Bara kort för vi är mitt uppe i nattningsrutinen, men jag tycker att det är viktigt att ni får se det här fotot som jag tog på jobbet idag.
Så här ser den ut. Kaffet är godare nu när maskinen blivit tömd på sump och avkalkad.
Author: Vic
Idag ljög jag
På väg hem från jobbet idag gick jag och smaskade på en piratpeng. Vandrade in genom dörren hemma och gav gullefjunet en kram och hade glömt bort mig så jag smaskade fortfarande på en piratpeng.
“Vad äter du på mamma?” blev naturligtvis första frågan.
Å då ljög jag. För saltlakrits luktar ju jättemycket så jag kunde ju inte förneka att jag hade en godis i munnen.
Jag sa “Jag fick en godis av en tant som stod utanför tunnelbanan och delade ut karameller”.
Ja jag vet. Helt osannolikt. Men hon är bara liten så hon ifrågasatte inte att det stod en godistant utanför t-banan. Vad skulle jag annars ha sagt tycker ni? Jag kunde ju inte säga att jag har en hel påse med piratpengar i handväskan på en torsdag.
Jag ljög inte
Det ringde på dörren och när jag öppnade dörren stod det en tonårskille med en hink tulpaner i famnen på trappen.
Han berättade att de var ett fotbollslag som sålde blommor för att samla ihop pengar till en fotbollsresa till Italien i april.
“Wow, så behjärtansvärt” tänkte jag. Jag skulle förstås kunna ge pengar till cancerforskning eller till att hjälpa hemlösa. Men här stod det en svensk tonårskille i en Stockholmsförort och bad om en slant till att åka på fotbollsläger. Inte till något angränsande landskap utan till ett land i södra Europa. Jag kände verkligen att jag ville hjälpa till så att hans föräldrar slapp betala.
Det var beklagligt att jag blev tvungen att svara “Jag har tyvärr inga kontanter”.
Det var sant också. Det var inte något jag bara sa. Det är ju bara pensionärer som springer omkring med kontanter i börsen.
Jag får lov att styra upp min underordnade
Idag har jag jobbat första dagen på mitt nya jobb. Det har varit trevligt. På mitt förra jobb fick jag efter tre månader lov att gå och fråga om jag hade gjort tillräckligt för att ha förtjänat en telefon på skrivbordet ännu. Idag dök det upp en brand new iPhone 5 på mitt skrivbord före lunch.
Jag är dock inte helt nöjd med min underordnade. Kaffet smakade inte bra. Det här får jag lov att ta itu med snarast. Jag tycker att det är viktigt att man är tydlig med sina förväntningar redan från början. Om den här kaffemaskinen inte börjar producera bättre kaffe så kommer jag att börja se mig om efter en ersättare.
En skum sak
När maken håller ögonen på dottern så håller han ofta inte ögonen på dottern hela tiden.
En sak som är himla konstig är att alltid när maken inte håller ögon på dottern när han håller ögonen på henne är att det alltid är mina saker hon får tag på.
Hon lyckas fiska fram min mönstersax (som är skitvass) som ligger i en låda på en höjd som är tre gånger (ja okej då, bara två kanske) hennes egen höjd. Sen sitter hon vid mitt skrivbord och mönsterklipper ett halvt post-it block.
Eller så hittar hon tre förpackningar med sidenband som ligger längst in i en låda i en skåp. Med de sidenbanden binder hon fast framändan av gunghästen i vitrinskåpen och bakändan i tv-hyllan.
Sådana här saker händer när maken håller ögonen på henne.
Vad jag skulle vilja veta är varför det alltid är mina saker hon lyckas gräva fram? Hur kommer det sig att det aldrig är makens älskade sjökort, hans borrjärnslåda som han är så himla nöjd med eller hans dator/mobil hon får tag på? Jag tycker att det här är märkligt.
Behöver vi en ny kaffeburk?
Vi har en kaffeburk som jag har snott hemma hos morsan och farsan. De hade kaffe i den när jag var liten. Jag tycker att den är fulsnygg men den börjar se lite sliten ut. Särskilt locket, jag vet inte ens hur det har kunnat bli så knöligt. Har någon stått på det? Spelat trummor? Jag borde kanske köpa en ny?
Det är klart att det vore trevligt med en osliten och obucklig burk. Den skulle kanske tom kunna stå framme. Den burk vi har nu måste stå i skåpet. Det är bara det att om jag köper en ny burk så är det ju bara en helt vanlig ny burk. En ny burk har ju inget affektionsvärde. Jag tror att burken vi har får duga ett tag till medan jag funderar på saken.
Ett gammalt fotoalbum
Gullefjunet har aldrig visat något intresse för fotoalbumen som står i bokhyllan. Ikväll drog hon dock ut ett och började bläddra. Och fråga. Av alla de 17 fotoalbum hon hade kunnat välja lyckas hon dra ut det som täcker slutet av min au-pair tid, delar av min fyra månaders resa till Australien och början av mina universitetsstudier. Den perioden kan enklast sammanfattas som INTE mina mest ansvarstagande år.
Där satt hon och pekade på foton och sa “där är du mamma” och “vem är det där?” också fick jag sitta och säga namnet på alla på fotona. Som tur var stod det namn under de flesta fotona för en del människor kände jag inte ens igen, det är tveksamt om jag ens kände alla som var med. Det var den typen av foton förstår ni. För när hon för varje foto frågade “vad gör ni där?” kunde frågan nästan varje gång besvaras med ordet “festar”. För hon råkade välja ett album som 1) täcker en period när det ofta var fest och 2) uppenbarligen tyckte jag under den perioden att det enda som var värt att dokumentera med en kamera var fester. Fast jag sa förstås inte att vi festade, jag sa att vi skojade litegrann.
Den där frågan “vem är det där?” var också lite besvärlig. För det dök upp bland annat upp en Mark flera gånger och till slut frågade gullefjunet “vem är Mark?”. Då svarade jag “Mark var en kompis som mamma hade som tyckte att mamma skulle utbilda sig till lärare och sedan bli hemmafru, så då slutade mamma vara kompis med honom”. Som tur var kom det inga följdfrågor på det. Hon är ju bara 3 och ett halvt så hon funderade väl inte mer över det.
Det där fotoalbumet måste jag nog gömma undan tills hon har fyllt 25. Kanske några av de andra också. När hon är vuxen kan hon få titta i dem igen. Jag vill inte höra kommentarer som “men du festade ju när du var ung” eller “du hade ju olämpliga killar innan du träffade pappa” när hon blir tonåring.
The runs
Maken har smittat ner mig. Jag har the runs som man säger på engelska. Som i att springa alltså. Även om ni aldrig hört uttrycket förut så fattar ni vad jag menar va. Vi ska inte orda mer om det, jag är ju kvinna så det finns inte så mycket mer att säga annat än att jag är lite sjuk.
Vi skulle ha gäster på middag ikväll men vi fick ställa in. Det är ett par och jag vill ju inte smitta ner dem och utsätta frugan för vad jag har fått utstå. Det är ju svinjobbigt att lyssna på en karl som klagar över att han är sjuk.
Jag har i alla fall passat på att ligga i sängen litegrann idag. Jag hade en plan att jag varje gång maken kom in i rummet skulle oja mig och göra en lång utläggning om hur jag mådde. Det sket sig dock för jag glömmer hela tiden bort det. Varje gång han lämnar rummet kommer jag på att jag glömt att beklaga mig över hur jag mår och tänker att jag måste komma ihåg nästa gång han kommer in också glömmer jag ändå det igen nästa gång. Det där gnällande måste vara något som är genetiskt programmerat i män för maken glömmer aldrig bort sånt.
Kröjmlås
Ett ord som jag tror att jag glömde att ta med på min Norrländska ordlista är kröjmlås. Ett kröjmlås är en person som gnäller och klagar.
Maken har varit sängliggandes hela dagen och han är ett kröjmlås för tillfället. När jag vandrade in i sovrummet tidigare idag lät det så här.
Maken: Pust-å-suck-åhå.
Jag: Ligger du och låter så där hela tiden eller gör du bara det där ljudet just när jag kommer in?
Maken: Nä, det är väl bara just när du kommer in.
Jag: Jaha. Jag skulle bara hämta en grej.
Jag skickade in en doktor med en doktorsväska i plast och hon kom ut och sa att han inte hade någon sjukdom, bara en “magdom”. Det var det jag misstänkte hela tiden, att han inte alls är så sjuk som det låter.
Om ni tycker att jag visar för lite sympati kan NI ju tycka synd om honom i kommentarerna så skickar jag in ett sms till sovrummet och ber honom läsa kommentarerna på telefonen.
Hallon-dilemma
Jag och gullefjunet har varit på Coop idag. Kommer ni ihåg incidenten med den trasiga älgen på Coop?
Idag handlade jag inte så mycket så jag hade bara en korg på hjul. Jag hade typ 20 varor och bad en ur personalen om lov att få använda 10-varors-självscanningskassan, vilket jag fick. När jag stod där och lyfte upp varor ur korgen så flög helt plötsligt locket på hallonförpackningen upp.
Hallon över hela korgen. Dilemma. Vad göra? Man vill ju inte köpa hallon som legat i botten på en smutsig varukorg. Om de sätter så dåliga lock på förpackningarna så tycker jag inte att de kan säga att det är kundens fel att hallonen ligger på botten av korgen och tvinga en att köpa smutsiga hallon. Men det är ju nog stressigt att vara på en mataffär med en motvillig unge utan att baxa med sig alla sina varor till någon kundtjänst och klaga över det usla locket och överlämna kletet som man skapat i korgen.
Jag gjorde en mellantingskompromiss och städade ihop eländet i hallonförpackningen och lämnade den i korgen och puttade diskret undan korgen så att ingen skulle märka att jag var associerad med just den korgen. Jag tänkte att sedan när jag satt hemma i min stugvärme och var långt därifrån och personalen hittade en förpackning med mosade hallon i en korg så skulle de fatta hur det låg till. Att locket hade flugit av helt oprovocerat.
Jag kände mig ganska nöjd med min lösning på problemet. Jag hade liksom städat upp efter mig så jag tyckte att det rent ut sagt var onödigt att bekänna att det var min korg. Det hela var ju ändå mest lockets fel. Jag kan ju inte hjälpa om förpackningen med det defekta locket ligger i min korg just när locket ramlar av.
Men si då hade jag glömt bort att jag hade en whistleblower med mig. Som vandrade fram till korgen och ställde sig och pekade rakt ner i korgen och gastade.
Gullefjunet: Mamma! Hallonen!
Jag: Kom här nu gumman, jag ska bara betala så ska vi gå sen…
Gullefjunet: Men hallonen! Titta mamma! Hallonen!
Det där med att hon envisades med att använda bestämd form gav ju definitivt sken av att vi hade något med just de där hallonen att göra. Om hon gastat “hallon” istället för “hallonen” hade ju folk kunnat tro att hon helt plötsligt bara snubblat över några allmänna hallon istället för några hallon som vi hade planerat att köpa.
Jag: Låt den där korgen vara, kom här och stå med mamma medan jag betalar.
Gullefjunet: Men mamma, hallonen ligger i korgen!
Tänk er den där röda lampan som sitter ovanför självbetjäningskassan som tänds om man trycker på hjälp eller om man åker på en kontroll. Gullefjunets gastande om hallonen drog till sig ungefär lika mycket uppmärksamhet som om den lampan hade börjat snurra och blinka rött och tjuta på högsta volym.
Till slut dök det upp en expedit och tog korgen med hallonen i och rullade iväg med den samtidigt som hon tittade på mig som om att jag hade någonting med hallonen att göra. Jag fattar faktiskt inte varför hon trodde det för korgen stod minst fem meter ifrån mig.
Bromma Blocks erbjudanden gäller ingenstans
Bromma Blocks har just nu ett häfte med erbjudanden som de annonserar runt hela gallerian. Fast erbjudandena gäller mest ingenstans.
På Make Up Store gällde erbjudandet inte för de hade “ett annat erbjudande idag”. Make Up Store?! tänker ni nu. Ni tror att jag ska bli en ny människa nu när jag har ett nytt jobb och mejka mig varje dag innan jag åker till jobbet. As if liksom. Jag har köpt en pincett för jag ska rycka pighår från hakan.
Åter till ämnet. På Cervera gäller erbjudandet inte på el-varor och det var förstås en el-vara jag skulle ha.
Jag tycker att det där häftet mest verkar vara ett bluff-rabatt-häfte. Utom på Clas Ohlsson, där fick jag 22 kr rabatt. De pengarna kan jag ju använda till att köpa nått fint. Två liter mjölk eller nått sånt.
Svarade jag rätt?
Ibland tycker jag att det är så svårt att gissa vad man förväntas svara när folk säger saker till en. Att veta vad som är “rätt” svar liksom.
Ta som exempel nu ikväll. Jag hade varit borta och maken hade gjort nattningen. När jag kom hem var det helt tyst så jag smög in i sovrummet och petade på maken så att han skulle vakna om han hade somnat. Han grymtade något som indikerade att han var vaken. En halvtimme senare när jag gick in för att byta byxor och han fortfarande inte hade stigit upp så frågade jag om han gått och lagt sig för natten (fullt påklädd alltså).
Då svarade han “Jag fryser som en galning”. Det här var ju inte alls något svar på min fråga om han lagt sig för natten så jag blev helt förvirrad över vad som förväntades från mig. De här är de tre saker som jag valde mellan att säga;
– Ta på dig en tröja.
– Tycker du att det är kallt, ska jag be grannen/hyresvärden skruva upp pannan?
– Du kanske håller på att bli sjuk?
Om jag får säga det själv så är jag himla smart och valde det sista alternativet. Jag räknade ut att det var det som skulle uppskattas mest som respons till frysningsinformationen, eftersom det sista alternativet skulle kunna tolkas som sympati.
Pappa Päron
Om man spelar Papa Pear Saga på telefonen när man sitter på bussen blir man helt yr i huvudet så när man kliver av bussen vinglar man omkring som om man vore full.
När man spelar på telefonen och får slut liv så föreslår de att man ska ‘connecta till Facebook’ för att få hjälp av sina vänner. Jag är väl inte dum heller?! Om jag connectar spelet på telefonen till Facebook så måste jag ju dela på fem liv mellan telefonen och FB. Om jag inte connectar kan jag först spela fem liv på telefonen och sedan fem på datorn.
När man har spelat samma nivå hur många gånger som helst och konstaterat att det är helt omöjligt att spränga 60 morötter så vet man inte riktigt om man ska bli glad eller rasande när man inser att det inte är morötter man ska döda på den här nivån utan kastanjer.
Må den person som skapade Papa Pear Saga brinna i helvetet med alla andra små speldjävular för sedan jag började spela det där spelet så blir inga av de där viktiga sakerna som jag borde göra gjorda.
Maken är en tjatmoster
Spelat spel har vi också gjort idag. Då satt gullefjunet på bordet.
Jag: Sitt inte på bordet. Vi har ju pratat om det här jättemånga gånger och du vet att man inte sitter på bordet. Varje gång säger vi ju att man inte sitter på bordet.
Gullefjunet: Men mamma du säger inte så! Det är pappa som säger det ju!
Jag: Ja, det stämmer kanske men nu säger jag också det så nu hoppar du ner från bordet…
Det blev vabb ändå
Efter en nattkräkning så blev det vabb ändå idag. Fastän gullefjunet tyckte att det var onödigt att vara hemma. “Det är tråkigt att vara hemma när det är måndag, snälla mamma kan jag få gå på dagis, jag kräktes bara en liten dutt”.
Vi har;
– Klämt tre fingrar i badrumsdörren.
– Ratat pannkakan och ätit lingonsylt till lunch.
– Köpt ett nytt pussel. 30 bitar är för lätt nu, hon la klart det alldeles för fort. Nästa gång hon är sjuk blir det 50 bitar.
Varför har vi aldrig varit här förut?
Det där med bara en affär som jag sa till maken imorse ni vet. Det blev mer än en affär. Fast det var inte jag som fick gå i affärer. Efter grytinköpet var gullefjunet less så jag stod vid rutschkanorna mest hela tiden.
Jo för i morse så tyckte maken att det var så fint väder så han zippade av ärmarna på sin täckjacka så att den blev en väst och tog på sig en tjocktröja under. I februari. Han gör så varje år när solen tittar fram för första gången så jag har slutat att ens kommentera. När vi gått från parkeringen till Outleten så frös han såklart. Så han skulle bara titta in på en butik för att kolla om de hade några bra tröjor. Han sa att han länge hade behövt en ny tröja. Länge kan ju betyda olika saker. Jag vet inte om han menade i flera månader eller sedan vi parkerade bilen.
Jag och gullefjunet följde med på den första butiken där maken bad mig komma och kolla på en tröja som han tyckte var “perfekt modell” men han ville veta om jag tyckte att den var för “norsk”. Den var väldigt “norsk”. Den såg ut som något en 90-års tant skulle sticka när hon börjar tycka att normal mönsterstickning inte är tillräckligt utmanande längre. Det var då jag och gullefjunet gick och åkte rutschkana. Det blev inget tröjköp till slut som tur var. Mindre tur var att det inte fanns någon tid för mig att titta i några affärer eftersom vi hade en tid att passa.
När vi skulle åka hem sa maken “Det här [Barkaby Outlet] var ju ett jättebra ställe, varför har vi aldrig varit här förut?”. Jag upplyste honom om att han visst varit där förut. Då säger han “I så fall måste jag ha missat potentialen, kläder som hamnar här verkar ju vara saker som blivit över som ingen annan vill ha och kläder som ingen annan vill ha är ju exakt det som jag vill ha”.
Le Creuset
På Barkaby Outlet finns det en Le Creuset-butik som säljer andrasorteringsgrejor. För fem-sex år sedan köpte jag en Le Creuset-stekpanna i London. Maken höll på att smälla av när han hörde att jag hade betalat över 1200 spänn för en stekpanna. Han har dock fått lov att erkänna att det är den billigaste stekpannan vi någonsin har ägt om man räknar antalet användningstillfällen. Den är inte ett dugg rund i botten och lika bra fortfarande som när vi köpte den.
Vi har också en Le Creuset-gryta som är 25 år gammal som är bästa grytan vi har. Men den är bara drygt 3 liter och det räcker ju ingenstans när man ska göra storkok. Spisen blir alltid full med mat varenda gång man rör om. Så jag har länge trånat efter en större Le Creuset-gryta.
Idag slog vi till och köpte en andrasorteringsgryta. Jag är svinnöjd. Snygg är den också, jag funderar på om den inte ska få stå framme på bänken. Som en skrytgryta typ. Jag behöver ju inte berätta för besökare att den är andrasortering. Egentligen skulle jag ha en röd, men vi har redan en röd så det fick bli blå den här gången.
Den kommer att vara jätterolig att laga mat i. Jag är helt säker på att maken kommer att tycka att det är kul.
Vad är det för fel på den då? Jo den har tre små prickar på locket. Jag har ritat små pilar så att ni ska se dem. Vänstra hörnet innanför innersta ringen.
750 kr billigare än en förstasorteringsgryta var den pga av de där tre prickarna. Det är jättebra rabatt tycker jag. För sådana där prickar skulle jag garanterat enkelt kunna göra själv första gången jag använder grytan och det skulle ju ingen ge mig rabatt för.
Jag har diskat grytan. Och fotograferat den. Nu får maken ta över. En gigantisk chili-con-carne blir det till middag idag. Och lunch imorgon och några dagar till. Jag tror att jag ska dra ut extraskivan så att grytan ryms på bordet.
Han gick på det
Barnet har gått från 39 grader till feberfri över natten. Så vi har bestämt oss för att åka till Barkaby Outlet för att köpa en gryta.
Jag sa till maken att vi bara ska gå in i en affär. Han gick på det. Han får skylla sig själv när han går på sånt efter femton år.
Nu måste vi skynda oss iväg innan maken får syn på det här blogginlägget.
Strössel
När man är sjuk är det viktigt att man äter mycket glass. Det vet alla. För glass är kallt och det funkar även som en indikator på hur illa ställt det är. När det tackas nej till glass är det dax att börja fundera på akuten.
Jag har köpt hem en burk med dyrt designerströssel för speciella tillfällen. Fyra fack har burken med olika sorters strössel. Ett fack med hjärtformat strössel, ett fack med rosa diamantströssel, ett fack med vanligt strössel men bara i färgerna rosa och lila och ett fack med rosa bollströssel.
Det strösslet erbjöd jag till glassen idag. Men nej, det dög inte. Ungen skulle ha vanligt Svensson-strössel.
Eftersom hon är sjuk och det är jättesynd om henne så fick hon dessutom lov att hälla strössel själv.
Det är klart att jag visste hur det skulle gå. Det gör ingenting. När man har 39 graders feber är det faktiskt okej att äta strössel med glass. Bara man äter något.
Frågan är bara när designerströsslet ska gå åt? Kan strössel mögla? Kan jag spara det några år eller ska jag kasta det nu med en gång?
Vettiga människor
Det var meningen att vi skulle grilla korv på ett berg med några familjer från dagis imorgon. I eftermiddags upptäckte vi dock att gullefjunet hade 39 graders feber. Så maken textade och lämnade återbud till de som skulle med.
Maken: Den där pappan som heter F verkar vara jävligt trevlig alltså. En riktigt vettig människa verkar han vara.
Jag: Jaså, på vad sätt då?
Maken: Han svarade på mitt text och sa att de också varit krassliga och sedan skrev han “Det är viktigt att pappan tar en whiskey, då försvinner hela familjens förkylning”.
Så nu sitter maken där i soffan och tittar på Smurfarna med en whiskey i handen.
Svårlagad snabbmat
Om man ber maken koka ris så häller han upp vatten och måttar riskorn som om att han var en helt riktig kock.
Om man ber honom micra en Billy-pizza däremot får han ett ansiktsuttryck som om att man bett honom bygga en hel microvågsugn. Han frågar saker som hur många hörn han ska klippa bort på påsen, vilket hörn han ska klippa, vilken värme det ska vara på micron och exakt hur många minuter han ska sätta den på.
Ett återanvänt skämt?
Mamma brukar alltid säga;
“När jag var liten var vi barn tvungna att vara tysta för att de vuxna skulle prata, och när jag själv blev förälder var jag tvungen att vara tyst för att barnen skulle prata”.
Mammas barn är ju födda på 70-talet. Enligt det här påståendet skulle alltså jag ha pratat på vuxnas bekostnad när jag var liten. Så var det kanske, jag har aldrig känt mig tystad av mina föräldrar.
Idag läste jag på Facebook;
“Barnen som växte upp på 70-talet var som statister till sina föräldrar, vilka var huvudpersoner. Då var det föräldrarna som bestämde och barnen fick snällt följa med.
Idag är det barnen som är huvudpersoner, föräldrarna statister. Barnen bestämmer och föräldrarna får rätta sig därefter.”
Enligt det här uttalandet skulle det ha varit jag, som är född på 70-talet, som var tyst till mina föräldrars fördel när jag växte upp, och mitt barn som pratar på min bekostnad nu. Det här stämmer inte alls.
Det känns som ett återanvänt skämt som folk tydligen efter smak och tycke tror sig känna igen sig i.
Egentligen är allting svammel. Det är ingen årgångsfråga. Jag har aldrig varit tyst på begäran. Varken från mina föräldrar eller mitt barn. Om jag har något att säga brukar jag säga det. Ibland brukar jag motvilligt hålla tyst i arbetslivet om jag gör bedömningen att det verkar smart att bara hålla käften. Men om jag inte har något att säga så brukar faktiskt både generationer för och efter mig få komma till tals. Nu för tiden får faktiskt folk ibland prata bara för att jag är artig. Det sistnämnda är ett ålderstecken från min sida.
Jag är en sådan där försummande förälder
Vi har ingen sådan där matkasse som levereras till dörren. Inte heller är vi sådana där mönstermänniskor som avsätter en timme av vår vecka till att göra en matsedel för hela veckan och ytterligare en timme till att skriva handelslista. Vi är mer sådana där människor som nöd och impulsiv-shoppar och svänger ihop middagar efter utgångsdatum. Vi-måste-äta-det-här-idag-annars-måste-vi-kasta-det-middagar är mer vår melodi.
Vi har aldrig helt tomt i kylen. Men ibland går det inte ens att få ihop en studentmiddag på pasta med majs och ketchup. En halv mjölkliter, lingonsylt, en halv burk rödbetor, ett halvt paket Bregott, en skrumpen purjolök, en bit leverpastej och en skvätt bostongurka brukar sällan dyka upp i ett och samma recept. Framför allt inte utan att man måste tillsätta åtminstone potatis.
Så ibland på fredagar brukar det bli så att maken får lov att hämta bilen och barnet och hämta mig på jobbet för att åka och mathandla. Idag var en sådan dag. Maken tog hand om mathandlingen och vi flickor gick på klädshopping. Tålamodet hos samtliga inblandade räckte till två par strumpbyxor (knappt det) och sedan satt jag där och tittade på en krokodil i nästan en timme.
Under den där krokodil-timmen var jag en sådan där förälder som man läser om i tidningarna. Jag satt och stirrade på min mobiltelefon och läste om OS-hockeyn, den nya prinsessan som kanske eller kanske inte är en prinsessa, kollade Facebook och Instagrammade en krokodil. Emellanåt tittade jag upp och sa “å vad duktig du är som står på ödlans huvud, ramla inte ner”.
Till mitt försvar vill jag dock påpeka att det inte alls är så att jag inte märkte vad som hände runt omkring mig. Jag såg minsann de blängande blickarna från pappan som var tvungen att springa runt och putta sin unge i baken för att ungen skulle komma upp på plastdjuren. Jag vet att pappan intalade sig själv att han var en bättre förälder än mig, men jag vet att han egentligen bara var avundsjuk för att jag fick hålla på med min telefon ifred. Jag funderade nästan på att trösta honom och säga “jag vet hur det är, det känns hopplöst ett tag men oroa dig inte – om ett år eller så kan du också sitta och titta på och får tillbaka din värdefulla egentid med telefonen”.
Jag märkte också att gullefjunet skaffade sig en kompis som hon lekte kurragömma med, det var jag som hela tiden tipsade henne var hon skulle gömma sig eller hitta sin kompis. Jag hörde också när den nya kompisen som var lite äldre berättade vad hon hette och stavade sitt namn. Gullefjunet kontrade med att berätta vad hennes namn var och att det började på L. Hennes namn börjar inte alls på L men jag rättade henne inte, för det är helt förståeligt att tro att det börjar på L när man är tre och ett halvt och heter det hon heter.
Så ni hör ju att jag var med hela tiden. Jag multi-taskade. Barn måste ju få umgås med sina jämnåriga ifred ibland också utan att någon sitter och stirrar på dem varje sekund. Det där med att man inte ska få kolla på telefonen när man är med sitt barn måste det vara en man som har hittat på. Bara för att män inte klarar av att göra två saker samtidigt tycker de att deras moraliska regler ska gälla alla.
Sen gick vi på dass. Då hittade vi en OS-toalett i på Bromma Blocks. Dubbeltoaletter är världens bästa uppfinning när man har barn så jag fattar inte riktigt varför alla hånar Sotji så mycket över att de glömde att sätta upp en vägg här och där.
Piteåtidningen vill inte att hela Sverige ska skratta åt dem
För några månader sedan så höll Piteåtidningen (PT alltså) på med en artikelserie där de granskade hur mycket olika kommunala avdelningar spenderat på representation. De skrev saker som “kommunalkontor X åt mat för 10000 kr varav 300 kr spenderades på öl och vin” och det skrevs oproportionerligt många paragrafer om de 300 kronorna alkohol. Det lät som en skittråkig personalfest.
I slutet av artikelserien så kom det en artikel om Pitebo (det kommunalägda bostadföretaget) där PT skrev att Pitebos styrelse varit på studiebesök i Stockholm. Då kunde man läsa att “Pitebo gick på innekrog i Stockholm och spenderade X antal kronor”. Att gå på innekrog i Stockholm av alla ställen är nämligen höjden av dekadens förstår ni.
Sedan berättade de att “innekrogen” ifråga var Golden Hits!
Då höll resten av Sverige på att garva ihjäl sig. Ja, kanske inte hela Sverige, men jag och de få människor söder om kommungränsen som råkade läsa artikeln vred ju oss i skratt åt att PT kallade Golden Hits för “innekrog”. När jag berättade den här historien på jobbet sa en av mina 25ish-åriga kollegor att han hade varit där och beskrev stället som “en Finlandsfärja typ”.
Det här med den dåliga kunskapen om vad som är ett inneställe i Stockholm var ju i största allmänhet ganska pinsamt för PT. För att citera en av mina Piteåkompisar som bor här i Stockholm – “där visade Piteåtidningen verkligen sitt lantisnylle…”.
Så man förstår ju faktiskt varför de nu gjort såhär.
På det här sättet försäkrar de sig ju om att ingen utanför kommungränsen läser tidningen och skrattar åt dem.
Jamenaralltsådetfattarvälalla att ingen vill betala 1 kr (eller ännu mer när prova-på-tiden är slut) för att läsa en tidning som kallar Golden Hits för “innekrog”!
Lite trist dock. Ja okej då, jag erkänner att jag är lite upprörd. Jag hade gärna velat läsa om de där istapparna som hänger från ett tak i Arvidsjaur. Men någon krona tänker jag inte betala för det. Jag ringer till morsan och farsan som har papperstidningen istället och frågar vad istapparna hade för nyhetsvärde.
Det var precis det jag menade
Så här sa jag:
Kan du hålla dig över bordet om du ska äta banankaka i vardagsrummet så att det blir lättare att torka upp smulorna?
Då gjorde dottern så här:
Tittade på mig. Rynkade på näsan. Skakade banankakan upp och ner så att en extra stor mängd banankakesmulor hamnade på mattan.
Det var exakt där jag inte ville ha dem för den mattan är så satans jobbig att dammsuga.