Maken han kämpar på med omöjlighets-projektet att försöka få gullefjunet att äta med bestick. Varenda måltid sitter han där och tjatar “använd skeden” och “använd gaffeln” och “prova använda besticken”. Jag däremot ORKAR inte tjata. Så länge hon äter bryr jag mig inte så mycket om hur maten hamnar i munnen. Ibland säger jag “gå och tvätta händerna annars får du inte äta med fingrarna”. Maken tycker dock att bestick är viktigt så han kämpar vidare.
När det gäller andra saker är jag däremot jättesträng. Vi har en gammal dator som gullefjunet har fått som sin egen som hon brukar sitta i soffan och titta på Netflix och YouTube på. I och med att vägguttaget sitter bakom soffan så ligger datorsladden därmed över soffan när hon har datorn på soffbordet. För några veckor sedan när jag var i köket hörde jag hur maken sa “ajabaja så får man inte göra”. När jag frågade maken vad hon gjort sa han att hon hade suttit och bitit på datorsladden. Som var ikopplad i väggen. Å maken sa ajabaja.
Ajabaja???!! Jag granskade sladden och såg att hon till och med hade lyckats bita ett hål på plasten eller vad det nu är för material som är runt sladdar. Det är inte bara “ajabaja”. Jag fick nästan hjärtinfarkt när jag insåg vad hon gjort. Utan förhandlingar ryckte jag sladden ur väggen och konfiskerade datorn och stoppade undan den och informerade det ylande barnet att om man tuggar på sladdar så får man inte ha någon dator. Hon lovade att inte tugga mer, men jag vägrar riskera att hon inte håller vad hon lovar. Ström är mycket farligare att ha i munnen än fingrar tycker jag så hon får tillbaka datorn när vi har köpt en ny sladd, möblerat om så att sladden inte ligger i soffan och när hon har fyllt typ 18.
