I morse var barnet väldigt trött. Jag fick lov att kittla liv i henne. “Sluta mamma” skrek hon. Då svarade jag “Det var inte jag, det måste ha varit den lilla musen“.
Det var det mest spännande som har hänt idag.
Author: Vic
Blivande landslagsmålvakt?
Så här i fotbolls-VM-tider blir det ju lätt så att man som förälder börjar fundera över vilken position ens eget barn kommer att ha den dagen de blir uttagna till landslaget.
När jag skulle gå och lägga mig igår tänkte jag att det blir nog målvakt. Hon täcker ju upp allt fyra hörnen så effektivt.
Å andra sidan har jag märkt när hon sparkar mig i ryggen att det är ganska mycket kraft i högerfoten, och det är inget fel på vänsterfoten heller. Vilket förstås talar för att hon är en målskytt.
Det blir helt enkelt väldigt spännande att höra vad förbundskaptenen har tänkt sig när hon/han ringer om några år.
En artig bråkstake
– Ta på dig jackan.
– Nej tack.
– Ät upp maten.
– Nej tack.
– Kom nu och borta tänderna.
– Nej tack.
– Hjälp till att plocka upp leksakerna.
– Nej tack.
– Nu är det dags att gå och lägga sig.
– Nej tack.
Sluta städa bort kojan
Igår byggde gullefjunet en koja till sina gosedjur av en filt och en barnpall. Maken städade bort den och ungen fick ett breakdown. Jag hjälpte henne att bygga om kojan så att vi kunde gå och lägga oss.
Nu har maken städat bort kojan IGEN. Barnet sitter på golvet och gråter. Maken bara gick ut för att röka. Typ som att han överlämnar problemet till mig. Att JAG ska övertala henne att sluta gråta eller sitta och lyssna på oljudet.
Jag fattar inte. Jag har inte rivit någon koja två gånger. Det borde väl vara den som river kojan som får lösa problemet? Jag fattar inte ens varför man måste riva kojan gång på gång? När vi byggde om den igår så byggde vi upp den i ett hörn så den var inte ens i vägen. Ett gråtande barn mitt på en matta är mycket jobbigare än en gosedjurskoja i ett hörn.
Kolla här. Varför kan det inte få ligga en filt ovanpå den här stolen så att vi får lite lugn och ro?
Glad midsommar
När det är midsommar måste man faktiskt plocka blommor även om vädret kräver fleece och dunkläder.
Information om hushållsarbete
– Säg inte nått till nån men jag råkade dammsuga upp en tekopp. Den var cerise. Å liten, den fastnade inte ens i röret.
– När man ber maken hämta upp tvätten från torktumlaren så gör han det. Fastän den fortfarande är helblöt för att jag uppenbarligen glömt starta tumlaren. Han är i alla fall lydig och det är en nog så god egenskap hos en äkta make.
– Man ska inte ha vita golv. Det ser snyggt ut i inredningstidningar och på Instagram men jag kan avslöja att när man ser bilder på vita golv är de alltid nyskurade. När vanligt dödligt folk kommer hem från jobbet är de vita golven nästan aldrig nyskurade. Man får skura dem själv för att få fram Instagram-feelingen och det är svinjobbigt att skura själv.
– Jag har ryggskott. Strictly speaking så handlar den informationen egentligen inte om hushållsarbete. Men att dammsuga och skura blir extra smärtsamt när man har ryggskott.
Att rengöra en ballongvisp
Som bloggare är det min plikt att då och då snusförnuftigt dela med mig av små tips till er bloggläsare. Så att ni känner att jag underlättar er vardag och så att jag kan hävda att det här med bloggandet är en seriös verksamhet och att jag faktiskt hjälper människor med mina små litterära alster.
Idag hade jag tänkt hjälpa er med det kletiga problemet att rengöra en ballongvisp. Det kan ju vara svårt att komma åt överallt och få den ordentligt ren och kör man den i diskmaskinen är det oftast kvar smet i någon vrå efteråt. Med min metod så blir vispen garanterat smetfri.
Allt ni behöver är ett barn. Om ni inte har något eget barn kan ni ju springa över till grannen och låna. Ge ballongvispen till barnet och säg åt dem att de får äta så mycket smet de vill från vispen.
När barnet är klar med vispen är den helt smetfri. Sen är det bara att köra den i diskmaskinen eller borsta av den med diskborsten.
Jag har ett nytt kakfat. Det kan med tre ord beskrivas som fint, billigt och snett.
Det var muffinssmet på den där vispen ovan. Maken tyckte att de blev supergoda. Gullefjunet var inte lika imponerad. När jag lämnade köket hörde jag ljudet av att en skåpdörr som öppnades och stängdes. När jag kom tillbaka upptäckte jag att hon lagt ifrån sig muffinsen här.
Ålderstecken?
På kvällarna tar jag ut linserna och tar på mig glasögonen. Jag går och lägger mig, tänder lampan och plockar upp min bok. Sen måste jag ta av mig glasögonen för att kunna läsa. I och för sig skulle jag kunna behålla glasögonen på om jag håller boken på armslängds avstånd men då blir jag så trött i armarna.
Tror ni att det här är ett sådant där ålderstecken som man har hört talas om?
Att glädjas åt ljusglimtarna i livet
Ingen kan komma och anklaga mig för att vara negativt lagd. Jag hittar alltid ljusglimtar att glädjas åt i vardagslivet. Sådana här saker gör mig överlycklig.
Att komma tillbaka till bilen och upptäcka att rutan framför en är tom så att man kan köra ut från parkeringen istället för att backa.
Om det här var på Instagram skulle jag hashtagga bilden med #vardagslycka.
Årets koja
Förra sommaren byggde morfar en “koja” åt gullefjunet. Så här såg den ut.
I år har gullefjunet beställt en trädkoja. Så morfar gick ut och byggde en. Den ser ut så här.
Gullefjunet har konstaterat att “när Kisse-Maja blir stor kan hon klättra upp själv men nu när hon är liten måste jag nog hjälpa till och putta upp henne”.
Med den här takten kan det hinna bli väldigt många kojor på tomten innan gullefjunet växer ifrån kojor.
Själv funderar jag på att beställa en sommarstuga. Om han ska hålla på och bygga ett “hus” per år gäller det ju att passa på medan han har ångan uppe.
Vem är bloggens äldsta läsare?
Vet ni vad jag undrar ibland? Vem som är den här bloggens äldsta läsare? Inte äldst i ålder alltså, utan vem som har hängt med längst? Att mamma har läst ända sedan början räknas inte. Hon hade liksom inget val i början, jag tvingade henne att läsa så att jag åtminstone skulle ha en läsare.
Så hur länge har ni läst bloggen? Ni får dessutom bonuspoäng om ni berättar hur ni hittade hit.
Det är ingen tävling alltså. Jag bara undrar, och det vore kul om ni kunde berätta nått för mig för en gångs skull. Jag berättar ju saker för er varje dag. Men det finns inget pris att vinna.
Men man vet ju aldrig. De flesta av våra böcker är fortfarande nedpackade i kartonger uppe i Norrland. Maken har packat upp sex hyllrader av sina böcker. Vi har en hylla med böcker som intresserar oss båda. Också har jag en hylla. Trots att maken har sex olika hyllor att lägga sina böcker i så lägger han alltid den bok han senast läst ut i min hylla OVANPÅ min böcker. Jag blir så jävla irriterad när det ligger böcker om troop leaders ovanpå mina deckare och biografier när det finns sex hyllor med krigs- och historieböcker att lägga troop-böcker i.
Så om det dyker upp fler böcker om tank commanders i min hylla så kan det hända att jag som en överraskning (för er och för maken) lottar ut en krigsbok bland dem som tar sig tid att lämna en kommentar och svara på min fråga om hur länge ni har hängt här på bloggen.
Jag stängde tivolit
Gullefjunet: Mamma kan vi gå på tivolit igen?
Jag: Det vi var på är inte kvar, de var bara där i tre dagar och nu har de åkt vidare till någon ny park eller stad. Vi kan åka till Gröna Lund igen någon gång om du vill, det är alltid på samma ställe.
Gullefjunet: Har tivolit stängt på sommaren?
Jag: Nej, de har åkt vidare till något nytt ställe. Gröna Lund är stängt på vintern, men på sommaren har de öppet varje dag.
Gullefjunet: Har Gröna Blixten öppet på sommaren?
Jag: Gröna Blixten? Menar du Gröna Lund?
Gullefjunet: NEJ! Jag menar Gröna Blixten, den där pandan.
Jag: Menar du karusellen som var en panda som vi åkte på tivolit?
Gullefjunet: Ja DEN Gröna Blixten, är den öppen på sommaren?
Jag: Ja, men det var ju på tivolit och det är inte kvar där det var när vi åkte pandan. De har åkt vidare. Tivolit är i en park i några dagar och sedan lastar de upp alla karuseller på lastbilar och åker till en annan park i några dagar och sedan flyttar de igen. Men det finns en nästan likadan karusell på Gröna Lund med elefanter, den kan vi åka nästa gång vi går dit.
Gullefjunet: Är tivolit stängt på sommaren?
Jag: Tivolit har åkt vida………………. Ja gumman, tivolit har stängt nu när det har blivit sommar.
Problemlösaren
Maken har ju varit singelförälder i ett och ett halvt dygn. Vi har ett vitt köksbord.
Ikväll sa maken till mig “Bara så att du vet så har jag haft ett helvete med att få bort vattenfärgsfläckarna från köksbordet både igår och idag. Nu är det två fläckar på bordet som inte går att få bort”.
Det där “bara så att du vet” lät lite som en anklagelse mot mig. För att det är jag som har köpt vattenfärgen. Alla vet att barn måste få ha vattenfärg så att de kan få öva sina konstnärstalanger.
Inte heller fattar jag problemet. Så jag frågade “varför la du inte dit en tidning under?”.
När jag gick förbi köksbordet för en stund sedan så tog jag disktrasan och torkade bort de två fläckarna och de gick bort med en gång så jag måste be maken definiera vad han menar med “ett helvete”.
Han pissade på mig
Jag är hos min kusin som ska ha 40-årskalas ikväll. De har en 10 veckors bebis. Det är en pojke.
Min kusin och hennes man åkte iväg för att ställa iordning kalaset och jag och barnets moster Anna skulle sköta.
Han vaknade så snart de gick genom dörren och började gråta. Jag kör ett blöjbyte tänkte jag eftersom jag är väldigt kompetent på att byta blöjor.
Pojkar har annorlunda utrustning än flickor. Det visste jag om för det har jag läst i någon bok. Men jag var ändå orutinerad och stod mitt framför skötbordet. Å just när jag höll på att lokalisera blöjorna slog han en drill. Rakt på min mage. På koftan, tröjan och byxorna. Så gjorde aldrig gullefjunet. Hon brukade bara drälla ner skötbordet, inte mig. Å Anna som har både pojke och flickor satt i soffan och garvade.
Nu hoppas vi på solsken imorgon. Annars kommer jag att frysa för de enda andra byxor jag har med mig är ett par shorts.
Attans trevlig personal på vårt dagis
Idag när jag hämtade på dagis såg jag uppenbarligen lite extra snygg ut. För en ur personalen sa “Oj jag kände inte igen dig först, du ser så annorlunda ut idag, du ser nästan tio år yngre ut”.
Hon överdrev ju förstås. För i vanliga fall ser jag ju ut att vara kring 26-års-snåret och om man drar av tio på det blir det ju bara sexton. Riktigt så ung ser jag ju inte ut. Men ändå. Det är ju inte var dag folk säger åt en att man ser tio år yngre ut än igår. Jag måste nog använda mina neonrosa byxor oftare. Det var nog dom som gav mig en aura av ungdomlighet.
Väldigt trevlig kommentar var det ju i alla fall. Jag tror att jag ska ta och baka bullar och ta med till dagis och bjuda personalen på fika någon dag som tack för den komplimangen.
Här ser ni hur jag ser ut sådana dagar när jag ser tio år yngre ut.
Många teckningar till mig
Idag följde en av gullefjunets kompisar med hem från dagis. När vi skulle gå hem sprang båda två in för att hämta sina grejer.
Gullefjunet: Här mamma, den är till dig.
Jag: En teckning, tack så mycket.
J (kompisen): De här är också till dig.
Jag: Oj så många teckningar! Är alla till mig?
J (nickandes): Ja.
Jag: Men ska inte din mamma också få någon?
J: Alla är till dig.
Jag: Jaha, tack så mycket!
Vi förflyttade oss till hallen.
Jag (till gullefjunet): Här hänger det något på din hylla – ska vi ta hem det?
Gullefjunet: Det är en mugg.
Jag: En pappersmugg, den måste vi ju ta hem. Vill du också ta hem din mugg J, eller vill du lämna den till imorgon när din mamma hämtar dig?
J: Den är till dig.
Jag: Är den också till mig?! Ska inte din mamma få den?
J: Nej, den är till dig.
Nu skulle jag kunna tapetsera hela kylen med teckningar. Och pappersmuggar. Om den inte redan var full med teckningar och magneter förstås. Det är nog tur att man bara har ett barn. Tänk så många teckningar det skulle bli om man hade fler och fick så här många teckningar varje dag.
Äntligen har vi en katt
Katten heter Maja. Det har gullefjunet bestämt.
När jag frågade gullefjunet om hon ville ha en snäll katt eller en busig katt svarade hon att hon ville ha “en snäll katt som kan busa och äter korv”.
Maja har ju bara bott hos mormor och morfar några timmar så vi vet inte riktigt om hon är snäll ännu. Äter korv gör hon i alla fall och att klösa på vardagsrumssoffan kan väl räknas som bus.
Jag trodde att morsan skulle bli tokig när katten började klösa på soffan när vi pratade med dem på Skypen men hon verkade måttligt upprörd. Hon lät inte alls övertygande när hon sa åt katten att sluta. Jag tror att hon har tänkt sig en ny soffa och att hon planerar att säga till morfar att de måste köpa en ny för att katten har klöst sönder soffan.
Pojkspolingen lyssnade inte på mig
Kommer ni ihåg för ett tag sedan när vår platta gick sönder? Det tog mig några månader att leta reda på kvittot men häromveckan tog jag i alla fall tillbaka den till Elgiganten för att de skulle fixa till plattan.
I servicedisken stod det en kille i tjugoårsåldern. En sådan där ungdom ni vet.
Jag var väldigt noggrann med att förklara för honom EXAKT vad som hade hänt med plattan. Jag tog med så många detaljer som möjligt för att han skulle förstå ordentligt att det faktisk var fel på produkten. Sedan berättade jag detaljerat hur jag hade gjort för att återuppliva plattan och hur den sedan blev helt varm och hade tänkt explodera i handen på mig.
Han tittade och lyssnade men jag tyckte faktiskt inte att han såg sådär jätteintresserad ut. Han hade en sådan där min som om han stod och tänkte för sig själv “Vad kärringen surrar”. Som om att han tyckte att jag var gammal och mossig bara för att jag har levt dubbelt så länge som honom. Typ som om han jämställde mig med någon sorts oteknisk pensionär som inte hängt med i utvecklingen. Han var så ung och oerfaren att han inte förstod att jag bara är fyrtio, och det är inte alls gammalt och jag ville faktiskt bara vara tydlig.
När jag hade berättat klart sa han att han kunde skicka den på reparation och knappade in lite saker i datorn och sedan fick jag ett servicekvitto.
Det känns faktiskt inte som att han lyssnade på min detaljerade beskrivning om vad som hänt med plattan. Så här sammanfattade han min långa historia.
Hur ska reparatören förstå vad som är fel på plattan från den där korta beskrivningen?! Jag har god lust att skriva ett brev (och skicka det på posten istället för via email) till Elgigantens reparationsavdelning och förklara att det minsann inte är mitt fel att felbeskrivningen är så kortfattad.
Kjol på skrivare
Ni undrar varför det ligger en lila kjol på vår skrivare.
Jag förstår att ni undrar. Det är inte en naturlig plats för en kjol. Jag kan förklara.
Det här är den lila kjolen som gullefjunet tog på sig i morse. Efter dagis var den jättesandig. Så jag sa såhär. “Ta av dig kjolen och ta på en annan så att vi inte får sand i sängarna och soffan”. För hon gillar att hoppa ungen, och golvet duger inte så hon hoppar alltid på möbler.
Jag brukar säga till henne att inte hoppa på möbler för när mamma var liten så hoppade mamma i en soffa och ramlade och hackade fast framtanden i vardagsrumsbordet och när mamma ställde sig upp satt tanden kvar i bordsskivan. Varje gång jag säger det kryper ungen upp i knät på mig och glor in i munnen på mig och säger “Vilken tand var det mamma, kan du peka?”. Jag talar alltså för döva öron.
Så eftersom jag vet att hon i alla fall kommer att hoppa på möblerna sa jag till henne att byta kjol. Hon tog av sig den och lämnade den på hallmattan. Då kom maken och tyckte att den inte skulle ligga där så han tog upp den och la den på skrivaren istället.
Det är därför det ligger en lila kjol på skrivaren och nu har vi sand i skrivaren istället för i sängen eller soffan.
Klädprotester
Gullefjunet: De här byxorna passar inte.
Jag: Vad menar du? Är de för små?
Gullefjunet: Nej, de passar inte till den här tröjan.
Jag: Då tar vi en annan tröja, du kan få välja.
Gullefjunet: Nej, det är byxorna som inte passar.
Jag: De här byxorna är jättebra när de är varmt, de skyddar mot solen men är svala. Vi tar en annan tröja till som du tycker passar. Den tröjan pappa har tagit fram är ändå för varm idag.
Gullefjunet: NEJ det är byxorna som inte passar till den här tröjan!
Jag: Då. Tar. Vi. En. ANNAN. Tröja.
Gullefjunet: NEJ! Jag vill ha klänning.
Till slut gick hon till dagis i en lila kjol och en turkos tshirt som passade ihop. Typ. Hjälpligt i alla fall.
Kolla så söta dom är
De kan ju vara besvärliga ibland båda två, men jag tycker om dem ändå.
Saker man inte får glömma när man går hem från lekparken
– Båda hinkarna.
– Alla spadar.
– Krattan.
– Sparkcykeln.
– Döda myran. “Jag måste döda myran”.
– Ta hem myr-kadavret i hinken.
Drömmen om att få sitta fram
Ibland längtar jag så himla mycket efter att sitta i framsätet.
Det är inte så att jag inte kan sätta mig där. Vi har barnstolen bak och det är oftast ingen som sitter i passagerarsätet fram. Så jag skulle kunna sätta mig där.
Men jag tycker att det förstör stämningen av att sitta fram litegrann när någon sitter bakom en och gråter och ylar “jag vill att mamma ska sitta här bredvid mig”.
Jag orkar inte med sånt. Då är det bättre att sitta och stirra maken i nacken.
Jag tror att maken tycker att det är skönt när jag sitter bak. Man ser så dåligt från baksätet så jag kan inte ge honom lika mycket råd om hans körning.
Röstfiske
Alltså det här nationaldagsfirandet var inte alls lika farligt som jag hade väntat mig. Vi åkte dit tidigt så det var säkert inte mer än 10000 pers där.
De hade ett sånt här fint tåg och då blev vi ju glada.
Alla politiska partier var där. Jag antar att de delade ut vallöften. Gullefjunet tyckte att det var jättekul att få en sån här.
“Nu blir hon säkert Miljöpartist när hon blir stor” sa jag till maken. Men vi hann bara gå några steg innan hon bytte parti. En hoppborg vinner fler röster än en papperssnurra så hon blir nog Kristdemokrat istället.
Hoppborgen var dessutom gratis. Några hundra meter bort fanns det en större hoppborg som hade jättelång kö och kostade pengar. Jag tolkar det här som att Kristdemokraterna är emot vinster i hoppborgsbranschen. Det är en fråga som jag och Kristdemokraterna är helt överens om.
Elefantnycklarna är borta
Vi har ett par nycklar till svärmors lägenhet. “För säkerhets skull” kallar svärmor det. Nyckelknippan har en strassklädd elefant på. Ungar har en tendens att tycka om strass som ni kanske vet. För det glittrar ju.
Nyckelknippan är borta. Maken tror att barnet har gömt den. Så han frågade barnet “Var är farmors nycklar?”. Sicken dålig fråga va?! Barnet svarade givetvis “Vikka nycklar?”.
Jag har tagit över förhöret. Jag frågade om hon kommer ihåg den där glittriga elefanten som vi har som sitter på en nyckelring. Vi har kommit så långt att barnet tillstår att hon vet vilka nycklar jag pratar om.
Jag frågade om hon visste om den lilla olydig musen har gömt nycklarna någonstans. Det säger hon att hon inte vet för hon var inte där just då.
Läget just nu är att vi leker en lek där vi försöker komma på vart musen kan ha gömt nycklarna. Vi har letat igenom två byråer. Just nu har vi paus. Man ska inte pressa för mycket på en gång för det här med att erkänna att man vet vart musen har gömt nycklarna är inte helt lätt. Precis som den där gången när musen hade tagit alla skruvarna till gångjärnen på den nya garderoben och gömt dem i skolbänken. Det tog en stund innan barnet kände sig redo att plocka fram skruvarna som musen gömt.
Egentligen är jag inte helt säker på att barnet den lilla musen är skyldig. Jag tror nämligen att det kan vara maken gammelmusen som har förlagt nycklarna. I så fall är det inte säkert att vi någonsin hittar dem för då kan de vara vart som helst.