Author: Vic

Sämsta trösten EVER

Ibland när maken ska trösta ställer han bara till ännu mer problem.

Som nyss när han skulle hälla upp badet. Just när han satte i badskum kom gullefjunet in och sa “Jag ville ju hälla i”. Då svarar maken “Oj då, du får hälla i imorgon”.

Imorgon…??! Ni kan ju tänka er hur det gick. JAG fick rycka in och trösta både för att hon inte fick hälla i skum idag och för att maken tröstade med “imorgon”.

Vilken treåring blir glad över att de ska få hälla i badskum imorgon när de vill hälla i idag?!

Man trycker ju igen korken och ger ungen flaskan och låter dem tro att de häller i badskum idag.

Dagens saga från 1987

Jag gissar att om en sjundeklassare skrev en saga om en indian, två araber, en norrman och en ryss idag skulle sagan få underkänt betyg för att den inte var politiskt korrekt. Eller så skulle den få högsta betyg för att den hade mångfald. Vem vet.

När jag hade gått ut sexan och lämnade livet som reporter på Jävrebladet bakom mig och började sjuan i Hortlax fick vi skriva sagor. Det vet jag för att jag hittade sagohäftet med sagor från alla i klassen i samma låda som Jävrebladet. Jag har inget minne av att någon hade några synpunkter alls på nationaliteten på deltagarna i min saga på den tiden. Folk visste väl inte bättre på åttiotalet. Bellmanhistorier var ju vardagsmat då, och där var det ju ofta med dumma norrmän.

Pojken med giftpilarna

Det var en gång en indianpojke som hade en pilbåge med giftpilar. I det stora berget i skogen bodde ett troll. Varje år tog han fem fångar som fick laga hans mat. Hans föda bestod av jättetomater och minigurkor från Yokahamasöarna. En dag när indianpojken höll på att öva sig på att skjuta giftpilar, med sin pilbåge, hördes plötsligt ett brak, när trollet trampade på bagarens torrdass. Trollet tog till fånga indianpojken, två araber, en norrman och en ryss. När de kom till berget fick de börja med att bära jättetomater till köket. När de hade burit jättetomaterna i en månad blev indianpojken less, och sköt en giftpil i en jättetomat.

Nästa dag när jätten skulle äta sin frukosttomat, tog han den tomat som var giftig. Han hann bara ta en tugga innan han dog. Också levde indianpojken lycklig i alla sina dar.

När min lärare läste det där måste han ha rörts till tårar av stolthet när han insåg att en av hans elever någon gång i framtiden skulle komma att ha en blogg där några läsare varje dag får ta del av alster av den här kvaliteten.

Mats tror jag att den gråtande läraren hette. Flint. Rött skägg har jag också för mig att han hade.

Saga om trollJag är ganska säker på att bilden föreställer trollet, inte indianpojken. Definitivt inte Mats i alla fall. Det berättade jag ju nyss för er att Mats var flint.

 

Jävrebladet 1986

Tidigare idag tvingade morfar och gullefjunet ut mig i uthusen för att hämta lego som jag och min bror lekte med för några år sedan.

Av en slump råkade jag då ramla över en raritetstidskrift. Nr 1 av Jävrebladet från 1986. Den 22 maj för att vara exakt. Av anledningar som blir tydliga om ni läser texten nedan gissar jag att detta datum inföll tre veckor före sommarlovets start.

Jävrebladet

I den här tidningen fanns det en artikel av en reporter som verkade exceptionellt talangfull.

Jag tänkte att ni troligtvis också vill läsa det här litterära mästerverket som jag producerade för 28 år sedan när jag var tretton. För 28+13 blir ca 33. Samtliga stav- och grammatikfel nedan är lika gamla som texten.

Vart tog vägen vägen

Vart tog vägen vägen…?

I Tisdags förmiddags runt 16 tiden kom Wilma Ögontröst körande efter E6:an i Jävre.

Men plötsligt när hon skulle svänga uppför skolbacken var vägen borta!!!

Hon hamnade i tomma intet och svimmade.

Men ett vittne Engelbrekt Eng såg det hela och larmade polis, brandkår, och ambulans, och bärgningsbil.

De drog upp Wilma och bilen ur intet.

Wilmas första komentar efter det att hon vaknade var – Vart tog vägen vägen?

Vi från JB sökte upp ansvariga för vägen och frågade vart vägen hade tagit vägen.

Den ansvariga som inte vill träda fram med namn säger att eleverna i Jävre skola som var less på skolan gjorde ett sista drastiskt försök att få ett tidigare sommarlov och sprängde vägen, för att inte komma fram till skolan.

Då gav rektorn upp och eleverna fick ett tre veckor tidigare sommarlov. 

Rektorn vill inte lämna några kommentarer i det här fallet.

Reporter: Victoria Stenberg

Jag vann slaget om flöjten

Morfar köpte en serietidning där det följde med en flöjt till gullefjunet.

Hela helgen har vi diskuterat om det är bäst att flöjten stannar hos mormor och morfar eller om den skulle följa med till Stockholm.

När vi skulle åka hittade jag flöjten, dåligt gömd av morfar, i min handväska.

Flöjt i väska

När han gick och hämtade bilen för att skjutsa oss “glömde” jag flöjten här.

Flöjt på byrå

Vad blir det för mat?

En obligatorisk aktivitet på den här gratisresan är att man måste gå på Näringslivsgalan på Pite Havsbad ikväll. Jag och maken har en gissningstävling om vad det blir för mat ikväll.

Jag gissar på räkcocktail till förrätt och entrecoté med pommes och black and white sås till varmrätt och banansplit till efterrätt.

Maken gissar på någon sorts kyckling. När han sa det gick jag och hämtade en tallrik och tog en av plättarna som gullefjunet och mormor och morfar åt till middag. För säkerhets skull.

Vi gissar båda två att det som erbjuds till är vatten eller att man får betala sitt eget vin. Piteåtidningen är säkert där för att kolla kvittona för att se till att inga skattepengar spenderas på alkohol.

Vi glömde morötterna

Vi är på väg till Piteå. Piteå Kommun bjuder på resan. I gengäld måste vi gå på någon sorts gala på Pite Havsbad ikväll. Det är någon sorts prisutdelnig. Jag tror att de är rädda att det inte ska komma tillräckligt med folk så de importerade lite gäster genom att muta med en resa.

Det var så bråttom i morse att vi glömde packa morötter. Först får man bända barnet ur sängen och sen när hon äntligen sitter fastspänd i bilen och slutat tjuta så är det första hon säger i normal samtalston kritik mot packningen. Hon skulle ha med sig morötter till hästarna. Jag sa åt henne att vi inte kan ta med Stockholmsmorötter till norrländska hästar. Folk kan ju tro att vi blivit fina i kanten.

Jag fick lov att stoppa vikarien

Jag har alltid betraktat mig själv som hyfsat tekniskt kompetent. Ge mig en dator, tv, telefon, fax, skrivare, modem, surfplatta eller liknande så klarar jag av att få sattyget att fungera. Jag säger inte att jag är en glad och trevlig person under själva arbetet, men jag får igång dem och får dem att fungera nära nog som det är meningen att de ska göra.

Så här på ålderns höst så orkar jag dock inte längre hålla på och lära mig alla finlirar-finesser. Nu för tiden så räcker det bra för mig att det funkar.

Men ibland håller jag dock på att störa ihjäl mig när saker som inte fungerar som de ska, eller som jag vill att de ska fungera men jag orkar inte ta reda på hur man fixar problemet så länge apparaten utför sina grunduppgifter. Som min telefon tex. När jag ringer vårdcentralen eller försäkringskassan eller något sånt där ställe där en telefonsvarare ber en att knappa in sitt personnummer. Då har jag och min nuvarande telefon inte alls kommit överens.

Varje gång jag ska knappa in mitt personnummer så har skärmen slocknat VARENDA gång mitt pekfinger varit en halv cm från skärmen. Det är som att skärmen tänkt “här kommer ett hot, jag slår av mig själv så att pekfingret inte kan trycka på siffran”. Vi har ingen fast lina med knapptelefon längre så jag har ju inte kunnat kommunicera med myndigheter via telefon på snart ett år eftersom min telefon har blockerat menyval eller personnummers-inknappningar. Jag har varit tvungen att hålla på och skicka email eller logga in på Mina Vårdkontakter och en massa andra ställen där man alltid glömmer vad man har för lösenord.

Just nu har vi en ung vikarie i receptionen på jobbet. Hon är ingen barnarbetare alltså, men hon är tillräckligt ung för att kunna allt om mobiltelefoner och ingenting om frankeringsmaskiner. Jag frågade henne idag om hon visste hur man fixar så att telefonen inte släcker ner sig själv när jag närmar mig skärmen med fingret och hon löste problemet åt mig.

Då blev jag så impad att jag frågade henne hur man gör små smileys på Facebook. För varje gång jag ska skicka en smiley till någon på Fejjan för att visa att jag skämtar så blir det en 10 ggr förstorad smiley. Då ser det ut som att man inte alls skämtar utan som att man är ironisk.

Då tog hon entusiastiskt min telefon och sa “du har ju inga smileys, vi måste installera en app” och helt plötsligt var hon i någon sorts Facebook-klistermärkes-app och skulle visa mig hur man laddade ner gratis “klistermärken” till Facebook. Då fick jag lov att sätta stopp på henne. Nån måtta får det lov att vara.

Jag är faktiskt 40. Jag ville bara lära mig hur man gör små smileys som alla andra gör. Jag trodde att det fanns något sorts kommando som större-än-tre som blir ett hjärta (eller som blir <3). Typ så. Det var det jag tänkte att ungdomen skulle lära mig. Om man ska måsta ha en klistermärkes-app som någon annan sorts fjortis för att kunna göra smileys på Facebook får det faktiskt vara. Då fortsätter jag hellre att skicka gigantiska smileys.

Tvättstugesabotage

Jag vet att ni undrade hur det såg ut i tvättstugan. Så jag tog med mig kameran ner. Vad fann jag?

Ett sabotage. Maken hade vid något obevakat ögonblick smitit ner i tvättstugan och plockat ner tvätten från linorna och stället och lagt den i tvättkorgen och ovanpå stället.

Tvättstugesabotage

Han måste ha läst bloggen. Det finns ingen annan förklaring till varför han plockat ner tvätten. Han förstörde bevis, så att jag inte skulle kunna visa er hur det ser ut när han hängt tvätt. Någon annan anledning till varför han helt plötsligt börjat hjälpa till med tvätten kan jag inte komma på.

En erfaren utredare som mig vet dock att alla sabotörer gör misstag, det gällde bara att hitta det. Maken har nämligen lite svårt för att veta vilka kläder som är våra och vilka som är grannens. Så bland grannens tvätt hittade jag denna sak hängandes. När den hänger sådär ser det ut som en trasa.

En trasaMan kan i och för sig kalla det för en trasa, men det är en trasa som jag brukar ha på mig och den skulle ha torkat mycket fortare och blivit mindre skrynklig om maken hängt den så här.

En tshirt

 

Umebor är sånna lantisar

Mitt Instagrammande haltar fortfarande. Jag glömmer bort det hela tiden. Glömmer bort att lägga upp foton och glömmer ännu mer bort att titta på andras foton.

För ett par dagar sedan var jag i alla fall in och kollade på foton. Då såg jag ett foto som en Umebo hade lagt upp och skrivit något i stil med “Känner mig som en riktig stadsbo när jag köpt videkissar på torget”.

Då skrockade jag för mig själv och tänkte “Umebor är sånna lantisar, köpa videkissar e väl inte stadsbo-aktigt”.

RIKTIGA storstadsbor orkar inte ens sätta i fjädrarna själv på sitt påskris.

Påskris

Maken har hängt tvätt

Tycker ni att jag ska ta med mig kameran när jag går ner i tvättstugan och kollar hur det ser ut? Sist han hängde tvätt blev det underkänt och sedan dess har han inte övat. Om han inte gått någon tvätt-hängnings-kurs i hemlighet. Men de tror jag inte, sådana kurser är ju jättedyra och jag har inte sett några större summor försvinna från kontot till någon misstänkt mottagare.

Man ska inte hålla på och spara pengar

För då blir det så jobbigt att deklarera.

Lyssna noga nu om ni har tänkt flytta till England och skaffa er en ISA. Det är som ett ISK-konto fast skattefritt på riktigt. Här i Sverige ska det ju hålla på och schablonskattas hit och dit. En ISA i England har en maxgräns hur mycket man får spara i den men behöver man inte deklarera, inte betala någon schablonskatt på och ingen vinstskatt när man säljer. Skattefri på riktigt alltså, till skillnad från ett ISK.

En förutsättning för att den ska vara skattefri är dock att man inte går och flyttar hem till Sverige utan att sälja ISAn först. Bara en idiot flyttar hem till Sverige utan att sälja sin ISA först. Eller någon som ammar. När man ammar och bestämmer sig för att flytta till ett annat land så har man inte tid eller ork att tänka efter när det ideala försäljningstillfället för en skattefri fond är.

Om man är så dum att man flyttar först och säljer sen då kommer Skatteverket med sin jävla bilaga K4 och då kan man få hjärnblödning för mindre. Kan då vara att de ska ha skatt på min skattefria fond, men är det verkligen nödvändigt med så satans många blanketter och bilagor och rutor?

Tänk er själva att räkna fram omkostnadsbeloppet på ett månadssparande i en annan valuta. För schablonmetoden kan de glömma. Här ska vi inte schablonberäkna någon skatt på min skattefria fond.

Vad var det jag skulle säga nu då? Jo låt bli att spara, det blir bara jobbigt sen när man ska deklarera. Framför allt om man inte är miljonär, så mycket onödigt jobb för lite småpengar. Om ni nu nödvändigtvis måste spara och gör det i en ISA i England ska ni sälja den innan ni flyttar hem till Sverige. Eller om ni envisas med att spara och flytta hem till Sverige låt i alla fall bli att göra det när ni ammar. Man tänker inte klart när man ammar. Icke ammande människor fattar att skattefria fonder är beskattningsbara i Sverige men ammande människor tänker “Undra vilka regler som gäller? Skit i det, det får vänta, jag betalar gärna några papp i skatt bara jag får sova istället för att läsa skatteregler”. 

Då sitter man där några år senare och sliter sig i håret och googlar efter svårförståelig information om bilaga K4.

The Libertines – Can’t stand me know

Jag har inte riktigt tid att blogga så vad gör jag då? Jo jag prackar på er min musiksmak genom att posta en YouTube-video.

Jag har kanske delat denna förut? Det gör ju ingenting för ni tittade säkert inte förra gången, och ni klickar och tittar väl inte nu heller. Förutom min goda vän C. Hon förstår sig på icke-mainstream musik, även om vi inte alltid gillar samma saker. Hon kommer att titta på HELA KLIPPET. Utan att spola förbi några bitar.

Pete Doherty har jag i alla fall delat förut, men kanske inte kultbandet The Libertines som han var med i innan han blev utsparkad och startade Babyshambles. Det är inte så himla lätt att hitta några live-klipp med the Libertines där de är tillräckligt nyktra för att man ska höra något av låten, men det här är relativt städat.

Vad har jag nu gjort?!

Kolla vad jag har köpt.

Soap making kitNi ser helt rätt. Det är ett tvål-görar-paket. “Det här ser kul ut” tänkte jag också köpte jag det.

Jag tänkte uppenbarligen inte klart. Jag var trött, jag hade haft en jobbig morgon vill jag säga till mitt försvar. Jag kan slå vad om att det jag utsattes för i morse används som tortyrmetod på Guantanamo Bay. En unge som ylar i ena örat och en man som pladdrar om sina “sjukdomar” i andra örat skulle kunna knäcka vilken härdad terrorist som helst.

Det står klart och tydligt på förpackningen “Instructions inside”. Om jag hade varit vid mina sinnes fulla bruk skulle jag ha fattat att det är något lurt när de gömmer instruktionerna inuti lådan.

När jag öppnade förpackningen och såg vad som låg i den tordes jag inte läsa instruktionerna. Jag känner på mig att jag kommer att ångra det här inköpet.

 

Kycklingpizza

Det var ju det jag sa. Fler saker kunde gå fel idag. 45-60 minuters väntetid stod det på web-sidan. Pizzan kom efter 90 minuter.

En Capricciosa och en KYCKLINGpizza. Tur att jag köpte två liksom! Jag hade inte tänkt mig någon kycklingpizza. Jag har ett mycket reserverat förhållande till kyckling. Om jag såg en t-shirt med texten ‘Chicken can kill’ skulle jag köpa den med en gång, för det skulle vara ett budskap som jag vill vara med och sprida. Jag vill definitivt inte ha kyckling på pizza, för jag har fördomar om hygienstandarden på pizzaställen. Jag har fått för mig att den inte är kompatibel med kyckling.

Det var inte så att pizzastället hade gjort fel. Jag kollade på datorn och tydligen hade jag beställt en kycklingpizza. Jag vet inte hur det gick till, jag skulle ha Pepperonipizzan på raden ovanför. Förr eller senare skulle ju extrapizzan ätas upp. Kanske till lunch imorgon så jag tänkte beställa något jag tyckte om, som tex Pepperonipizza. Kycklingpizza ville jag inte ha för vi har ju ingen hund som kan äta upp den.

Kolla på den här bilden. Inte nog med att pizzan har kyckling. Det där gula är ju dessutom curry. Kycklingpizza med curry koncentrerat i mitten, men inget ute på kanterna.

KycklingpizzaSom pricken över i-et var pizzan kall. Man får väl vara tacksam över att moppe-killen inte satte sig på en parkbänk och åt upp vår kyckling-curry-pizza. Han körde bara omkring och kylde ner den i en extra halvtimme.

Men, men. Om jag har bestämt att vi ska äta pizza så äter vi också pizza. Capricciosan ligger nu i min och gullefjunets magar, och kyckling-curry-pizzan tog maken en bit av när han kom hem och resten ligger i sopkorgen.

Jag skapar en ny kategori för detta. Typiskt.

 

Det är inte lätt att få sig en pizza i den här stan

Om jag har bestämt att vi ska ha pizza så ska vi ju ha pizza. Maken är borta med bilen så jag kan inte hämta pizzan så pizzan måste köras hem till oss.

Minsta summa för hemkörning är 150 kr så då fick jag lov att köpa två pizzor. Jag och gullefjunet behöver bara en pizza, men nu får vi två i alla fall.

Så här långt var allt frid och fröjd. Jag var inte ens upprörd över att köpa dubbelt så mycket pizza som jag behöver. För mycket pizza är smällar man får ta när man ska ha pizza.

Nej det var när jag skulle betala som det började bulta i tinningarna. Jag skulle betala med vårt gemensamma konto men när jag kom till det där sista steget ‘Verified by Visa/Mastercard’ där man ska skriva in ett lösenord så gick det inte för kortet är inte anslutet.

Så är det alltid när jag ska betala med vårt gemensamma konto på nätet. Kortet är inte anslutet och jag orkar inte logga in på internetbanken och ansluta det just då så jag får alltid betala med mitt eget konto där kortet är anslutet.

Så jag gick tillbaka och började om från början för att betala för dubbelt så många pizzor som jag behöver med mitt eget kort. Jag knappade in rätt lösenord och fick ett meddelande att det var fel lösenord. Tre gånger knappade jag in rätt lösenord och fick samma meddelande och sedan spärrade de mitt kort/lösenord.

Då sa jag “Men va i helvete” och då sa gullefjunet “Men va i helvete” och då sa jag till henne “Säg inte så, man får inte svära” och då sa hon “Men du sa ju så…”. Då fick jag verkligen räkna till 10 för sådana diskussioner orkar jag inte med just när mitt kort blivit spärrat när jag försöker betala för mer pizzor än jag behöver.

Jag loggade in på internetbanken och återställde lösenordet. När jag ändå var där anslöt jag kortet till vårt gemensamma konto. Sen återvände jag till pizza-sidan för att betala för mina två pizzor fastän jag bara behöver en.

Eftersom jag nu anslutit vårt gemensamma kort så tänkte jag att maken gott kunde vara med och betala för pizzan så jag använde det kortet. När jag kom till lösenordssidan sa den att kortet inte var anslutet. Den där pizzasidan vet faktiskt inte vad den pratar om för jag hade ju just anslutit kortet. Jag gick tillbaka och började om och betalade med mitt eget kort. På sjätte försöket lyckades jag äntligen betala för mina två pizzor.

Nu sitter vi och väntar på våra två pizzor. Eftersom det tog en halvtimme att betala så blir det sen middag, leverans inom en timme stod det på web-sidan.  Det känns som att det här är den sortens dag när fler saker kan gå fel. Allt är möjligt. Pizzabudet kan köra vilse, krocka eller sätta sig på en bänk och äta upp våra pizzor.

I alla fall. Om någon som bor i närheten är sugna på pizza så har jag en förhoppning om att vi ska ha för mycket pizza vid halvåtta-tiden, så det är bara att titta förbi så bjuder vi på pizza.

Piplisan och Gnällspiken

Vad jag är trött på den här kräksjukan. Jag har tappat räkningen, men jag tror att det är tredje eller fjärde gången vi har den sen jul. Inte jag alltså, jag har väl bara haft den en eller två gånger själv. Det är ändå inte roligt för mig.

Ta bara som i morse. Gullefjunet låg och tittade på film på makens telefon. Maken tog av henne den för att ringa och ställa in de planer vi hade för idag. Då började hon gråta.

Sen satt hon där i mitten av sängen och bölade. Sprang iväg och satte sig i tv-rummet och surade. Kom tillbaka och satte sig i sängen och ömsom smågnällde, ömsom grät. När jag pratade med henne för att få henne på bättre humör svarade hon hela tiden “jag vill inte prata med dig”.

Längre bort i sängen låg maken och detaljbeskrev hur han mådde “jag tror att jag har lite ont i magen, du vet sådär som det brukar kännas just innan man måste spy”. Å jag låg där och tänkte för mig själv “jag vill inte prata med dig”.

Det varade inte bara i några minuter heller, minst en timme höll de på. Sånt är så irriterande när man ligger i sängen och försöker njuta av att det är lördagsmorgon.

Vi har fått problem med ohyra

Möss är ju verkligen inte något man vill ha i sitt hem. Vi har helt plötsligt fått svåra problem med möss. Vi tror att det är flera i alla fall, med tanke på hur mycket de ställer till med.

Allt ofog som händer i det här huset är det tydligen “en liten mus” som har ställt till. Den här musen flyttade in medan vi var i London och mormor och morfar var här och hade ansvaret.

Jag: Hur gick det till när den här gick sönder?

Den oskyldiga: Det var inte jag, det var den lilla musen.

Jag: Sluta kasta mat på golvet.

Den oskyldig: Det är inte jag, det måste vara den lilla musen.

Jag: Hur kan det se ut så här i ditt rum redan, vi städade ju igår?

Den oskyldiga: Den lilla musen har varit i mitt rum.

Snart ringer jag Anticimex.

Bamsevägg vs Rosa hjärta

För ett tag sedan läste jag att Harper Beckham hade fått en 6+ miljoners Damien Hirst tavla till sin barnkammare. Ett rosa hjärta. Det är väl klart att en två-årig unge blir glad över ett gigantiskt rosa hjärta.

Min unge blev också glad när hon fick saker på väggen i sitt rum. Vi köpte en Bamse-tidning för typ 40 spänn (dvs hundrafemtiotusen gånger billigare än Hirst-tavlan) i december och då följde det med en väggkalender. Det enda hon gjort med den där kalendern har varit att bläddra i den och peka på bilderna och prata om dem. Hon har inte brytt sig ett dugg om dagarna. Nån enstaka gång har hon frågat vilken ruta som är lördag.

Så i morse medan jag vabbade rev vi ut alla bilderna och satte upp dem på väggen. När hon river ner dem och ritar på dem med tuschpennor kan jag bara torka av dem, för jag har laminerat dem av just den anledningen att de ska tåla lite misshandel. När ungen Beckham river ner och ritar på sin tavla så ska de göras en massa redovisningstekniska nedskrivningar av värdet i Beckham-imperiets bokföringen och sedan måste de spendera tusentals pengar på att restaurera tavlan.

Beckhams unge och min unge är förmodligen lika glada. Eventuellt är min unge lite gladare för många tavlor är bättre än en tavla. Bamse är dessutom roligare än ett endaste hjärta. Och jag är inte det minsta avundsjuk för att Beckhams är rika och inte vi. För jag vet att Victoria Beckham är hungrig. Det ser man på henne, och vad är det för mening med att vara rik om man ska gå omkring och vara hungrig jämt.

Bamsevägg

Men vänta nu här tänker ni – har inte året tolv månader? Varför har vi bara elva tavlor då?

Jo för att den där satans laminatorn hakade upp sig och förstörde decembers pepparkaksbak i Bamsehuset. Som ett jävla dragspel ser december ut.

LaminatorskadaOm det är någon som har den där Bamsekalendern men inte använder den och bara låter den ligga och skräpa för att ni inte hunnit kasta bort den ännu får ni gärna höra av er och donera december till oss.

Jag kan skicka en teckning som gullefjunet ritat i retur. Den kan mycket väl bli värd 6 miljoner någon gång i framtiden när gullefjunet är en berömd konstnär.

 

Glöm inte mig

Vid halvsex i morse kräktes gullefjunet. Bara jättelite så jag tänkte att det kanske var hostslem för hon har ingen feber och är pigg. Det sista som överger en är hoppet vet ni väl.

Jag har svinmycket att göra på jobbet och maken hade ett möte han inte kunde ställa in klockan 10. Så när det var dags att stiga upp diskuterade vi möjligheten att jag skulle åka till jobbet senare, ungefär så att jag kom dit vid 10 och att gullefjunet fick följa mig dit och vara där en timme eller så, och att maken skulle hämta henne där och ta hem henne efter sitt möte. Gullefjunet tyckte att det lät kul och ville det.

Sen gick maken och duschade och när han kom tillbaka fortsatte vi att diskutera hur vi skulle pussla ihop vabbningen.

Då avbryter gullefjunet och säger “Mamma, när du åker till jobbet – glöm inte att ta med mig också då”. Minuter senare kräktes hon igen. Pytt i panna blev spytt i sängen. Då ställde vi in alla på-jobbet-överlämningar. Jag är hemma tills maken kommer hem från mötet och sedan åker jag till jobbet. Jag har lakan att tvätta.

Lång bindningstid

Nu har jag kollat litegrann på detta med att säga upp det här avtalet jag har med kyrkan. Det visar sig att om man är med i kyrkan i november så måste man betala för alla de efterföljande tolv månaderna.

Det är ju värre än ett telefonabbonemang. Om mobilleverantörer hade sådana villkor skulle garanterat Konsumentombudsmannen ha synpunkter.

Kyrkan är ju som ett halvt gym-medlemsskap!!

Jag är inte klar med Kyrkan. Just när jag publicerade förra inlägget kom jag på vad det här med kyrkan är EXAKT likadant som.

Ett gym.

Man betalar en förmögenhet och går aldrig dit. 3000 spänn till kyrkan är ju samma sak som sex månader på ett genomsnittligt gym. Bortkastade pengar.

Gymkedjorna har kopierat kyrkans koncept. Ta betalt av massor med människor som bara betalar för att de har dåligt samvete för att de aldrig går dit.

Herren tog 2000 kr

Jag trodde att jag hade gått ut ur Svenska Kyrkan, men idag när deklarationspappren kom så märkte jag att jag tydligen inte gjort det.

Herren avslog kanske min utträdesansökan. Det hade jag inte räknat med att han skulle göra, för jag är ingen bra medlem. Vad ska han med mig till?

Eller så är det just det jag är – en bra medlem – för jag kommer aldrig på besök och nyttjar faciliteterna men tydligen så har jag ändå bidragit med över 2000 kr det senaste året. Dessutom har jag betalat 700 kr i begravningsavgift och det tycker jag känns helt onödigt. Jag är inte så brydd om hur folk firar när jag är död så jag har ingen lust att hålla på och betala nära tusenlappen per år för det medan jag lever.

Jag ska nog skriva till Herren och be om frisedel igen. Jag vill ju inte vara med för guds skull. Se där, jag missbrukade Herrens namn, nu kanske de släpper ut mig ur kyrkan…