Jag ångrar mig lite

Maken tyckte att vi skulle gå på kommunens nationaldagsfirande imorgon.

“Okej då” sa jag.

Sen kollade jag på webben vad kommunens nationaldagsfirande innebär. Där berättar de stolt att firandet “brukar locka 30000 besökare”.

Vi och 29997 andra människor alltså. Jag slår vad om att minst 97 av dessa 29997 personer kommer att trampa mig på tårna. Just nu sitter jag och föreställer mig hur 30 tusen personer står packade som sillar och stämmer upp i allsång och sjunger Jag trivs bäst i öppna landskap.

Dessutom frågade maken “ska vi ta med oss något att äta?”. Typ som en picknick. Jag sa nej för jag känner på mig att jag inte kommer att känna någon matro om 29997 personer ska sparka på min picknicklåda. Fast givetvis kommer det inte att finnas någonstans där man kan sitta ner så i så fall får vi ha stå-picknick. Det är ju bra för då kan ingen sparka på ens picknick. De får knuffa en i ryggen istället. Och om man vill att någon ska knuffa en när man står och äter kan man ju lika gärna köpa en varm korv.

Det blir säkert kul. Jättejättekul. De har skördegille. Nu ska jag googla för att ta reda på vad ett skördegille är. Ett skördegille i en Stockholmsförort. Roligt låter det ju. Jättejätteroligt.

Var ska HP-såsen stå?

Det här är ingen kris eller så. Bara ett litet problem. En frågeställning.

Vi åt stekt potatis och prinskorvar till middag. Jag och gullefjunet hade ketchup på. Maken hade HP-sås.

HP-sås är en sorts sås som man kan ha på mat har jag förstått, för maken brukar ha det. Jag äter aldrig HP-sås. Jag tror att det inte är gott. Inte för att jag någonsin har smakat det. Jag har aldrig varit sugen på HP-sås.

Efter maten åkte maken iväg för att gå på puben med några av dagispapporna. Jag skulle duka av. Allt gick jättebra. Jag ställde disken på bänken. Med avsikt att ställa den i diskmaskinen. Senare. Mjölken och ketchupen i kylskåpet.

Sen stod HP-såsen där ensam på bordet. Jag frågade gullefjunet om hon visste var den skulle stå. Hon visste inte. Jag försökte läsa på flaskan om det är en kylvara efter man har öppnat förpackningen men det fanns ingen förvaringsinformation alls. Jag försökte känna efter om flaskan var kall. Den var lite kall men jag kunde inte riktigt avgöra om den var så kall att den hade kommit från kylskåpet.

Så här löste jag problemet. Jag tänkte “Vad är det värsta som kan hända om jag ställer HP-såsen på fel ställe?”. Eftersom jag är intelligentare än genomsnittet kom jag snabbt fram till att om jag ställer den på fel ställe kan man flytta på den sen när maken som vet var HP-såsen ska stå kommer hem. Det allra värsta som kan hända är att vi måste kasta HP-såsen.

Det gör ju inget om man måste kasta HP-sås. Så jag ställde den i kylen. Fast egentligen känner jag på mig att den nog ska stå i skåpet.

Här står i alla fall HP-såsen och myser mellan ketchupen och Ramlösan.

HP-sås

Jag är sjukt bra på att fickparkera

Det var bara det jag ville säga. Fast jag kan även lägga till att jag är bra på att backa i största allmänhet. Inte för att det är något fel på min körning i framåtgående riktning heller, men det är backning jag excellerar i.

Helt allvarligt alltså. Jag har inte backat in i någon lyktstolpe eller något sånt om ni trodde det. Jag är bara nöjd över vilken snygg fickparkering jag nyss gjorde. I uppförsbacke dessutom.

 

Kattunge sökes

Mormor och morfar vill ha en kattunge. Jo dom vill det. Faktiskt så har de sagt att de vill ha en kattunge.

De söker en kattunge i Piteå-trakten med omnejd. Leveransklar någon gång mellan nu och midsommar. För kattungen ska ju hinna göra sig hemmastadd innan gullefjunet åker till mormor och morfar i juli. För katten ska bo hos dem men det ska vara gullefjunets katt.

Helst en hona. Morsan säger att hankatter pissar på gardinerna.

Jag tänkte att någon läsare här kanske känner till någon kattunge i Norrbotten som behöver ett nytt hem?

Kattunge

Mig tog det över 40 år

Vi var på Gröna Lund för ett tag sedan. Gullefjunet fick åka ett barntåg på Piteå Dansar och Ler ifjol och hon tyckte att det gick för fort så hon blev rädd och det där sitter i ännu. Först ville hon åka de Flygande Elefanterna men när vi hade stått i kö i tjugo minuter ville hon inte åka längre. Då behöver man så klart inte.

Så det enda hon ville åka i slutändan var den där Cirkuskarusellen där man sitter på en häst som åker runt. När man har betalat in sig på Gröna Lund så måste man ju vara där för hela slanten. Så maken fick stå i kö i vad som kändes som en timme för att köpa sockervadd. Jag och gullefjunet gick för att spela på Gosehjulet eller vad lotteriet nu hette.

Det vet man ju hur sådana där lotteristånd är. Man kan lika gärna sätta sig i ett hörn med en tändsticka och elda upp pengarna. För vinner något det gör man aldrig. Det vet man. Jag har aldrig vunnit något och jag är över fyrtio. Om man köper en lott i ett vinst-varje-gång-stånd får man en nyckelring

Jag slog i alla fall på stort och köpte fyra remsor i Isbjörnslotteriet. Vi vann högsta vinsten.

Skitglad blev jag. Jag har alltid velat vinna det största gosedjuret. Fatta så många år jag har väntat på att vinna största vinsten. Också vann vi och gullefjunet fick största isbjörnen. Hon blev också jätteglad men eftersom hon aldrig fått några nitlotter så förstod hon nog inte riktigt HUR bra det var med högsta vinsten. Hon kan knappt bära björnen, särskilt inte när hon har en sockervadd också, men lycklig var hon.

Högsta vinsten

Enda problemet nu är att gullefjunet vann första gången hon någonsin köpte en lott. Nu tror hon säkert att man ALLTID vinner största gosedjuret. Så är det ju inte. Man vinner ju egentligen ALDRIG högsta vinsten. Det tog mig över fyrtio år att få vara med om att vinna största björnen. Jag har aldrig hört talas om att mina eller makens föräldrar vunnit största björnen. Den här björnen är alltså enda högsta vinsten på minst tre generationer. Nu måste vi vänta tre generationer till. Nästa som vinner är alltså gullefjunets barnbarnsbarn. Så nästa gång vi köper en lott måste jag förklara för henne att man alltid bara får nitlotter när man köper lotter.

En trädgårds uppgång och fall

När vi köpte vårt hus i London såg trädgården ut som typ ett potatisland. Det var fullständigt invaderad av den engelska varianten av blåklockor. Inte fina svenska blåklockor utan en ogräsvariant som sprider sig som pesten.

Garden autumn 04

Pappa fick sätta sig på ett flygplan och komma och hjälpa till att bygga om trädgården. Jag var arkitekt och arbetsledare, mamma fixade mat, pappa grävde och la stenar och ibland lät han maken hjälpa till.

Trädgårdsarbete

När det var klart såg det ut så här.

Klar trädgård

Med tiden fick vi gräs och blommor och grönsaker. Jag la ner mycket tid, möda och pengar på den där trädgården.

Måla staket

Blombänk

I mars när vi var i London åkte vi till huset och ringde på och gav de nya ägarna en bukett blommor för att de har skickat oss post som slunkit igenom vidarebefordringen. De bjöd in oss att kliva på och titta på huset och trädgården. Då såg trädgården ut så här.

Trädgård 2014

Allt mitt hårda arbete i totalt förfall. Hälften av blommorna och buskarna hade de antingen grävt upp eller låtit dö och det som fanns kvar har inte haft någon kontakt med en sekatör sedan 2010 och var totalt övervuxet.

Farsan får lov att fortsätta att hålla sig pigg tills vi får tillfälle att köpa en ny trädgård så att jag kan göra om allting från början igen. Farsan är mycket lydigare än maken när man kommer på grejer man vill ha gjorda. Pappa kliar sig i skallen, muttrar och sedan gräver han där man pekar. Maken han bara fortsätter läsa sin bok. I flera veckor kan han läsa sin bok när man vill ha något gjort.

Jag trotsar experten

Maken säger att man inte behöver dammsuga i badrummet innan man skurar. Han säger att det går lika bra att torka upp damm, pubeshår och sand med skurtrasan.

Maken är ju förstås en städexpert. Han har nog gått något sorts städuniversitet innan vi träffades och glömt bort att berätta för mig att han har en examen i badrumsstädning. Så måste det vara med tanke på den auktoritet och övertygelse som han uttalar sig om badrumsstädtekniker.

Maken har också en teori om att man ska skura badrumsgolvet med en sjöblöt trasa som man inte har vridit ur också svänger man omkring vattnet på badrumsgolvet ett tag och sedan lämnar man ett golv som ser ut som att man har haft vattenläcka att självtorka och sedan är det rent.

Det är ju på inget som helst sätt så att jag ifrågasätter expertens expertis. Jag gör inte det.

Men i mitt badrum dammsuger vi innan vi skurar. Det finns olika skolor och här hos oss är har jag bestämt att vi använder oss av min teknik även om jag inte har något akademiskt diplom i städning. Jag tycker helt enkelt att det ser renare ut när man är klar när man använder min teknik än när man använder makens.

Dagens tre negativa

Senaste trenden på Facebook är ju att man ska sitta och skriva ner tre positiva saker per dag i fem dagar och utmana en vän att göra samma sak. Jag motstår alltid sådan där Facebook-utmaningar och ignorerar dem.

Jag tänkte att som motvikt till all denna positivism på Fejjan så listar jag dagens tre negativa istället. Som en balans liksom. Allt är minsann inte glatt här i livet.

1. Det regnar.

2. Chefen betalade ut lönen två gånger den här månaden och nu vill han ha tillbaka den ena utbetalningen. “Gett är gett och kommer aldrig tillbaka” har jag för mig att vi brukade säga när jag var liten.

3, Maken lagar fisk till middag.

Mina snygga byxor

Maken: De där nya byxorna var verkligen ett bra inköp. De sitter jättebra på dig, verkligen snygga.

Jag: Tack.

Maken: Finns de i fler färger?

Jag: Bara svart just nu, men de brukar göra den här modellen i nya färger varje säsong så det kanske kommer fler somriga färger snart. Om de kommer nån snygg ljus färg hade jag tänkt köpa ett par.

Maken: Det tycker jag verkligen att du ska göra, de är skitsnygga.

Kort paus.

Maken: Då kanske du kan kasta bort de där hemska säckiga jeansen du har nu?

Jag: De är ju nästan nya! Dessutom är de sköna. Fast de är lite konstiga i storleken för de är för stora fastän de är x-small och jag har inte kunnat ha x-small på några andra kläder på över 15 år.

Maken: Det är kanske är för att de är för stora som jag tycker att de är så fruktansvärt fula.

Detta kommer alltså från mannen som påstår att hans fula trasiga halmhatt “har flera semestrar kvar i sig”.

Trasig halmhatt

Mugg-trauma på dagis

Det var ju vernissage på dagis igår då alltså. Jag hann med att svänga ihop en pastasallad på mindre än en timme och tog med papperstallrikar. Plastbestick hade vi inte så jag tog vanliga. Inga pappersmuggar heller så då tänkte jag att det var bättre att ta plastmuggar än glas så att inte glasen går sönder där ungarna springer. En rosa mugg, en Musse Pigg mugg och en Prinsessmugg är vad vi äger så det fick bli dem.

Vi kom dit. Tittade på toalettrullar som var färglagda och jag höll på att sprängas av stolthet över att vårt barns toalettrulle såg ut att ha mest och bäst fastklistrat garn på sig. Andra föräldrar såg kanske någon toarulle som de tyckte var finare men de har nog inte mitt konstkännaröga.

Sen var det knytkalas. Jag och gullefjunet tog sittplatser och maken gick för att hämta mat. Han kom tillbaka med två tallrikar, tre knivar och en gaffel. Det stod klart och tydligt på lappen från dagis att man skulle ha med sig egna grejer men någon hade förstås inte läst eller glömt och passade på att ta våra gafflar. När maken skulle hämta dricka kom han tillbaka med den rosa och Musse Pigg muggen. Jag borde ha förstått bättre. Jag borde ha fattat att Prinsessmuggen var en attraktiv mugg för barn och att någon skulle norpa den.

Vi började äta, tre stycken delandes på vår enda gaffel. Då säger gullefjunet halvgråtande “Titta mamma, hon (har glömt vad hon hette) har min mugg”. Mycket riktigt stod det en unge där rakt framför oss som var typ tre-fyra år gammal och höll i vår mugg. “Gå och säg att det är din och att du vill ha tillbaka den” försökte jag. Det funkade inte…. “Jag vill att du ska följa med…”.

Jag vill inte slita muggar ur händerna på barn även om det är vår mugg så jag tittade desperat på maken och sa “Gå du” och han svarade “Nej, gå du” också satt vi där och “gå-du-ade” fram och tillbaka. Till slut sa maken “Du är mycket bättre än mig på sånt där, du får gå”. Fan också alltså. Det är inte sant, jag är skitdålig på sånt där.

Vi traskade fram och jag ville ju inte bli inblandad så jag viskade till gullefjunet att hon skulle berätta att det var hennes mugg vilket hon gjorde. Total stand-off. Två ungar som står och stirrar på samma mugg och inget händer. Jag blev tvungen att agera Carl Bildt och kliva in och medla.

Jag berättade att det var gullefjunets mugg och att hon ville dricka ur den och sedan föreslog jag till båda barnen att gullefjunet skulle få tillbaka den och dricka ur den och sedan skulle den andra flickan få låna den. Gullefjunet gick med på det, hon var villig att låna ut den bara hon fick tillbaka den först. Och flickan lämnade tillbaka muggen. Jag trodde att detta innebar att vi hade ett fredsavtal. Vi gick tillbaka till bordet och fortsatte äta med vår enda gaffel.

Men det var inte över ännu. Det vet ni va? Ni har redan listat ut att jag inte berättar en historia som tog slut där. Ni kan gissa vad som hände sen, eller hur?

Helt plötsligt stod ungen där vid vårt bord, storgråtandes, och pekade på VÅR mugg. Men hon var inte ensam. Hon hade med sig sin mamma. “Har de en likadan mugg och jag har slitit en mugg som inte är vår ur barnets hand?” tänkte jag. Det vore ju typiskt liksom. Så jag frågade mamman “Har ni också en sådan här mugg? Har vi råkat ta eran?”.

Mamman svarade inte. Jag är inte ens säker på om hon bevärdigade mig en blick. Hon bara tittade på muggen och sedan sa hon något till sin dotter som jag inte hörde och sen spatserade de iväg och satte sig på andra sidan av gården där mamman fortsatte trösta sin gråtande unge.

Där satt jag och kände mig som dagisets terroristmorsa som sliter muggar av barn. Jag är helt övertygad om att jag blev mest traumatiserad av alla inblandade av hela händelsen.

Till mitt försvar vill jag säga att jag förde en fredlig förhandling där jag trodde att alla var nöjda med avtalet.

Också var det faktiskt VÅR MUGG!!! 

Prinsessmugg

Knytkalas igen

Vad tiden går fort. Det är redan ett år sedan förra knytkalaset på dagis.

Om två timmar bör jag befinna mig på dagis och ha med mig ett kulinariskt mästerverk och dessutom ska jag ha med mig tallrikar, glas och bestick till vår egen familj.

Man ska se det från den ljusa sidan. Tallrikar, glas och bestick finns ju hemma i skåpen. Resten får jag ta en funderare på. Snabbt måste gå förstås. Både funderaren och lösningen.

 

Maken kan pigeon-språk

Jag kan svenska och engelska. Ingenting annat. Jag har läst både franska och tyska men franska kan jag knappt säga si’l vous plait på och tyska kan jag hosta ur mig några enstaka ord på. Kommunicera med folk kan jag inte på något av språken.

Maken däremot han kan alla språk. Inte nödvändigtvis på samma sätt som folk som pratar det språket men han pratar ändå deras språk. Han kallar det för pigeon-french, pigeon-spanish och pigeon-german.

Om vi tex är i Spanien eller Frankrike och vi ska beställa mat och jag säger till maken “kyparen pratar engelska, du kan beställa på engelska” svarar maken alltid “nä man ska beställa på deras språk”. Å jag bara “men jag vill ha en pasta med skinka i, jag vill inte ha någon kycklingpasta så håll ordning på vad som är skinka och vad som är kyckling”. 

Också kommer kyparen och maken sitter där och jambon-ar och jamon-ar och oui-ar och si-ar. Han ställer frågor om menyn och funderar och beställer och när kyparen försvinner sitter jag alltid lika nervöst och frågar maken vad han egentligen beställt. Han brukar betryggande svara “jag TROR att jag beställde si och så”. Sen när maten kommer in så är det alltid (oftast…) exakt vad vi skulle ha. Jag fattar aldrig hur det går till. För även om jag själv inte förstår språken så hör jag ju att maken och kyparen inte pratar samma språk.

När vi då kom till Turkiet så sa jag till maken “Här pratar de tydligen ingen engelska så du får sköta snacket”. Då svarade han “Jag kan inte heller någon turkiska”. “Nänä, men använd den där pigeon-turkiskan eller pigeon-tyskan då” tyckte jag. Då påstod maken att de inte verkade förstå hans pigeon-språk. Det var då väl ändå för märkligt tyckte jag. Till och med i Kina förstod de makens pigeon-chinese! Maken sa “a-oui, a-oui” och vevade med armen åt en kinesisk taxichaufför och då körde han oss dit vi skulle medan jag satt i baksätet och undrade vart vi skulle hamna.

Det gick hyfsat ändå i Turkiet. Vilken butik man än gick in i sa någon “Tjena kompis” och på restauranger fick man menyer där till och med jag kunde fatta att om man från den svenska menyn beställde en “Rak sallad” skulle man få en räksallad. Fast jag tog ingen rak sallad så ni får se ett foto av en kebab istället.

Kebab

 

Väry good quality

I Turkiet har de katter som är av väry good quality. Det sa tanten till mig. Så vi skulle köpa en sån där good quality katt. När tanten öppnade katten för att sätta i batterierna så flög det iväg en fjäder. Det var en faulty katt sa tanten men hon hade en annan good quality katt så hon hämtade den. När hon satte i batterierna så blinkade inte ögonen. Det var den enda katten med bad eyes så tanten hämtade en annan.

Den femte katten hon öppnade var en väry good quality katt. Den köpte vi. Vi hade en good quality katt i 3-4 timmar. Sen hade vi en bad quality katt som inte fungerade längre.

Kvalitetskatt

Man ska inte lita på killar som står och delar ut kramar

Häromdagen när jag gick från jobbet så kom jag fram till en lite folksamling och där stod det en polis. “Ooo vad intressant” tänkte jag. För det är ju så att om polisen är där kan det tänkas vara lite intressant för folk som är nyfikna.

Några dagar tidigarenär jag gick förbi en plats där polisen var så var det ett himla pådrag klockan nio på morgonen och en massa fotografer stod och tryckte sina megastora objektiv mot en fönsterruta och kamerateam hade raddat upp sig och stod och filmade en port på Kungsgatan bredvid Nordea. Bankrån trodde jag men någon hade blivit skjuten i skallen.

Så igår när polisen bara stod där och stod tänkte jag att det fanns anledning att veva ut strutshalsen och kolla vad som hände. Jag upptäckte ett sådan där “valbås” där politiker står och ljuger om hur bra de är.

Där stod det en kille och kramade folk. Han såg ju himla snäll ut. På grund av att han kramades.

Men mig lurade han inte. Jag kände igen honom. Det var den där järnrörskillen från Sverigedemokraterna. Jag glömmer inte bort att folk är järnrörsbenägna bara för att de står och kramar folk.

Jag tyckte att det där kramandet såg lite obehagligt ut annars skulle jag ha gått fram och frågat om han tyckte att det var bra användande av skattemedel att polisresurser är tvungna att användas till att stå och titta på en kille som kramar folk för att de har en högre hotbild eftersom de har en historia av att slåss med järnrör. Jag gick förbi flera andra valbås innan jag kom fram till kramkillen och där stod det minsann inga poliser.

Sverigedemokraterna tycker ju att tiggare och andra invandrare ska reda sig själv och åka tillbaka till var de kom ifrån så att vi kan lägga skattepengar på bättre saker här i Sverige. Då tycker jag att järnrörsfolk kan reda sig själva och ta med sig ett järnrör istället för att polisen ska stå och kolla när de kramas.

Jag semestrar på Instagram

Jag är ju på semester. Jag försöker öva mig på att pruta så jag har inte tid att blogga. Men jag har lagt upp ett foto på mormors vykort på Instagram. Maken säger att vi måste köpa ett nytt men jag tror att mormorvill ha precis ett sånt vykort som gullefjunet har suttit i barnvagnen och mosat  i en halvrimme och sedan ritat på med ett Hello Kitty läppstift.

Sepamig heter jag på Instagram för er som vill se mormors vykort.

Olika svårighetsgrad

Maken tycker att det är för svårt att släpa allt bagage från parkeringen. Så han har dumpat mig och gullefjunet vid terminal fem. Och bagaget.

Vi har alltså delat upp uppgifterna efter förmåga. Maken håller reda på en endaste fjuttig liten bil. Jag håller reda på fem delar bagage och ett barn.

Nu får vi hoppas att det inte är alltför jobbigt för maken att promenera hit från parkeringen med börsen i fickan.

Själv undrar jag om det är för tidigt att ta första semesterdrinken klockan nio på morgonen?

 

 

 

Vart ska vi egentligen?

Maken: Vart ska vi egentligen?

Jag: Sluta larva dig. Du vet mycket väl att vi ska till Turkiet. Det kom vi överens om tillsammans för över en månad sen.

Maken: Man skulle kunna tro att vi packat för att flytta ut på något lantställe i tre månader.

Jag: Det är inte alls så mycket packning som det ser ut. Jag har tex inte med mig några “kvällsbyxor” alls och därför är det rätt akut att vi går ut och shoppar första dagen. Alla väskor har minst 20% “shoppingmån” i sig.

Packning

Jag fattar fan ingenting?!

Kan nån hjälpa mig här. Den här tunikan är tydligen ful.

Blus med katter på

Allting ska vara rosa och ha katter eller hästar på. Och den här toppen är typ rosa. Lite rödaktig, men man kan kalla det rosa. Den har katter på.

Tydligen är den ful. Jag fattar inte varför? Jag tycker att den är jättefin. Skitsnygg med ett par jeansfärgade leggings. Hon såg bedårande ut när hon hade det på sig. Mycket mer edgy än en jävla Katten Jansson tshirt som alla ungar vill ha. Men nej. Hon börjat totalstrejka den här tröjan.

Jag tror att det är någon missunnsam unge på dagis som tyckte att katt-tröjan var så fin att de blev avundsjuk för att de inte hade en så här fashion-edgy katt-tröja så att de sa att den var ful.

Jag ger inte upp. Jag vill uppfostra mitt barn till att vara en fashion-leader som bär artistiska katter, inte en fashion-follower som bär Katten Jansson. Saker är inte fula bara för att någon annan unge säger att de är det.

Litegrann som jag själv. Jag ser mig själv som en banbrytare inom mode. När maken säger “när köpte du de där byxorna, är det inte dax att kasta dem snart?” om mina en månader gamla cargo-jeans känner jag att jag har hittat rätt. Byxor som får “knän” bara av att man går kan aldrig vara fel.

Hur skulle världen se ut om jag slutade ha på mig saker som jag gillar bara för att någon med dålig smak eller som är avundsjuk över min goda smak säger att det jag väljer att ha på mig är fult?!

Cargojeans

Jag håller på att förvandlas till min mamma

Jag och mamma har alltid haft helt olika packningstekniker. När mamma ska någonstans brukar hon alltid börja packa en halv vecka innan. Tvättar det hon ska ha med sig gör hon en vecka innan.

När jag bodde hemma, och sedan när vi har varit hemma och hälsat på, har hon alltid gått omkring och sett helstressad ut när hon har betraktat mitt sätt att packa. Om jag ska åka kl sju på morgonen så startar jag tvättmaskinen klockan sju kvällen innan. Om nått fortfarande är fuktigt när man ska åka kan man ju alltid lägga det i en plastpåse så att de inte blöter ner resten av kläderna. Packningen har jag alltid tagit itu med vid midnattssnåret. Jag har aldrig förstått vitsen med att dra ut på någonting som är tråkigt i en hel vecka.

Det här är vår första solresa sedan gullefjunet föddes. Sen hon föddes har vi bara flyttat mellan länder och semestrat i Sverige eller utan henne. Så nu har jag har på något sätt fått för mig att man måste vara lite mer organiserad när man ska utomlands med barn.

Jag har förvandlats till min mamma! Vi åker inte förrän på lördag och jag har redan packat minst hälften. Tvättade gjorde jag igår. För jag måste kolla om jag har kommit ihåg allt eller om det är något jag måste köpa imorgon. Jag har packat solskydd, kylbalsam och flytande Alvedon. Innan vi fick barn packade jag alltid Ipren istället för Alvedon för jag tycker att ibuprofen är bättre än paracetamol mot baksmälla. Acetylsalicylsyra är förstås allra bäst mot baksmälla, jag är glad att jag inte behöver vara ung nu när de har slutat tillverka Magnecyl. 

Maken sitter i soffan och skrockar att han ska ringa till min morsa och berätta att jag börjat packa. Å jag bara “Sluta nu, jag är faktiskt förälder, jag måste ta lite ansvar när det gäller packningen nu för tiden”.

Jag tror att jag har nått den punkten när det är dags att sluta nöjt utbrista “Vuxenpoäng!” och börja tycka att “Tonårspoäng!” är en merit istället.

Det är inte jag som sätter priserna

Gullefjunet har förstås växt ur alla sina sommarskor. Så vi köpte nya. Maken betalade och jag gick och tittade på grejor. När vi skulle gå ut hade ungen lagt sig ner på golvet och vägrade ställa sig upp och och jag stod och drog i henne så att butiksgolvet blev rent och hon smutsig.

Utanför, typ tjugo meter bort, stod maken och stirrade på kvittot och gastade till mig “Skorna kostade 300 spänn!”. Å jag bara “Ja??”. Då säger maken “Var det meningen det, att de skulle kosta 300?”.

Meningen och meningen. Jag köper ju gärna skor för 49 kr. Speciellt till folk som växer som ogräs. Men nu var det så att jag föreslog det enda skoparet som kostade en hundralapp till det fyraåriga modeoraklet och hon svarade “Nej tack, de är så fula”. De “fula” skorna var de enda skorna som kostade under 300 kr. Så jag vet inte om man kan kalla det för att det var meningen att skorna skulle kosta 300, men det är inte jag som har satt priserna.

Det här ser ju smaskens ut

Jag kollade på resebyråns hemsida och hittade bilder på flygplansmaten.

Det här måste ju vara vuxenmaten. Jag är osäker på om jag ser någon kyckling, men den är säkert gömd under riset.

flygmat-2Det här är barnmaten. De har glömt salladen och tomaten.

flygmat-1Det här måste vara ett annat alternativ av barnmat. Det ser man klart och tydligt av att det ligger två oliver på brickan.

flygmat-4Jag är lite irriterad över att jag inte hittade de här bilderna innan jag köpte till flygplansmat. Om jag hade vetat att man inte skulle få något blad med isbergssallad skulle jag aldrig ha betalat 190 kr per person för maten.

Kan jag också få barnmat?

Vi åker till Turkiet på lördag. Lycko oss. Vera är där nu så jag vet att det är typ 28 grader varmt.

När vi bokade så tog vi ingen mat. Jag kände mig inte sugen på flygplanskyckling just då. Häromdagen började vi dock prata om maten och bestämde att vi skulle lägga till mat till beställningen. Så att man har något att göra en stund under flygresan.

Jag ringde upp för att beställa till mat. Tjejen jag pratade med frågade om gullefjunet ville ha vanlig mat eller barnmat. Jag frågade vad skillnaden var och hon berättade att barnmat var pasta och köttbullar eller liknande mat. Då blev jag jättesugen på att fråga om inte jag också kunde få barnmat. Det lät ju jättegott.

Jag motstod dock frestelsen och valde vuxenmat åt mig själv. Det hör ju till när man ska på semester. Att äta ljummen kyckling, ris, ett salladsblad, en körsbärstomat och svagt kaffe. Fast man vet ju aldrig, vi kanske har tur. Vi kanske får rostbiff, kall potatis, ett salladsblad, en körsbärstomat och starkt ljummet kaffe istället.

Idag är en stor dag

För första gången sedan den 27 oktober 2012 så somnade gullefjunet själv i sängen ikväll utan att någon av oss låg bredvid.

Hur kan jag komma ihåg det datumet? Jo för att den 28 oktober gick klockan över till vintertid det året.

Den natten sov gullefjunet hos mormor och morfar och upptäckte att om man sa att man var törstig så fick man stiga upp och hämta vatten och om man sa att man hade glömt gossedjuret nere fick man gå och hämta det. Sedan dess har vi fått ligga bredvid henne i sängen för att hon skulle stanna där. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag råkat somna själv under nattningen.

Nu återstår det bara att se om det här är ett genombrott eller bara en tillfällighet.

Tänk så hemskt om vi skulle vara tvungna att diska

Maken kommer oftast hem före mig. När jag är på väg hem brukar han ringa och berätta vad han vill att jag ska köpa på vägen hem också får jag stå i kö skitlänge på affären för en liter mjölk.

Idag var det diskmaskinstabletter eftersom den sista gick åt igår. Redan i morse påminde han mig om att köpa diskmaskinstabletter på vägen hem. Sen har han ringt mig på jobbet två gånger idag för att påminna mig om diskmaskinstabletter och poängtera hur viktigt det var eftersom vi hade slut. Vilket bevisar att han inte alls “glömmer” allting han ringer och ber mig köpa varje dag. Han bara går förbi butiken och ringer och ber mig gå in istället.

Som att jag skulle glömma diskmaskinstabletter. Tänk vilken katastrof det vore om vi skulle bli tvungna att stå och diska för hand som några barbarer. Så som vi gjorde varje dag fram till i maj 2013. För innan vi flyttade hit har vi aldrig haft någon diskmaskin. Då hade vi aldrig några problem med diskmaskinstabletter som tog slut.