Det känns som att jag inte gör annat än att hänga tvätt. Sova, jobba, äta, stoppa i tvättmaskinen, hänga tvätt, sova, jobba… osv.
Tvätten tar aldrig slut. Det känns som någon sorts konspiration. Man tvättar och hänger på tork och några dagar senare ligger kläderna lik förbannat där i tvättkorgen igen.
Jag konsulterade Google i frågeställningen och det här är vad jag fick till svar.
Jag får gå till doktorn och be om ångestdämpande helt enkelt.
Jag har fått ett nytt jobb. Grattis till mig.
Det är så att det jobb jag har nu inte är ett fast jobb och mitt nya jobb är ett fast jobb. Ett fast jobb är bättre än ett o-fast.
Det nya jobbet betalar mer lön än det gamla. Mer pengar är bättre än mindre pengar.
Jag tycker inte om att ha skor på mig inne. Så jag tar alltid av mig skorna. Det är på inget som helst sätt så att det är någon som har sagt till mig att jag måste ha skorna på mig där jag jobbar nu, men det är den sortens arbetsplats där folk skulle kunna titta lite snett på en när man går omkring utan skor. Jag tar ju av mig skorna ändå förstås. Men jag tror att folk kommer att kolla på mig som att jag är konstig som tar av mig skorna lite mindre på min nya arbetsplats.
Det var en kort summering om varför jag ska byta jobb. Inte riktigt än. Jag sa upp mig i fredags och hoppades att jag skulle få gå före min uppsägningsmånad är slut, men det fick jag inte.
Ikväll när gullefjunet skulle äta välling så ville hon titta på plattan. Jag förklarade att det inte gick för att den är trasig. För när plattan hade dött och jag hade återupplivat den igen så blev den helt plötsligt skitvarm när jag satt och använde den. Då fick jag för mig att den skulle kvällstidningsexplodera. Jag ska ta tillbaka den till den där killen som säljer tv-apparater till folk som vill ha en datorskärm.
Gullefjunet grät för att hon inte fick se på plattan. Jag föreslog att hon skulle titta på min telefon istället. Hon grät ännu mer. Just när jag började ha lite framgång med att berätta hur bra det är att titta på telefonen la maken sig i och föreslog att hon skulle titta på TV. Det ville hon. Då skickade jag iväg en ny missil-blick till maken. För klockan var ju åtta. Då är det inga barnprogram på tv längre.
Maken slog på Barnkanalen och där satt Jill Johnson på en amerikansk veranda och trallade. Fattar ni hur länge det tar att trösta ett barn när Jill Johnson sitter på en veranda och sjunger och inte är ett dugg tecknad?
Om jag var man skulle jag misstänka att brevbäraren varit framme. Men eftersom jag är kvinna och har burit på barnet i nio månader så är hon ju onekligen min. Hur det gick till när jag fick ett barn som tycker om fisk och broccoli men bara äter en trekvarts våffla det vet jag inte riktigt.
Jo och en sak till med våfflorna. Jag våfflade våfflor med ena handen och vispade grädde med den andra samtidigt som jag passade tre barn som ena stunden skulle ha en ficklampa, nästa stund var det någon som grät eller klättrade på en stol för att nå gräddbunken. Mitt i alltihopa skulle en av dem dessutom skita.
Vad gjorde maken under tiden undrar ni förstås. Det ska jag berätta för er. Han satt i hallen och pratade i telefon och svajade med foten.
När bajsningen dök upp i ekvationen så pekade jag på maken med en elvisp med grädde på och sedan pekade jag på badrumsdörren där det bajsande barnet befann sig.
Å vet ni vad maken gjorde då? Då blängde han irriterat på mig och gjorde en gest som betydde något i stil med “jag pratar i telefon….”.
Det skulle han inte ha gjort! Då blängde jag tillbaka med en sådan där kärnvapenmissils-liknande blick ni vet. Sen gjorde jag om elvispspekandet så att det stänkte grädde i hallen. Då avslutade han sitt samtal.
Jag vet inte vad han trodde att han höll på med?! Han har aldrig vunnit en kasta-arga-blickar-strid mot mig förut så varför han trodde att han hade någon chans när jag hade en gräddig elvisp i handen fattar jag då inte.
Någon har länkat till inlägget om träspadebakning och det har lästs över 500 gånger på mindre än tolv timmar. Det är jättemånga besök för ett inlägg om en träspade på den här bloggen. Vanligtvis är vi en mycket mindre och exklusivare skara som träffas här varje dag.
Jag har ingen aning om var besökarna kommer ifrån. Jo jag ser att de kommer från Facebook, men inte varifrån på Facebook.
De flesta av dessa mystiska besökare läser bara det inlägget och sedan lämnar de igen. Ingen säger nått heller. Å ingen trycker på gilla. Jag får bestämt känslan av att de inte är glada. Två av 500+ besökare har lämnat en kommentar. Dessa två tar träspaden och den blöta duken i försvar.
Finns det en Facebook-grupp för träspadebakningens bevarande? Är det därifrån alla besökarna kommer? Är de arga på mig för att jag sagt elaka saker om träspadar och idiotförklarat deras användare?
Jag har aldrig riktigt kommit in i Twitter. Varje gång jag har försökt mig på att läsa in mig på något ämne som “trendar” eller följa något twitterbråk så blir jag bara förvirrad. Det är ju skitsvårt att fatta vem som pratar med vem eller vad de svarar på. Jag brukar alltid tappa intresset inom fem minuter.
Till min stora glädje hittade jag en guide till Twitterbråk och nu fattar jag varför jag aldrig fattar något när jag försöker lista ut vad ett Twitterbråk handlar om. Jag verkar alltid komma in direkt i Fas 4 – Elden sprider sig. Den fasen när hela tweeten bara består av en massa twitternamn och någon kortfattad obegriplig kommentar. Det stadiet när det inte längre går att lista ut vem som började sprätta sand eller vem som har den största spaden.
Vet ni vad som händer om man lagar en lasagne och det hamnar mat i botten på ugnen och man inte torkar upp det så fort ugnen har svalnat?
Jo jag kan berätta för er vad som händer. Nästa gång man slår på ugnen så bränns lasagneresterna fast i botten på ugnen. Det börjar osa i hela köket och det luktar jätteilla. Då måste man stänga av ugnen och vänta tills den har svalnat innan man kan rengöra ugnen.
Då hinner man bli jättehungrig innan maten är klar. När man är jättehungrig blir man jätteirriterad och när man är jätteirriterad fräser man åt den man är gift med för att de har planterat mat i botten på ugnen.
Vad ska man annars göra? Man kan ju inte stå och applådera och dela ut beröm över att det sitter fastbränd mat i botten på ugnen.
När man bor utomlands i över tio år blir det lätt så att man börjar romantisera Sverige litegrann. Man slår sig lite för bröstet och berättar för sina icke-svenska vänner vilket fantastiskt land Sverige är. En annan sak som händer efter drygt tio år är att man tappar kollen litegrann.
Det är klart att jag hade hört talas om Sverigedemokraterna innan vi flyttade hem. Jag visste om att Ny Demokrati-farsen från nittiotalet hade upprepat sig och att en liten del av Sveriges befolkning återigen röstat in ett gäng pajaser i riksdagen.
Det var dock lite av en chock när man väl flyttat hem och man insåg att Sverigedemokraterna var Sveriges tredje största parti. Det kändes litegrann som att man hade flyttat till typ Österrike. Jag vet inte om ni någonsin har träffat någon från Österrike men jag har flera vänner och bekanta från det landet och de är generellt lite märkliga. Om man får hålla på och sterotypa skulle jag vilja påstå att om man ställde en Österrikare och en Sverigedemokrat bredvid varandra skulle man inte kunna se skillnad på vem som var vem.
Nu är det ju valår för första gången sedan vi flyttade hem. Det känns viktigt tycker jag. Vad är det egentligen för land jag har flyttat till? Lever mina landsmän upp till den fantastiska bild jag målat upp för våra utländska vänner i 15 års tid? Det spelar inte så stor roll om folk röstar höger eller vänster – jag kan försvara båda delarna när jag förklarar för våra vänner hur fantastiskt Sverige är – men va fan gör jag om Sverigedemokraterna är framgångsrika i valet?! Då blir det ju husvagnssemester i Sverige i flera år framöver för att inte behöva skämmas.
På sistone har jag dock börjat känna mig hoppfull. När det är valår brukar ju partier börja lyfta fram frågor som de tycker är extra viktiga. Ur den här synvinkeln känner jag att jag verkligen tycker om de valfrågor som Sverigedemokraterna väljer att lyfta fram.
Behårade armhålor och kränkta vita medelålders män som försöker lyfta fram diskrimineringsfrågor.
Det finns hopp om liv alltså. Hopp om att när det verkligen kommer till kritan så kommer inte 10% av Sveriges befolkning att rösta på ett parti vars representanter twittrar om behårade armhålor.
Det är så lågt man kan komma ju. Hur kan man bry sig om lite hår i en armhåla när man varje gång man åker tunnelbana ser otaliga män som har långa hårstrån hängandes ur näsan?!
Fokus liksom.
Cybervärlden är ju ett riktigt träsk där alla jordens avskum kan hitta sina gelikar. Men det finns ju också en massa smarta människor som vet saker också. Alla de som håller till på Fishgeeks tex, de vet ju en massa saker. Inom ett väldigt nischat område i och för sig, men om det är den nischen man behöver veta något inom så är det ju Fishgeeks man ska fråga. För de har svaret.
Samsung ringde minsann inte och berättade hur jag skulle återuppliva vår döda platta. De har saker att lära av Telia. Igår tröttnade jag på att vänta så jag frågade Google. Då upptäckte jag att det är många som haft samma problem med att plattan bara dör utan någon som helst varning innan.
Jag hittade ett tips om att man skulle koppla ihop plattan med datorn och hålla in power-knappen i 30 sekunder. Lät som värsta bluffen tyckte jag, men jag hade ju inget att förlora. Så jag gjorde det. Inte räknade sekunderna alltså, jag bara höll in knappen.
Plattan startade. Jag kände mig litegrann som Jesus. Halleluja, vi har platta igen.
Jag: Om sex veckor kommer mormor och morfar hit, det blir väl kul?!
Gullefjunet: JA!
Jag: Då ska mamma och pappa åka bort i några dagar, så då får du rå om mormor och morfar helt själv.
Gullefjunet: Ska de spela spel?
Jag: Ja morfar älskar Bamse-spelet (NOT…) så han vill säkert spela det.
PAUS.
Gullefjunet: Vart ska ni åka?
Jag: Vi ska åka till London, där du är född. Nästa gång ska du också få följa med men den här gången får du vara hemma med mormor och morfar.
Gullefjunet: Jaha. Tror du att morfar kommer ihåg reglerna till Mimmi-spelet?
Jag: Jag vet inte, det är ju ett tag sedan han spelade det.
Gullefjunet: Om han har glömt kan jag läsa reglerna för honom.
För att komma i rätt stämning inför Mellot tittar vi på när Katie Price a.k.a. Jordan var med i den engelska uttagningen. Iklädd en rosa all-in-one. Gravid.
Skruva ner volymen litegrann innan ni klickar på play.
Det var dumt gjort av mig. Det erkänner jag. Jag åkte till Bromma Blocks. Men jag fattar inte – det är väl inte löningshelg i helgen? Var det inte löningshelg förra helgen? Det är kanske så att den här månaden har två löningshelger. Jag kunde i alla fall konstatera att det finns många människor som inte borde få ha någon lön så att de inte skulle kunna åka till shoppingcenter på löningshelger.
Så otroligt mycket folk. Som ni kanske vet tycker jag inte om mycket folk. Jag har aldrig varit med om att man inte kan hitta parkering på Bromma Blocks förut. Jag fick säkert snurra runt i en kvart och leta. Då stängde Systembolaget och helt plötsligt började det dyka upp tomma parkeringsrutor.
Vi var i det där leklandet de har också. Gullefjunet lekte och jag satt på en tygpall och studerad folk.
Folk som trängde sig, puttades, blockerade vägen för andra, inte visade någon som helt hänsyn till andra. Jag säger då bara det – stackars barn som måste gå till lekland med sådana där föräldrar!
Jag har hunnit vara ut på en promenad på morgonen. Det har nämligen snöat jättemycket, säkert en hel decimeter. Alltid när det snöade i London brukade jag gå ut på promenad för att kolla på engelsmännen när de skottade. Det var alltid lika underhållande att kolla vilka köksredskap de använde för att skotta med. Naturligtvis fanns det några enstaka som hade någon sorts trädgårdsspade att skotta med men man brukade alltid lyckas hitta någon som var ute och skottade med en stekspade eller liknande.
Så när jag upptäckte att det var snöskottar-väder tog jag tillfället i akt att gå ut för att kolla vad Stockholmarna skottar med. Vilken besvikelse att upptäcka att Stockholmarna har snöskyfflar. Inte alla förstås. De flesta i vårt grannskap kör på icke-skottar-metoden och verkar räkna med att det ska tina bort av sig självt. Jag promenerade helt i onödan, jag hittade ju ingen underhållning alls.
Igår var Telia-Patricia sjuk så Telia-Magnus emailade mig för att säga att de tyvärr inte kan ge mig gratis TV i ett helt år. Så snålt.
Däremot erbjöd Telia-Magnus mig en gratismånad på mitt bredbands-abonnemang som kompensation. Jag tackade ja till det. Förutom telefonkö-helvetet så var jag inte så besvärad av bristen på bredband eftersom bredbandet försvann lördag kväll och då gick jag och tittade på tv, söndag åkte jag pulka och måndag och tisdag jobbade jag. Förutom på kvällarna när jag pratade med Telia-Erika. Men hon var ju trevlig och rättade in sig kring vårt middags- och badschema så det gjorde inte så mycket. Det var mest en bredbands-detox.
En gratismånad till ett värde av 389 kr var ren bonus. Lite skit i bredbandet brukar man ju räkna med utan att orka be om kompensation. Ren bonus som jag kan köpa över 30 liter mjölk för. Ingen jävla lokalproducerad mjölk däremot. Fi-tvale-för-det som man säger. Jag har sett hur kor har det här i Stockholm och är en medveten konsument som inte kan tänka mig att köpa mjölk producerad inom tullarna.
I alla fall. Nu har jag ett nytt problem. Kommer Skatteverket nu att kräva att jag deklarerar min gratismånad som en inkomst av blogg och att jag skattar på den? Alla vet att om man får gratis saker till följd av att man har en blogg ska man skatta på värdet av det man får.
Ja, nu ska jag inte säga att ALLA vet det. Blondinbella vet tex inte det – därför kallas hon Economista – och i hennes fotspår följer alla bloggare med läsarantal över 5000 per vecka. Det nya ordet för att säga “nedvärdera inte oss bloggare, det är faktiskt ett beundransvärt yrke” samtidigt som man säger att inkomsten inte är skattepliktig.
När man ändå håller på bankar man litegrann på feminist-trumman och hävdar att bloggare som tjänar pengar på sina bloggar hjälper feminismen (för att alla stora bloggare är kvinnor) trots att de kämpar med näbbar och klor för att slippa skatten.
Som utbildad kvinna som råkar ha en blogg känner jag mig jävligt vilsen. Både i feminist-vinkeln och skattereglerna. Jag trodde att jag hade någorlunda koll på båda tills jag lärde känna bloggvärlden. SKV hänger inte med. Och feminismen lider av att unga kvinnor luras att tro att bloggande är ett yrke och lockas tillbaka till oavlönat hemmafruarbete a la femtiotalet i tron att man kan tjäna pengar på det utan att skatta.
Å sen när det inte funkar för att inga företag vill betala för reklam som saknar trovärdighet sitter de och skriker på sina bloggar om hur orättvist behandlade de är för att de inte tjänar några pengar för att folk inte vill betala för att läsa om när de sitter och klagar över all tid de lägger ner på att klaga om hur lite de tjänar på att klaga enbart för att de är kvinnor som klagar. Må denna typ av feminism dö ut innan min dotter når en ålder där hon kan påverkas av detta. Jag vill ju att hon ska känna att hon har möjlighet att “rule the world”, inte bara att “rule” någon lågbetald blogg…
UnderbaraClara, HouseOfPhilia och LadyDahmer och deras gelikar kommer att ha mycket på sitt samvete när tonårsflickor väljer bort utbildning i framtiden. Åtminstone om man ska tro dem själva för i deras strävan att tjäna pengar (som vissa av dem inte vill skatta för) hävdar de att de har stor påverkan på sina läsare.
Tillbaka till mitt 389-kr-problem. Jag kanske kan hävda att det här med att lura till sig en gratis-månad bredband genom att blogga om Telia varje dag är en hobby. För jag är lite lättroad. Mario Brothers, Candy Crush, Telia Social Media – jag är som ett barn och tycker att sånt är kul. Man får faktiskt tjäna 15 papp på sin hobby utan att skatta. Det har jag läst mig till på nätet.
Hallå Skatteverket – har ni också sådan där plingbevakning? Ring mig i så fall va?! Är min gratismånad en kompensation av mitt bredbands-lidande eller är jag en proffsbloggare som bör deklarera 389 kr inkomst av tjänst?
Om det senare, följ gärna Telias moderna angreppssätt och svara i kommentarerna med vilken ruta fyra-hundringen ska in i. Jag behöver inget långrandigt brev. You say square – i put 389 and I won’t call you square. Deal?
En sak till som jag vill säga till mitt försvar i skattefrågan är att alla mina läsare är alltför intelligenta för att påverkas av mina åsikter därför är inget jag säger reklam. Jag sysslar bara med information, utbildning och åsikter. Jag borde därför tilldelas någon sorts stipendium. Något skattefritt sådant så att jag inte behöver leta efter någon ruta på deklarationsblanketten.
Vår surfplatta funkar inte. Vi har en sådandär vit surfplatta som är större än en mobil men mindre än en standardplatta. Den är vit. Ni vet vilken jag menar va? Den är stendöd. Jo, jag har testat att slå på den men det går inte och jag har också provat att ladda batteriet. Nada.
Ring snart. Det är kris. Barnet vägrar äta välling om plattan är död. Och om hon inte har ätit välling kan hon inte gå och lägga sig. Ni fattar läget. Om ni har stängt er kundtjänst för kvällen förslår jag att ni kallar in någon sorts jour-människa.
Nu har Telia-Patricia från bredbandsavdelningen också anslutit till vår lilla Telia-grupp här på bloggen. Hon lovade att “se över det här med TVn” om jag fyllde i ett formulär och lämnade mer information.
Jag har fyllt i formuläret och berättat att det inte finns någon mer information än den jag redan har berättat om här på bloggen. Det är ju inte så att min Telia-TV har strulat för jag har ju inte Telias TV.
Det var bara mitt internet som strulade också bloggade jag och berättade om hur Telia-Erika hjälpte mig och sedan sa jag att jag gärna skulle ta lite gratis-TV i ett år som kompensation för att mitt internet var på vift i fyra dagar. Lägg till det som tack för den gratis PR de får när jag bloggar positivt om dem. Det vet ju regelbundna läsare att det är inte ofta jag sitter och häver ur mig positiva blogginlägg. Jag tycker att sånt är skittråkigt.
Som lite efterhands-bloggsponsring typ. Så när Patricia “tittar på det här med TVn” så hoppas jag att hon skakar fram något fint gratis-paket med OS i. Under normala omständigheter skulle jag ha sagt åt henne att skippa alla sportkanaler och lägga dit lite fler barnkanaler istället, men i år är det ju OS och OS är jag lite intresserad av.
Maken säger att han ska kasta bort tuschpennorna och klistermärkena. För att det är ett tuschpennstreck i soffan (för att två barn hällde alla pennorna på soffan och hoppade i soffan tills pennkorkarna åkte av och pennorna själv-ritade i soffan) och för att det sitter en massa klistermärken fastklistrade på golvet som är jättesvåra att få bort.
Hur gick det här till då? Jo, jag var inte hemma så jag vet inte riktigt. Jag kan dock ge mig på en kvalificerad gissning. När gullefjunet hade en kompis hemma och de hade sällskap av varandra så passade maken säkert på att plocka fram datorn och sätta sig och jobba. Ungefär som häromdagen när inbrottstjuvarna kom. Så ungarna hade fri lejd att hitta på vad de ville utan att någon märkte något och ingrep.
Vi ska inte alls kasta bort några pennor eller klistermärken. Maken får däremot passa sig så att hans dator inte hamnar i soporna.
Läste just att Lexbase stängs ner. Det verkar ju ha varit en helt oduglig databas. INGEN har varit nöjd med den.
Jag tror att det var sånt här som blev droppen.
Roger måste ju ha blivit hur upprörd som helst när han sökte på sig själv.
Telia är väldigt duktiga på det här med att bevaka sociala medier må jag få säga. Så fort man skriver Telia kommer de och kollar vad man skrivit och sedan får man en trevlig kommentar.
Nästa gång jag får problem med bredbandet tror jag att jag hoppar över det där steget med att ringa till kundsupporten helt och hållet. Jag bara skriver “hallå Telia, be Erika ringa mig” här på bloggen så att det säger pling i deras sociala-medier-bevakningsverktyg också kommer de och kollar vad jag har skrivit. Också kan vi i kommentarsfältet bestämma en tid när det passar att Erika ringer mig. Det låter kanske svårt att blogga utan bredband men jag har ju en telefon att blogga från.
För er som inte läser kommentarerna här på bloggen kan jag ju berätta att Telia-Linda idag lämnade en kommentar och berättade att min hälsning till Telia-Erika hade framförts.
Det är ju bra. Men det jag undrar mest av allt är ju förstås om bredbandsavdelningen har återkommit med besked om min gratis-månad eller gratis TV i ett år?
De har nog bara väldigt mycket att göra just nu.
Idag när jag skulle gå från jobbet så var det så kallt att jag tänkte ta bussen. Den går inte ända hem, men ganska många steg sparar man så att man inte behöver frysa lika länge. Under förutsättning att bussen kommer när den ska förstås. Om den inte gör det så fryser man ännu mer när man står och väntar på bussen än vad man gör när man går.
Jag väntade på bussen och tänkte jag att om bussen ska komma om två minuter också räknar man med att den är minst 5 minuter sen så hinner jag gå till nästa hållplats innan den dyker upp. Man fryser ju lite mindre om man rör på sig. Så jag gick till nästa hållplats, men jag hann bara halvvägs innan bussen körde förbi. Det var väl säker den enda bussen i hela stan som dök upp i tid idag. Buss-jävel.
Då var det ju ingen idé att vänta på nästa buss för den skulle ju inte komma förrän om 12 minuter plus minst 5 förseningsminuter. Så jag fick gå hela vägen hem. Det var så kallt att det gjorde ont i huden på benen. Men halvvägs hem så domnade benen bort så då gjorde det nästan inte ont alls längre. Det bara sved litegrann.
Nu låter ni bli att lämna kommentarer som säger “Du är ju från Norrland, du borde väl vara van”. Det är en korkad kommentar. Jag är trött på den. Här i Stockholm kan man inte småprata om vädret med folk och säga att det är kallt utan att de kläcker ur sig sådana dumheter. Jag har helt slutat småprata om vädret med folk för det går ju ändå inte hålla en vettig konversation om kyla med Stockholmare.
Igår frågade en kompis mig om jag hade sett Zlatans Volvo-reklam. Jag hade inte ens hört talas om den förut så när jag kom hem så kollade jag några ansedda tidskrifter på nätet och läste att Zlatans film “hyllades”.
Vad kan vara så speciellt med en reklamfilm tänkte jag. Det måste ju vara med något totalt oväntat i filmen. Jag föreställde mig en reklamfilm där Zlatan kommer och kör i en tjusig Volvo och plötsligt kör han ikapp en kvinnlig fotbollsspelare på cykel. Då stannar Zlatan sin Volvo, kliver ur bilen och erbjuder den kvinnliga fotbollsspelaren att ta hans bil. Sen byter de två fotbollsspelarna autografer innan Zlatan cyklar iväg i solnedgången medan den kvinnliga fotbollsspelaren drar iväg i Volvon i 90 km i timmen. Jag tänkte att det var därför alla hyllade reklamfilmen. För att Zlatan gjorde avbön från sitt cykeluttalande genom att driva litegrann med sig själv i en rolig reklamfilm.
Det var vad jag väntade mig när jag läste alla kommentarer om hur fantastisk reklamfilmen var. Fylld av förväntan letade jag reda på reklamfilmen och startade den. Om ni inte har sett den så “sjunger” Zlatan Sveriges nationalsång Ranelid-style samtidigt som han springer omkring i skogen i snön, kör lite Volvo, sladdar, jagar, gör upp en eld och ägnar sig åt andra klassiskt svenska aktiviteter, bland annat att bada i en isvak.
När reklamfilmen var slut tänkte jag “Var fan var cykeln? Missade jag cykeln?”. Inte ens en bicicleta såg jag.
Jag fattar inte grejen? Vad är det som är så fantastiskt med en påkostade och proffsigt filmad reklamfilm? Sådana ser man ju på TV varje dag. Varför hyllas Zlatan för det?
Igår satt maken och jobbade hela dagen så jag och gullefjunet fick roa oss själva. Åka pulka och sådär. Innan middagen skulle jag åka och handla. Barnet ville inte följa med för hon var “lite trött” så hon fick stanna hemma med maken.
Jag var inte borta länge, jag lovar. En kvart, max tjugo minuter. Kom hem och klev in genom dörren.
Jag: Hallå, jag är he… Vad hände?! Herregud, hotade dom er? Är ni oskadda? Fick de med sig något av värde? Har ni räknat om alla plastpärlor som ligger här i sacosäcken är kvar eller tog dom några?
Maken (tittar upp från datorn): Öh, va?!
Jag: Inbrottstjuvarna som var här när jag var borta. Märkte du inte dem fastän du satt i samma rum medan de vände upp och ner på det?!
Just nu springer maken runt och letar sina glasögon. Igen. De ligger på microvågsungnen. Jag ska snart berätta det för honom, han ska bara få springa några varv till.
Men det var inte det jag skulle berätta.
Tidigare i veckan när jag pratade med Telia-Erika ville hon att jag skulle koppla datorn till modemet. Då behövde jag en sladd.
För att komma åt sladdlådan blev jag tvungen att lyfta ut glödlampslådan och gamla-omoderna-datorgrejerlådan. Jag travade upp lådorna i hallen alldeles utanför garderoben där de bor.
Det här var ju i måndags. Och lådorna dom står där än. För någon dag sedan la jag dit en hög med papper och annat skrot.
Hur länge ska lådorna stå där egentligen? Det var ju jag som tog fram dem. Ska jag måsta ställa tillbaka dem själv OCKSÅ? Det känns inte jämlikt om jag ska göra allt, man ska dela på arbetet i hushållet.
Nu ska mästerkocken dela med sig av sina hemligheter.
Det här behöver du:
1 banan
1 apelsin
1 äpple
2 kiwi
lagom många vindruvor
(frukterna kan bytas ut mot andra frukter)
Så här gör du:
Hacka i lagom stora bitar.
Lägg i en bunke.
Rör om.
Servera.
Jag är den första att erkänna att om mitt barn säger att det har ont så blir jag väldigt bekymrad och vill undersöka situationen och allvaret och jag är också väldigt tröstande och ojojoj-ande och kramande. Jag tycker inte om när hon gråter. Jag tycker synd om henne och det är skitjobbigt för mig när hon gråter, av en eller annan anledning. Om hon har anledning att gråta blir jag också ledsen och om hon inte har anledning att gråta blir jag irriterad. Alltid lose-lose-situation på alla sätt och vis. Bättre när hon är glad.
Hon har lärt sig att jag blir världens bästa mamma om hon har ont. Fast det är inte bara hon som utvecklas. Jag hänger också med, jag har märkt att ibland så gör det inte så ont. Som i badrummet när man ska borsta tänderna. Så jag kan vara bad-mum också.
Gullefjunet: Aj, aj, aj, buhuhu…
Jag: Sluta nu, det där är inget att gråta över för det gör inte ont, och jag såg vad du gjorde och man får inte kasta toalettrullen på golvet.
Gullefjunet: Det gör ONT, jag fick toarullen på handen. Den bara ramlade.
Jag: Den ramlade inte alls bara och den är nästan tom, man kan inte göra illa sig på en tom toalettrulle ens om den ramlar på handen när man ska kasta iväg den, för de väger ingenting.
Gullefjunet: Du är DUM!
Jag: Det är ju det jag inte är…