göra det. Oftast på lördagar är det ändå så att folk som sitter i grytskåp har ätit så mycket godis att de inte är särskilt hungriga i alla fall.

Barn i grytskåp

Hälsa till Erika från mig

Erika hette hon den där trevliga och duktiga tjejen på Telias support. Det här med att kundservicesupport-folk erbjuder sig att ringa upp nästa dag för att kolla om problemet har löst sig måste ju vara bästa kundservice-uppfinningen ever. För internet hade ju inte löst sig när jag kom hem från jobbet idag. Fast det behövde jag inte ringa till Telia och berätta för Erika ringde ju till mig så att jag slapp försöka göra middag, truga i ett motvilligt barn mat och diska med en telefonkö fastklämd mellan örat och axeln.

Så om du Linda eller någon av dina kollegor kikar in här igen imorgon för att lämna en kommentar när ert sociala-media-bevaknings-program informerar er att jag har skrivit Telia fem gånger i det här inlägget så får ni gärna hälsa och tacka Erika för hennes ypperliga service. Om ni har flera Erika så menar jag den Erika som igår bad mig flytta på telefonen och som idag halv åtta rekommenderade att jag testade att flytta modemet till översta hyllan i bokhyllan istället för att ha det bredvid tv. Alltså den Erika som sedan ringde mig igen halv tio för att fråga om det funkat. Henne kan ni hälsa från mig att jag tyckte att hon var trevlig och hjälpsam och jag uppskattar att hon inte bad mig starta om datorn en endaste gång. Jag blir tokig på folk som ber mig starta om datorn för det har jag alltid redan gjort. Så roligt är det inte att prata med kundtjänster att jag någonsin ringer en kundtjänst innan jag har provat att starta om datorn. Så det får ni och Erika också plus för Telia.

Om ni på Telia vill ge mig något i kompensation för lidandet jag utstod när internet var någon annanstans än hos mig tar jag gärna en kostnadsfri månad. Eller ett års gratis bredbands-tv för den delen. Jag är inte alls den lojala typen av kund så jag kan gärna säga upp tv-abonnemanget jag har hos en annan leverantör. Men bara om ni bjuder på det. Ni behöver inte be någon säljare ringa mig och försöka sälja på mig er tv-tjänst om jag ska måsta betala för det. Då får det vara för jag tycker inte alls om telefonförsäljare.

Man ska tydligen inte ha trådlösa nätverksmodem bredvid tvn har jag nu lärt mig. Det har gått bra i tio månader men så blev tvn och modemet osams helt plötsligt och började bråka om signaler. Så nu har jag ett modem där uppe på hyllan istället för ett foto av vår avkomma. Om jag var en inredningsbloggare skulle jag ha kallat det för “den uppkopplade inredningsstilen”. Men nu är jag ju ingen inredningsbloggare så jag kallar det bara för “ett modem på bokhyllan”.

Modern inredning

 

Internet det kommer och det går

Ena stunden svär jag och sen jublar jag. Men jubla verkar jag aldrig få göra länge.

Än har jag huvudet bakom tv-n (telefonuttaget sitter där vetni) och meckar med sladdarna och än ligger jag på knä under skrivbordet och meckar med andra sladdar.

Ibland surfar jag några sidor och sen surfar jag inte alls och då blir jag så jävla arg att jag ringer och lyssnar på en röst som berättar för mig hur många som är före mig i kön.

Men jag har inte skrikit åt någon alls. Maken har varit förnuftig och hållit sig undan och flickebarnet på Telia var så himla trevlig och kompetent att jag är helt övertygad om att det här inte är hennes fel utan bara Telias. Eller möjligtvis någon apparat-jävels. Mitt fel kan det då inte vara så många knappar som jag har tryckt på, datorer som jag startat om och sladdar som jag har dragit ut och stoppat in igen.

Nu ska ni få se att när jag trycker på ‘Publish’ för att informera er om allt det här då kommer internet att vara ute på vift igen också får ni aldrig läsa den här viktiga informationen.

De ligger på skrivaren

Maken har inte börjat leta efter sina glasögon än. Inte sedan han letade efter dem förra gången i alla fall. Men när han börjar leta efter dem nästa gång så ligger de i hallen ovanpå skrivaren.

Jag vet att det är en konstig plats. För skrivaren alltså. Men den ryms ingen annanstans. Glasögonen ryms överallt. Det bevisar maken dagligen.

20140119_173829

Jag har aldrig sett så mycket folk i en liten snöhög förut!

Nu har vi varit till den där pulkbacken i Järvastaden. Ni vet de där stora snöhögarna som plogbilarna brukar lasta upp i korsningarna så att man inte ser om det kommer några bilar när man ska köra ut? Typ en sån snöhög var det. Fast mycket flackare förstås. Det var faktiskt ganska lagom för en treåring, hon kunde tom åka själv.

Massor med folk var det i snöhögen. Jag fick lov att börja med att ge gullefjunet en genomgång av trafikregler i högtrafikerade pulkbackar. Att inte gå där andra åker och att kolla att det är tomt och att ingen kommer bakifrån från högre upp i snöhögen innan man åker iväg. Men pulkbackar är ju precis som biltrafiken – även om man själv är försiktig så finns det massor med andra idioter. Som “Millie” tex. Hon bara kom i full fart nedför backen och helt plötsligt girade hon till höger utan förvarning och åkte rakt in i gullefjunet. Hjälmen var en bra investering.

Snöhög

Vi måste åka till snöhögen igen. Vi måste nämligen öva. Pulka är hon relativt kompetent på. Men barnet åker stjärtlapp som någon sorts Stockholmare.

Först sitter hon med fötterna i backen så att lappen inte åker iväg. När man säger åt henne att lyfta på fötterna så att de inte bromsar så lyfter hon dem så högt att hon ramlar baklänges. När hon väl fick fart på lappen tog det bara någon meter innan hon tippade omkull.

Så här kan vi ju inte ha det. Man måste kunna åka stjärtlapp som folk så det här får vi lov att träna på.

Pulkåkning

Farsan ramlade ner från taket

Han lever än. Det här är ingen “katten-satt-på-taket-katten-ramlade-ner-katten-är-död-historia”.

De har röntgat honom från topp till tå och med tanke på takets höjd så gick det ändå ganska bra. Men han har ont och han tycker ganska synd om sig själv.

Morsan är inte heller glad.

Morsan: Det här ställer ju till det en massa. Det är ju kallt ute och jag hade inte tänkt lämna huset förrän i maj och nu har jag varit tvungen att gå ut två dagar på raken! Igår skjutsade jag honom till akuten och idag blev jag tvungen att åka till ICA för vi bestämde oss för att åka tillsammans.

Också pratar man med farsan. Han kan vara ganska morbid emellanåt.

Jag: Vad skulle du på taket å göra?

Farsan: Jag skulle kolla om jag behövde sota.

Jag: Det finns väl sotare till sånt? Och du får väl ändå hålla med om att det gick relativt bra även om du har ont? Du kunde ju ha dött eller brutit benen eller nacken.

Farsan: Bryta nacken är ju att dö…

Jag: Det behöver det ju inte vara, man kan ju bli förlamad!

Farsan: Det hade ju varit lika bra om man dött – då skulle man ha haft DET avklarat.

Även gullefjunet har funderingar kring att morfar ramlat från ett tak. För våra vindruvor tog slut igår kväll och jag lovade att vi skulle köpa fler.

Gullefjunet: Morfar mår inte så bra nu, han har ont. Han har ramlat ner från taket.

Jag: Jo men det var bra att du visade honom din hjälm och sa att man ska ha hjälm när man klättrar på tak.

Gullefjunet: Och mormor har ont i foten. Hon har alltid ont i foten, det är därför hon inte kan gå i trappor.

Jag: Då är det ju jättebra när du är där och kan springa i trappen och hämta saker åt henne.

Gullefjunet: Joooo. Paus…. Men då kan mormor och morfar åka till ICA tillsammans och köpa vindruvor.

Takskottning
Bilden är från ett annat tillfälle när han var uppe och rände på det där taket.

Det här är väl ingen pulkbacke!!!!!!!!!!!!!

En kollega berättade att det fanns en pulkbacke nära där hon bor. Kollegan råkar också vara från Piteå, även om vi inte kände varandra i Piteå, så hon förtydligade att de har en snökanon. Hon fattade ju att jag undrade hur det kan finnas en pulkbacke i Stockholm med det väder vi haft.

Det där tyckte jag lät toppen. Så efter jobbet idag hämtade maken och gullefjunet mig också handlade maken mat och vi gick och köpte två stjärtlappar för 20 kr styck. Egentligen skulle vi bara ha en, men ungen valde en snorgrön stjärtlapp fastän jag visade den röda. Då blev jag så sur att jag köpte en röd till mig själv. Egentligen ville hon ha en sådan där snö-surfbräda men jag förklarade för henne att den kostade 10 gånger mer än stjärtlappen och att vi inte hade råd med det eftersom vi bor i en stad utan snö så kostnaden var omotiverad.

När vi gick från den butiken till Coop för att möta maken så säger barnet “mamma, vi måste köpa en hjälm för man måste ha hjälm när man åker stjärtlapp”. Det är minsann inte jag som har predikat om vikten av hjälmanvändande. I Norrland har vi inte hjälm på oss när vi sitter på röven i en snöhög, så hon måste ha hört det där på dagis. Sen sa hon “vi köper en som inte kostar så mycket”. Ni hör ju hur jag, trots mina egna tvivel, faktiskt når fram till henne med mina viktiga budskap.

Jag tyckte ändå att det var ett positivt tecken att hon ville ha en hjälm. Om några år kommer hon inte vilja ha mössa, så det vore ju dumt av mig att inte passa på och sätta på henne en hjälm när hon ber om det.

Vi gick på Coop. Meganöjda jag hittade en hockeyhjälm på halva priset, 99 kr är ju som fått för något som skyddar en Nobelpris-vinnar-hjärna, och vi slog även till och köpte en pulka för hela 49 kronor. Sen åkte vi hem.

Vinterleksaker

När vi kom hem googlade jag den här pulkbacken som vi ska åka till imorgon för att använda våran nya pulka, två stjärtlappar och en hjälm. Då får jag se detta antiklimax.

PulkbackeÖh. Alltså. Ja. Hur ska jag förklara mina tankar kring den här “pulkbacken”?

Tänk er när jag sätter mig på min helt egna röda stjärtlapp på toppen av den här “backen”. Då får jag ju sitta på den där lappen hela dagen. För det finns ju ingen lutning som kommer att förflytta mig någonstans! Inte heller går det ju att springa igång stjärtlappen, för “backen” är ju kortare än startsträckan som behövs för att springa igång en stjärtlapp.

För att inte tala om hjälmen vi köpt! Hjälmen gör ju mer nytta i vardagsrumssoffan än i den där “backen” för hon gör ju illa sig mer om hon trillar av soffan än om hon tippar av stjärtlappen i den där “backen”.

Deras snökanon då. Den ser ut så här.

snökanonNu är jag ingen snökanons-expert. Det ska jag inte påstå. Men det där tycker jag mer ser ut som en snöslunga. Inte för att jag någonsin har sett en snöslunga i verkligheten förstås. Där jag kommer ifrån skottar folk med skyffel, fyrhjuling eller traktor, men jag har ju sett bilder på snöslungor. Jag kan inte tänka mig att det där lilla röret på två hjul är vad de använder för att konst-snöa Valsberget eller Kåbdalis med.

Jag har dock en positiv livssyn. Åtminstone när jag är i en win-win situation. Morgondagens pulk-åkande blir roligt. Antingen blir det roligt att åka pulka eller så blir det roligt att blogga om det. Jag ser fram emot pulkbacke-besöket.

Stay tuned – jag återkommer med en rapport. Om jag får hjärnskakning imorgon för att jag inte köpte någon hjälm till mig själv så lovar jag att återkomma när jag har återhämtat mig.

Är det här en kofta?

En dag tidigare i veckan när det var ganska kallt insisterade barnet på att hon skulle ha sin tunnaste tröja. När jag skulle hoppa in i duschen sa jag till maken “ta på henne den tunna rosa bomullskoftan så att hon har på sig två lager åtminstone en stund innan hon sliter av den, jag tvättade den häromdagen och den ligger fortfarande på byrån”.

Sen duschade jag. Å jag är ingen snabb-duschare. Jag står inte där i en halvtimme, men säkert närmare tio minuter spenderar jag i duschen på morgonen. När jag var klar och kom in i sovrummet stod maken där och vände och vred på en sak. Också hade han en fråga.

Ni får nog hjälpa till litegrann här nu.

Är det här en kofta? Den har ju knappar.

Kofta eller tröja (3)

Om man vänder på den. Är det HÄR en kofta?

Kofta eller tröja (2)Vi provar och vrider igen. Är det en kofta NU då?

Kofta eller tröja (4)

Om man vrider och vänder tillräckligt länge kanske det blir en kofta. Ser det här ut som en kofta?

Kofta eller tröja (1)Nej det är ju ingen kofta. Det är en tröja. Men rosa är den. Det får jag i alla fall lov att ge maken. Det är ju inte konstigt att han trodde att det var en kofta när han hittade något som var rosa.

Ibland drabbas jag av ett sådant akut medlidande med män. De kan inte ha det lätt alltså. Tänk hur det skulle kännas att vara man. Fatta hur det måste kännas att gå genom livet och hela tiden måsta vara rädd att någon ska be en hämta en kofta så att man ska hamna i en situation som man inte klarar av.

Vi lägger det här inlägget i kategorin ‘Utbildning’.

Håll truten och gapa

Två gånger om dagen bråkar vi om tandborstning i det här hushållet. Gråt, springa och gömma sig, bråk och “jag vill inte” är det jämt. De få gånger när inget av det inträffar så sitter hon och pladdrar hela tiden så att man inte får in tandborsten.

Ibland orkar man bara inte, eller så hinner man inte för att man är sen, också hoppar man bara över tandborstningen. Då brukar jag aldrig uppmärksamma henne på att vi hoppar över tandborstningen. Jag bara skippar den och antar att hon inget märker.

När man då för en gångs skull har tagit sig igenom halva tandborstningen relativt smärtfritt är man ganska tacksam. Vad händer då tror ni? Jo helt plötsligt dyker det upp ett mini-pekfinger framför ögonen på en som vevar förmanande upp och ner också säger hon “Nu är jag faktiskt arg på dig och pappa – vi har glömt bort tandborstningen flera morgnar”.

Vad svarar man då?! Jag vet faktiskt inte om det här var rätt respons men jag sa “Gapa nu så att jag får borsta klart”

Tandborstning
Återanvänd bild

Laila har “designat” ett “gott” vin

Så här gjorde hon;

– Förhandlade med någon om hur mycket hon skulle få betalt för att “sätta sitt namn” på en BIB (bag-in-box för er som är nykterister).

– Ställde ett krav – att hon skulle få smaka. Kravet var att vinet skulle smaka gott. Hårda krav där. Men man förstår naturligtvis att det här var viktigt. Om vinet smakar dåligt skulle man ju kunna få intrycket att Laila är en B eller C kändis som bara säljer sig till högstbjudande och inte har någon som helst aning om hur man trampar druvor och lagrar vin, och bara säljer sitt namn till högstbjudande.

– Någon hällde det “goda vinet” i aluminiumpåsar och stoppade dem i boxar och ringde en eller flera lämpliga PR-byråer. Förpackningen är nämligen väldigt viktig och en BIB skriker kvalitet. Flaska är så yesteryear. Kändisar som sätter sina namn på viner vet förstås mycket bättre än vingårdar med 100-åriga anor hur man skall förvara ett “gott vin”.

– Laila kallade “vinutvecklandet” för ett “designjobb”. Kan Prins Philip så kan väl Laila.

– Laila gav intervjuer och hävdade att genom att hon smakade på vinet så har hon haft en avgörande roll i vinets skapande och i och med hennes smakar-kompetens så innebär det att det faktum att hennes namn står på kartongen ger det vinet en kvalitets-stämpel. Eller hon sa väl kanske inte det, men jag tolkade det som att det var andemeningen.

– Laila drog en snyftarhistoria om hennes stackars vänner som är “extra känsliga” för rödvin men ändå måste dricka det. I sin iver att hjälpa dessa stackars människor föreslår (men lovar inte) Laila att det här fina vinet kan vara värt att prova. Om man inte tycker synd om hemlösa som har mobiltelefoner kan det väl vara lämpligt att visa välgörenhet mot de stackars människor som har det svårt på så sätt att de inte kan dricka rödvin. Det vore ju ändå för eländigt om dessa stackars människor skulle vara tvungna att dricka vitt vin eller öl eller, gud förbjude, något alkoholfritt!

Jag vill poängtera att det här på inget som helst sätt är en recension av Lailas rödvin. Jag har inte smakat det. Kommer inte att göra det heller. Vinet kommer från USA och kostar 239 kr för en dunk. Jag vill för fan inte betala 39 kr för vinet och 200 kr till Laila vars smaklökar uppenbarligen är till salu.

För er som vill läsa en mer fördelaktig version om “allergiker-vinet” så utlovar Laila mer reklam information på sin egen blogg snart.

Marsvinet är kvar på dagis och nu är det helg och det här är inte alls bra

Fattar ni katastrofen?! I en halvtimme har jag suttit och torkat tårar och försökt argumentera att det här är en bra sak. Tänk så kul ett uppstoppat 39-kronors-marsvin kan ha helt ensam på ett dagis en hel helg!

Äta hur mycket korpor som helst. BuuuuuuuuuuuuuuuuHuuuuuuuuuuu! Dra fram allt lego och lämna det på golvet. WäääääääääHäääääääääHuuuuuuuu. Krypa ner i frökens skor och bita henne i tån när hon kommer dit på måndag. WooHooWäääWääWuuHuu.

Jag känner på mig att det här kan komma att bli en jobbig helg. Undra om kommunen har något jour-nummer man kan ringa om man har glömt ett marsvin på dagis och situationen visar sig totalt outhärdlig vid lördag lunchtid?

IMG_8502

Äntligen har de kallat in ko-experten

Ni har väl läst att det flyter iland döda kor i Skåne? I en hel vecka har ko-experten GW Persson hållit tyst och inte berättat för oss som är mindre kunniga om brott i ko-branschen vad som kan ha hänt. I morse uttalade han sig dock tydligen i TV om ko-mysteriet. Han säger att korna har kastats över bord från en båt.

Jag tycker att det här är ett tecken på att GW börjar tappa stinget. Jag är ju ingen ko-brottsutredare men till och med jag kan ju räkna ut vad det här handlar om. Det är ju helt uppenbart att det är de 69 försvunna korna som har börjat flyta iland.

Det var ju det jag sa. Bonden sålde dem till ryska maffian också var korna sjuka och då kastade ryssarna korna i sjön och nu har de börjat flyta iland i Skåne. Tycker ni inte att GW Persson också borde ha kunnat lista ut detta?

Flytta inte på mina glasögon

Maken har städat i badrummet. Utan att fråga om lov. Inte dammsugit och skurat alltså, det får han göra utan att fråga om lov. Han har om-organiserat hela badrumshyllan.

Min favorittvål, som maken har så svårt att pumpa ut tvål ur, är jättesvår att hitta i just den flaskstorleken jag vill ha. Så när jag hittade den på halva priset köpte jag två. Maken bestämde sig för att vara hjälpsam och ställa bort dem eftersom jag lämnat dem på köksbänken. Då flyttade han om alla saker på alla hyllorna.

Det blev inte bra.

Men det såg jag inte förrän jag hade varit och väckt honom och beordrat honom att stiga upp och komma och leta reda på mina glasögon.

Liggande tvål

Om ni kommer hit och fikar någon gång så är det väldigt viktigt att ni kommer ihåg att inte flytta på mina glasögon. Jag lägger dem alltid på samma hylla i badrummet på morgonen när jag tar på mig linserna. För när jag tar av mig linserna så ser jag ingenting. Jag ser inte ens ett par glasögon som ligger rakt framför näsan på mig.

Så om ni går på toa och ser ett par glasögon som ligger på hyllan, samma hylla som de alltid ligger på, och tänker “varför ligger det ett par glasögon här?” så ska ni inte fundera över det. Låt dem bara ligga där. Lägg dem INTE i nagelackskorgen – det är en helt ologisk plats för mina glasögon. Om jag då har hunnit ta av mig linserna och sträcker ut handen efter glasögonen och ni har lagt dem i nagellackskorgen så ser jag ju dem inte och vem tänker på att treva runt i nagellackskorgen och leta efter dem i blindo?

Det här med att jobba

Att ha ett jobb är ju inte förenligt med resten av livet. Idag gick jag till jobbet. Jobbade. Gick hem från jobbet. Åt middag. Vek tvätt och la den på byrån för jag orkade inte lägga ner den i lådorna. Gjorde kvällsrutinen, och sedan gjorde maken nattningen.

Nu sitter jag här och gapar och orkar inte göra allt som jag borde göra. Dessutom behöver jag på dass men dit orkar jag inte heller gå. Som ni märker orkar jag inte ens skriva ett vettigt blogginlägg. Superwoman I ain’t. Å imorgon måste jag göra om alltihop igen. Förutom att jag vek tvätten idag så imorgon behöver jag bara lägga ner den i lådorna.

Exotiska fjärilar

Jag vill förstås inte på något som helst sätt förolämpa någon fjäril genom ett säga att en fjäril är bättre än någon annan fjäril. Det är inte det jag är ute efter att göra.

Men jag undrar bara. Vem kan se skillnaden på de här två fjärilarna?

IMG_2108 (2)

IMG_8509

Vilken fjäril är en exotisk fjäril som sitter i en bur som folk måste betala 135 kr per person för att gå in in ett fjärilshus för att se? Och vilken fjäril är fotograferad i en svensk skog helt gratis? Ja okej då, vi hyrde en båt för att komma ut i Stockholms skärgård, men vi fick en hel semester på köpet, inte bara en fjäril. Jag tror inte att det var en sällsynt skärgårdsfjäril utan bara en fjäril som finns i naturen här i Sverige för jag har sett liknande fjärilar på andra ställen runt om i landet.

Vilken fjäril är bättre från en estetiskt och helt oekonomisk synvinkel (glöm den fotografiska kvaliteten/fotografens talanger för jag har tagit båda bilderna)? Båda är bruna. Båda är prickiga/håliga.

The jury is out. Vilken fjäril är finast? Den dyra exotiska som folk betalar för att se eller den som svenska folket faktiskt har runt huvudet hela sommaren men aldrig ser?