Jag har ganska små fötter. Typ storlek 36-37. Bara ca 10 storlekar större än gullefjunet.
Maken brukar säga att han har “så svårt att se skillnad på mina och gullefjunets sockar”.
När han säger så brukar jag tänka att allting måste ju vara helt annorlunda i männens värld än vad det är i kvinnors värld.
Jag ringde till mamma för att beklaga mig över det ruttna ägget. Hennes tröstande ord var “Det är ju därför man alltid ska knäcka ägget i en kopp bredvid”.
Det här vill jag att världen ska veta… Jag kan inte minnas att jag någonsin på 40 år har sett min mamma knäcka något ägg i en kopp! Utom när hon ska pensla bullar och äggets slutdestination är en kopp. Däremot har jag sett henne knäcka många ägg rakt ner i degar och smetar.
Sen tyckte hon att jag skulle sluta ut att baka för klockan var ändå så mycket. Hon hade kunnat hoppa över att säga “Bak som man inte har börjat med före klockan nio på morgonen kan man lika gärna sluta ut” för det har jag hört så många gånger förut. Men hon hoppade inte över det den här gången heller. Hon trodde kanske att jag hunnit glömma sedan förra gången hon sa det.
Å jag hade god lust att lägga ner alltihop men det gick inte. Jag fick nämligen idag veta att straffet när man säger upp sig är att man måste bjuda på fika och imorgon är dagen som jag ska bjuda på fika.
Det är klart att jag skulle ha kunnat köpa fika. Men jag vill ju att mina kollegor ska sakna mig och mina bullar är väldigt goda, så jag tror att de kommer att sakna mig mer om de får mina hemmabakade bullar istället för köpesbullar.
Om några år när någon nykomling ser mitt namn på någon av de grejer jag satt in i datorsystemet och frågar “Vem är det?” så kommer förmodligen mina nuvarande kollegor att svara “Hon jobbade här för några år sedan – hon bakade jättegoda bullar”.
Nu ska jag gå och kolla om bullarna svalnat tillräckligt för att provsmaka så att jag kan kontrollera att de är legendariska. Jag råkade nämligen glömma strösockret i den ena längden, men jag kompenserade med extra pärlsocker.
Har jag börjat jäsa mina bulldegar i slasken undrar ni kanske?
Nej jag har inte det. Jag lägger mina bulldegar i slasken när jag upptäcker att ägget är ruttet sekunden efter att jag har knäckt det i degen.
Jag är inte den som blir förbannad över ett ruttet ägg i bulldegen. Inte alls faktiskt. Det är ju bara att bita ihop och börja om.
Det som får mig att se rött och känna det som att jag är extremt nära att explodera är när någon säger “Men skynda dig och fiska upp det…”.
Det är den biten jag inte pallar med när det gäller ruttna ägg i bullsmeten.
Om ni har missat den här fina historien så är Jens Spendrup ordförande för Svenskt Näringsliv och han sa i en intervju att han inte var feminist och att anledningen att det inte finns fler kvinnor i styrelseposition är att det inte finns fler kompetenta kvinnor än så.
Alla är jättearga.
Jag fattar inte varför? Han sa ju vad han tänkte. Det är väl bra? Han skulle ju ha kunnat ljuga och spotta ur sig några floskler.
Det finns “bäst före” och “sista förbrukningsdag”. Å ja menar, den här gubben är ju sjuttio bast! Hallå liksom. Är det någon som väntar sig nyskapande och förändring från en gubbe som snart når blöjstadiet? Jag misstänker att han kommer att ha synpunkter när det är dax. Han lär nog säga “Så här var det inte sist jag hade blöjor för 68 år sedan”. Den intressanta frågan kommer förstås att vara om han tycker att blöjorna har förändrats till det bättre eller det sämre?
Om han hade sagt att han var feminist så skulle ju folk ha kunnat få för sig att även om vi var efter “bäst före” datumet så duger det att behålla. Så som man gör med bröd liksom. “Vi kollar om det funkar imorgon bitti, annars ger vi det till fåglarna”.
Det var väl bra att han sa vad han tyckte. Så att alla fick reda på att han har passerat sin sista förbrukningsdag? Vissa gubbar behöver ju lyftas ut och det är väl bra när de hjälper till själva.
Den pålitliga tidskriften Aftonbladet, som aldrig rycker några citat ur sitt sammanhang, berättar att Sundbys mamma sagt att han “borde åka hem till sin son”.
Som en sann svensk så förfäras och upprörs jag av detta. Hur kan man göra ofördelaktiga uttalanden om sitt barns insats i OS?
Så kommer jag definitivt inte att uppföra mig när gullefjunet tävlar i OS om några år. Jag kommer att heja och vara största supportern oavsett hur det går. Skulle hon komma fyra så finns det ju fler OS och Nobelpris och andra saker att vinna.
Ni vet hur irriterande det är när man får en låt på hjärnan. Den snurrar runt, runt i skallen på en som skiva som hamnat på repeat och inte går att stänga av.
Det sägs ju att det finns grader även i helvetet. Efter kvällens nattning tycker jag att jag känner mig ganska svettig. Den här låten har jag fått på hjärnan.
Man skulle ju kunna bli tokig för mindre!
Gullefjunet fick ananas till efterrätt efter middagen. Inte ananas som jag pillat ut ur coleslawen utan ananas från en konservburk. När hon ätit klart la hon skeden åt sidan, plockade upp tallriken och drack upp ananassaften. Maken gjorde en missnöjd min.
Jag: Skyll dig själv, det är ju du som har lärt henne det där…
Maken: NÄHÄ, det är det inte alls!
Jag: Joho, det ÄR du som har lärt henne att dricka upp saften ur tallriken. Jag äter aldrig konservburksananas så det kan inte vara jag.
Maken: Jag har INTE lärt henne det där!
Jag: Gumman, VEM har lärt dig att dricka ur tallriken??
Gullefjunet: [Slllluuuuurrrrpppp] Morfar….
Dessutom har morfar hittat nya sätt att ge henne godis på andra dagar än lördagar fastän han bor 90 mil bort. Han har börjat ringa och säga saker som “Kolla vad jag hittade – Herr Nilsson som ni har glömt här, jag lägger honom i ett kuvert och skickar på posten”. I kuvertet smugglar han dessutom ner en godispåse. Sen postar han det så att det kommer fram på en tisdag.
Två saker som sammanfaller när man jobbar hela dagarna är att postöppnandet och matlagningen sker vid samma tidpunkt på dagen. Så då står man där i värsta förhandlingen om hur många godisar man kan få äta innan middagen på en tisdag. Resten av veckan går barnet och tittar trånande på skåpen som hon vet att de resterande godisarna är i samtidigt som hon frågar “Vad är det för dag idag?”.
Idag fick jag ett email där avsändaren föreslog att jag skulle söka till Hela Sverige Bakar. Hon måste ha sett alla mina fantastiska bakverk här på bloggen. När de läste om min förmåga att rädda upp situationen när man har glömt smöret i banankakan tänkte de säkert att jag är som klippt och skuren för tävlingen.
Eller så ville hon bara att jag skulle göra reklam för att de nu tar emot ansökningar. Det kanske var så eftersom hon verkar jobba på ett produktionsbolag. Ni kan söka på TV4s hemsida, men om jag nu ska vara med i år är det kanske bäst om ni väntar tills nästa år med att söka.
En annan hemlighet från min outtömliga källa av kunskap om matlagning som jag kan dela med mig av till er är att ananas inte hör hemma i coleslaw. Jag köpte en burk coleslaw också hade något pucko satt i ananas. Jag fick ju lov att kasta bort hela burken, för sitta och pilla ut 34% ananas orkar man ju inte.
Jag hade en kaffekopp. Exakt lagom lite kaffe och lagom socker som jag rört om lagom länge. Maken hade en egen kaffekopp. Jag drack mitt kaffe. En smutt eller två. Jag kom på att jag skulle gå på dass. Jag gjorde det.
Jag kom tillbaka och helt plötsligt var min kaffekopp bara borta. Puts väck. “Har jag blivit senil?” undrade jag och gick tillbaka och kollade om jag tagit med den in på dass, men det hade jag inte. Då kom jag på vad som hänt. Jag kom på att maken förmodligen tagit mitt lagom kaffe och hällt ut det och ställt koppen i diskmaskinen.
Jag stormade ut i köket för att bevisa min teori. Då stod det en kaffekopp där på bänken. Inte min kaffekopp utan makens. Han hade alltså ställt ifrån sig sin kopp, tagit på sig jackan för att gå ut och röka och tagit min kopp med sig. Min kopp som har en helt annan kaffemängd och sockerhalt än hans kaffekopp.
Jag rusade ut i trädgården och anklagade maken för kaffestöld. “Ojdå, jag tyckte väl att det var något som inte stämde – du kan ta min kopp” sa han då. Ungefär som att det här inte spelade någon roll.
Vi fick ett brev på posten idag också. Det var ett vitt fönsterkuvert med rabattkuponger hos en mataffär inuti.
Också en sista viktig grej. Gullefjunets overall är jättesmutsig. Om jag orkar borde jag tvätta den till helgen.
Jag får återkomma senare om jag kommer på något mer av värde.
Hur går det med kettlebell-swingandet undrar ni säkert. Jo tack, det går bara bra. Jag svingar runt den nästan varje dag.
Ibland när jag ska in i micron så står den mitt framför microluckan.
Då svingar jag iväg kettlebellen till den andra köksbänken.
Lite senare kanske jag kommer på att jag ska diska skärbrädan eller torka bänken. Då svingar jag iväg den till diskbänken.
När jag ändå håller på och torkar bänkar brukar jag tycka att det är lika bra att torka diskbänken också. Så då svingar jag tillbaka kettlebellen till den bänk den kom ifrån.
Jag har faktiskt svingat den där kettlebellen en hel del sedan jag köpte den.
Jag och maken har helt olika syn på sådana här.
Maken tycker att “det är så mycket trevligare med tygservetter än med pappersservetter”.
Vi använder dem inte så ofta. Det går ju an att hålla på att tycka att saker av tyg är “trevliga” om man är sophanteringsansvarig istället för tvättansvarig.
När vi äter tacos brukar jag dock plocka fram dem. När man har salsa på hakan, fulla händerna och rinnandes nerför armen mot armbågen tycker jag att det är sjukt praktiskt att ha en halv handduk att torka av sig på istället för bara en liten bit papper.
i maj när han märker att jag har bytt gardiner.
Vi har ett Bamseyatzy. Lycko oss.
Vill ni också ha ett precis likadant Bamseyatzy? Det kan ni få. Jag hjälper er.
Först måste ni gå och köpa ett helt nytt felfritt Bamseyatzy-spel. De är inte dyra alls, 59 kr har jag för mig att det kostade.
Plocka ut den där innerkartongbiten och tag en penna i valfri färg. Klottra med pennan över hela kartongbiten.
Sen tar ni själva kartongen och sätter er på den, står på den och går på den. Håll på så tills kartongen bara sitter ihop hjälpligt i två av åtta hörn.
I poängblocket “skriver ni in era poäng” på ett blad, sedan river ni lös minst hälften av blocket och kastar bladen runt rummet. Om ni plockar upp dem och lägger tillbaka dem i kartongen så kan ni hoppa över steget med att riva loss dem nästa gång ni spelar och bara strö ut dem över hela golvet direkt.
Sista steget är tärningarna. Det följer med fem stycken. Misströsta inte, ni är snart nere på två ni också. Allt ni behöver göra är att kasta dem åt alla håll och kanter. Det finns inga bestämda regler hur man ska gå till väga men förslag som ni kan testa är under soffan, under sängen, upp i någon bokhylla, under en byrå eller skåp. Speciellt effektivt är det att kasta dem under eller bakom tunga saker som kylskåp och spisar. Det tar några veckor, men om ni bara jobbar på enträget så är ni snart av med tre tärningar och de är som uppslukade av jorden även när ni har letat på alla ovan nämnda platser.
Det där lilla pappret med regler på som ni ser på första bilden det kan ni kasta rakt i soporna på en gång. Det är ingen som bryr sig om vad det står på det pappret i alla fall.
Hur länge det tar att få ett Bamseyatzy exakt likadant som vårat? Ja det beror ju på hur ofta ni spelar och hur ofta ni försöker gömma undan spelet några dagar. Vårt spel var en julklapp så för oss tog det väl cirka sex veckor innan vi kom till det här fulländat fina skicket.
Vi tog ju det hela steg för steg förstås, ett kartonghörn per gång och en tärning här och där. De förbaskade tärningarna hann dessutom dyka upp igen flera gånger men nu har vi legat på en konstant nivå av två tärningar i säkert tre veckor. Trägen vinner som de säger.
Alltså jag gjorde ju slingor igår. För jag har ju börjat få några enstaka grå hårstrån. Inte många, men typ fyra eller kanske sju. Om man har några enstaka gråa hårstrån kan det lätt se ut som att man har ett tunt streck i håret. Så min teori var alltså att de skulle synas mindre om jag gjorde slingor.
Nu ska jag inte komma och påstå att jag är någon sorts hårexpert va. Men seriöst – ska det verkligen se ut så här? Nu är jag ju randig i hela skallen. Det kan ju knappast räknas som bättre än fyra grå hårstrån som knappt syns.
Den där naturliga looken som frissan pratade om. Jag ser den inte. Jag ser distinkta ränder i bimbofärg. Det är i och för sig länge sedan jag gjorde slingor sist, men inte minns jag att jag var randig i huvudet förra gången jag gjorde slingor. Det här kanske inte syns så bra på bilden men jag är dessutom randigare på ena sidan än på den andra.
Å it vet ja, men ska man verkligen ha en centimeters utväxt redan dagen efter? Är det så det ska vara? Med en präktig bibliotekarieklippning till.
Min nya frisyr får mig att känna mig splittrad. Klippt som en tant och slingad som en tonåring.
– Måste sluta kalla idioter för idioter. För dottern låg på vardagsrumsgolvet och ropade på sin mjukkatt tidigare idag genom att säga “kom tillbaka idiot”.
– Kom alltid ihåg att säga till frissan innan hon börjar att man INTE är ute efter präktiga bibliotekarie-looken.
– Glöm inte bort att fotografera middagen före man äter upp den. En tom tallrik gör sig inte lika bra på Instagram som en tallrik med mat.
Jag: Kolla på TVn, det här är OS. Där kan du också vara med och ta guld när du blir stor. Vilken sport ska du ta guld i?
Gullefjunet: Häst!
Jag: Ja, jo okej hästhoppning kan man ta guld i. Men du kan ta två guld, ska du inte välja en gren till som är lite mer en riktig sport? Som längdåkning eller rodd eller så?
Gullefjunet: Häst och katt!
Jag: Katt är ingen sport…. Vi pratar om det här igen om några år.
Folk som har barn kan ju faktiskt vara väldigt irriterande. Hålla på och tjata om hur fantastiskt det är att vara förälder och hur deras liv har fått en helt ny mening sedan de fick barn. Gäsp liksom.
Innan jag fick barn tyckte jag att det var så otroligt grymt ointressant när folk gick igång och malde på om hur berikade deras liv blivit sedan de fick barn. Jag brukade sitta där och tänka för mig själv att de borde prata om något som allmänheten bryr sig om. Till och med konversationer om politik eller poesi framstod som intressanta i jämförelse.
Nu när jag själv har barn så förstår jag ju på ett helt annat sätt. Att vara förälder ÄR helt fantastiskt. Tänk er själv att man kan stå mitt i ett rum som blivit bombat av leksaker, eller i en lekpark där ingen jävel är sams och försöka medla i en krigshotande konflikt över en plastspade, eller vid en byrålåda och diskutera olika nattskjortors fördelar och nackdelar klockan 4 på natten. Och ändå hålla på att sprängas av lycka (inte just då, men i allmänhet) för att personen som utsätter en för dessa prövningar är ens eget barn. Som man älskar trots att de gör så mot en. På nått sätt älskar man dem FÖR ATT de gör så mot en. Det bevisar att “de har en personlighet” som man som förälder kallar det.
I ett försök att nå ut till alla som inte förstår och inte är intresserade av ämnet tänkte jag att jag kunde förklara med hjälp av en banan. Innan jag fick barn tyckte jag inte alls att det var märkvärdigt att skala en banan. Om jag såg ett barn som skalade en banan så tänkte jag överhuvudtaget inte alls på att barnet skalade en banan. Det vet ju alla att till och med en apa kan skala en banan. Förmodligen har många barn skalat bananer i min närhet utan att jag har märkt det. Om jag märkte att ett barn skalade en banan innan jag själv fick barn var det förmodligen för att jag tyckte att bananskalandet gick slarvigt till.
Det är det här som är grejen va. Första gången man ser sitt eget barn skala en banan blir man fylld av lycka, kärlek och stolthet. Det är en helt enorm upplevelse första gången man ser sitt barn skala en banan helt själv. För man har varit med hela tiden sedan det bananskalande barnet såg dagens ljus och inte gjorde någon nytta alls. Man har varit med från det att barnet inte kunde någonting annat än att äta, sova och skita. Att få vara med om allting annat efter det är vad som är så fantastisk med att vara förälder. Oavsett hur mycket eller lite man har åstadkommit tidigare i sitt liv så är det här barnet det största. Fatta liksom att jag har varit med och skapat ett barn som kan skala en banan! Och att det var jag som visade henne hur man skalar en banan. Är det så konstigt om man får hybris liksom?! Om jag kan lära henne att skala en banan kan hon ju gå hur långt som helst.
Med det hoppas jag att jag har skapat en större förståelse hos icke-föräldrar om varför det är så fantastiskt att vara förälder.
Jag letade efter ett foto av vårt barn när hon äter en banan som hon skalat själv men hittade inget. Uppenbarligen var jag för caught up in the moment när hon skalade bananen för att komma ihåg att fotografera tillfället. Jag hittade däremot ett bananskal på golvet i bilen så det får illustrera den här historien.
Jag sitter och tittar på Facebook och upptäcker att en av mina kusiner har gift sig idag. Jag visste att han skulle gifta sig snart, men jag hade inte koll på vilken dag.
Jag: Min kusin har gift sig idag.
Maken: Vilken kusin? Vilken informationsfattig kommentar, du har ju hur många kusiner som helst…
Jag: Jaja…. Du har aldrig träffat honom, morsans äldsta brors son. Jag trodde faktiskt ändå inte att du skulle lyssna på vad jag sa så jag brydde mig inte om att specificera.
Grattis till Anders. Jag har inte träffat honom på typ 30 år men när jag var liten tyckte jag att han var jätterolig och ville gifta mig med honom också. När jag var liten ville jag gifta mig med alla mina roliga kusiner (jag har flera roliga kusiner och hade inte funderat så mycket på vad det där med att gifta sig egentligen betydde). Jag visste inte att det var olagligt.
Nu har jag googlat det här och fått reda på att det faktiskt inte är olagligt att gifta sig med en kusin. Men helt friskt är det ju ändå inte. Det visste jag dock inte då, jag ville bara gifta mig med någon som var rolig. Fast det blev ju bättre såhär. Att jag gifte mig med maken också fick Linda gifta sig med min roliga kusin.
Vi har fått parkeringsböter idag. Fastän vi hade parkerat rätt och betalt avgiften och var tillbaka i tid. Vår överträdelse var: “Parkerat fordon på avgiftsbelagd p-plats utan att visa att avgift erlagts”. Vi är oense på den punkten jag och LappLisa.
Nu låter det kanske på tonfallet när jag berättar det här som att jag hanterar detta relativt bra. Det är helt fel. Jag är svinarg. Finns det någon jävla lag som säger att man måste lägga parkeringsbiljetten på höger sida av vindrutan? VAAAAAAAAAAAAA??? Kan någon berätta för mig om den här parkeringsbiljetten är svår att se för en normalbegåvad person med normal syn? Är den det? Ser ni den eller inte? Jag tror att ni ser den, och ni har inte ens en LappLise-utbildning. Hur kan det då komma sig att en yrkesutövande LappLisa inte ser den? Kan det vara så att LappLisan inte VILL se den??!
Den sitter på vänster sida av vindrutan under den där plastsaken som Volvobilar har installerad enbart i det syftet att man ska sätta parkeringsbrickor och parkeringsbiljetter under. Det är inte så att vi hade gömt parkeringsbiljetten i bakrutan eller lagt den på däcket. Jag vet minsann att LappLisor inte har någon humor och inte vill leka gömma sked så vi sätter ALLTID parkeringsbiljetten i vindrutan under plastbiten på vänster sida.
Menar LappLisan att parkeringsbiljetten måste ligga på höger sida? För när man tittar på parkeringsböterna så får man intrycket av de där små sträcken att LappLisan bara har fotograferat på höger sida. Menar LappLisan att jag ska måsta stämma Volvo för att de har satt den lilla plastbiten på vänster sida?
Jag ägnade gårdagen åt att lära mig Instagram. Jag tryckte på en knapp som hette ‘Utforska’. Då kom det upp en massa bilder man kunde välja på. Där fanns det en blå stjärt. Ungefär som en smurfstjärt fast det var en fullvuxen kvinna i blå träningstights.
Den var jag ju tvungen att titta på. När jag tryckte på bilden var det inte ett foto utan ett filmklipp. Den blå stjärten rörde på sig. Först gjorde stjärten step ups på en bräda fram och tillbaka medans jag satt där och kollade stjärten rakt in i skåran, med tyg och allt. Inte helt rakt in, lite från sidan mer, men man såg klart och tydligt att den blå byxan skar in som en långkalsongs-stringtrosa.
Sedan böjde stjärten sig ner och började flänga benet upp och ner. Först det ena och sedan det andra. Då fick jag en ännu djupare inblick ner i stjärtskåran. Jag vill poängtera att hela tiden när jag satt och tittade ner i stjärtskåran så hade stjärten sina blåa byxor på sig. Jag hade inte hamnat på någon porrsida. Jag tror att stjärten visade upp någon sorts träningsövning. Jag är inte helt säker på vad filmklippets budskap var men jag tolkade det hela som att om jag gör step ups och bensvängningar med den stjärt-putningen kan jag också få en blå byxa långt upp i röven.
Jag önskar att jag kunde länka filmklippet men jag har inte lyckats lära mig hur man gör. Som ni säkert förstår var jag i alla fall tvungen att följa den blå stjärten på Instagram. Utifall att det kommer fler stjärt-filmer. Stjärten hade nämligen även på sig en BH. Jag är intresserad av att få veta om stjärten även har ett ansikte? Stjärten hette misslisamorales.
Det känns som att jag har kommit igång med Instagrammandet nu. Tre gånger har jag Instagrammat idag. Det höll på att bli fyra, men jag kontrollerade mig själv när jag satt på en buss. Trots att det ryckte i fotofingret så motstod jag frestelsen att ta ett foto på de där hällorna i taket och Insta iväg det med texten “Buss!”.
Jag har jobbat litegrann på min Instagramprofil. Nu har mitt konto en beskrivning som säger så här;
Helt omotiverade och självupptagna foton i hopp om gillningar och bekräftelse. Livet ur en lite förskönad vinkel fast med taskig blixt.
Det är lite tråkigt att jag bara har tio följare. Det blir så få gillningar då och då skulle ju folk kunna tro att jag inte är populär. Det är den ENDA anledningen till att jag inte får så många gillningar. Jag föredrar att tänka på mig själv som litegrann av Instagrams kulturelit. Lite svår att förstå men ändå ett geni. Men blanda för guds skull inte ihop mig med Woody Allen eller Ingemar Bergman. Jag antastar inte barn eller skapar verk som är så tråkiga att folk får lust att ta livet av sig.
För er som är kulturellt lagda och vill följa mig på Instagram heter jag sepamig. Jag vet inte hur man länkar till Instagram, ni får söka.
Här är mina bidrag till Instagram-världen idag. Men tro inte att jag tänker skämma bort er och lägga ut dem här på bloggen varje dag så att ni slipper följa mig där. Se det som gratisprover. Ni får bara se fotona, om ni vill läsa poesin jag skrivit som bildtext så är det Instagram som gäller.
Från jobbet. Nu när jag har sagt upp mig känner jag att det värsta som kan hända om någon märker att jag Instagrammar på arbetstid är att jag får sparken.
På väg hem tog jag den här bilden av en sopkorg. Den ser kanske inte så märkvärdig ut men jag Instavädrade den också så att alla kunde se vad temperaturen var och att det regnade. Det var därför jag åkte buss.
Och när jag hade uppdaterat min profil så la jag upp en bild på en bukett underbara tulpaner.
Som sagt. Allt ni saknar i ert Instagram-flöde får ni om ni följer mig. Om jag får tre nya följare innan frukost imorgon utlovar jag frukost på Instagram. Fem så blir det lunch också och om vi når tio har ni mitt hedersord på att det även blir middag.
Ni missade väl inte att OS-invigningen började redan klockan fem idag? OS är ju alltid kul, men i år känns det som att det kan bli kul på fler sätt än sportsligt. Det känns som att Rysslands misslyckande att ens en gång hjälpligt vara klara i tid kommer att bjuda på många goda skratt.
Jag vet att jag inte är först på pucken med denna men bara utifall att det är någon som har missat underhållningen måste jag tipsa om den här samlingssidan med roligheter på Twitter. Man behöver inte ha ett Twitter-konto för att se sidan.
Jag tycker bara att det är halvkul med de där foton av två toaletterna i samma toalett-bås som har cirkulerat i pressen. Det har man ju sett förut – man skulle ju kunna tro att folk som tycker att det är märkvärdigt aldrig stött på en dubbeltoalett på damtoan på krogen eller en föräldra-barn-toalett i en shoppinggalleria. Men när man sätter in 5-10 toaletter i någon sorts kollektiva offentliga toaletter börjar vi tala humor. Eller skylten med regler om vad man får och inte får göra på toaletter i Ryssland.
Just lustiga skyltar älskar jag. Twitter-kommentaren till den här bristfälliga översättningen har jag suttit och fnissat högt åt på jobbet flera gånger idag.
Jag har själv en ansenlig mängd roliga-skyltar-foton i mina fotosamlingar. Om ni bara visste hur lycklig jag blev när jag hittade den här skylten på en bar när vi var i Peking för många år sedan.
Jag ville gå och fråga personalen var jag kunde “do my shit” istället för i “totilen” men maken stoppade mig. Han är en sån tråkmåns emellanåt.
Diana är bäst av alla på den här bloggen. På att kommentera. Det är inte bara så att hon vann, hon var totalt överlägsen.
När 2013 tog slut fick jag ett email med “bloggstatistik”. Årets mest lästa inlägg, vilket land läsarna kom ifrån osv. Där var det med en kategori med vem som hade kommenterat flest gånger.
Diana krossade allt motstånd. Nästan hundra kommentarer mer än tvåan.
De flesta av er är ju i och för sig inga bra konkurrenter. Inte ens när jag berättar att jag fått nytt jobb orkar ni lämna en liten kommentar och säga grattis. Jamän, nämen jag är minsann inte den som blir bitter över sånt. Inte ALLS. Jag är inte sån. Men inbilla er inte att ni ska få se något foto av kaffemaskinen på min nya arbetsplats när jag börjar där. Bara så att ni vet.
Åter till ämnet. Jag blev lite distraherad där.
Diana måste ju få ett pris tänkte jag. Jag vet att hon gillar kungligheter, det har jag läst på hennes blogg. Hon är lite av en prinsessa själv har jag märkt. Så hon får en bok som heter Kungliga Släktband. Det låter kanske inte så spännande, men det är även med älskarinnor i boken. Uhum, nu blev ni intresserade. La Camilla är dock inte med, boken skrevs innan hon talade ut.
Inte bara det. Boken är signerad av författaren själv med en personlig hälsning till Diana.
Det här trodde ni kanske inte men jag är lite kulturell av mig och rör mig i kretsar där det finns helt riktiga livs levande författare. Jag känner alltså författaren som heter Ulf Sundberg. Egentligen är han makens kompis sedan gymnasietiden, men allt makens är mitt, så han är min kompis också. Det var för övrigt han som skrämde mig att han hade tänkt flytta in när han kom och hälsade på och jag såg hans väska.
Ni som aldrig kommenterar får faktiskt lov att köpa er egen bok om ni vill läsa den – ni hittar den på Adlibris. Eller om ni också vill ha ett signerat ex kan ni emaila mig så ska jag kolla om jag kan ordna det åt er. Då kanske jag ber Ulf skriva “Du borde kommentera på Prinsessan på Ärten oftare”.
Boken kommer på posten Diana. Men inte imorgon. Jag har slut kuvert. Också måste jag leta reda på den där ledtråden till vad ditt efternamn är som du lämnade när du ville ha ett julkort. Sen måste jag knäcka gåtan igen, jag har för mig att den var lite klurig, och googla fram din adress igen. Så vi talar om nästa vecka någon gång. Eller så kan du göra det lite enklare för mig och emaila din adress till victoria@prinsessanpaarten.se.
Jag kände mig lite inspirerad av den här Bill Clinton-Liz Hurley historien och påståendet om att han förfört henne med en töntig filmreplik.
Jag tänkte “så ska jag också göra”. Så det här inlägget fick en filmrepliksrubrik. Jag vet inte riktigt vilken film, jag har hittat på repliken själv. Men jag är helt säker på att den repliken finns med i någon film någonstans. Jag vet bara inte vilken.
Jag ska förstås inte förföra någon skådis eller president. Jag ska städa en köksskåp.
Inte nog med att jag aldrig begripit mig på Twitter. Instagram använder jag aldrig heller. Förutom när jag hade vädervecka i somras för att hämnas på alla som använde väder-appen som jag hatade.
Idag på lunchen gick jag för ovanlighetens skull in på Instagram och tittade och såg mest bara en massa mat. “Oj så ointressant med mat, jag borde börja Instagramma och liva upp det här stället litegrann” tänkte jag.
Så när jag kom hem tog jag ett foto och la upp på Instagram och skrev “Vadå julgardiner??”. Rena rama partyt tyckte jag att det blev med lite gardiner på Instagram.
