Author: Vic

Galileotermometer

När folk ska slå sönder Galileotermometrar så är det bra när de gör det när jag inte är hemma. Det är inte första gången någon slår sönder en Galileotermometer hemma hos oss. Förra gången var verktyget en dammsugare och den här gången var det en slemhand.

Jag blir mycket mindre irriterad över trasiga Galileotermometrar om jag inte är hemma när de går sönder. Om jag kommer hem och blir informerad om att Galileotermometern har gått sönder och skärvorna redan är upplockade och vätskan borttorkad så suckar jag bara.

Om jag är hemma när folk vevar med dammsugare eller kastar slemhänder blir jag skitirriterad när Galileotermometrar går sönder. Den där vätskan i dem är inget vanligt vatten och det är döjobbigt när de går sönder. Jag har ju sagt tusen gånger att man måste vara försiktig så att ingenting går sönder när man kastar slemhänder.

Om ni inte vet vad en Galilotermometer är så ser de ut så här.

Galileotermometer
Bild lånad av conrad.se

Bilden har jag knyckt på nätet för vår före detta termometer är ju trasig och maken hade redan kastat resterna av den när jag kom hem.

Att vara kär

Jag: Är det där Lille Skutt eller Minihopp?

Gullefjunet: Det är Lille Skutt och Nina Kanin. De är vänner också är de kära i varandra.

Jag: Jaha! Vad betyder det att vara kär?

Gullefjunet: Det betyder att man är vänner.

Jag: Jaha, det låter ju mysigt!

En skräckmaskin

Alla föräldrar känner igen problemet med de här maskinerna.

Bollmaskin

Hur många gånger har man inte stått vid en sådan här maskin och försökt förklara att man inte kan peka på en boll mitt i maskinen och säga “Den vill jag ha”. Den bollen kommer aldrig att komma ut. Inte om man inte köper de 80 bollarna som ligger under den först.

Det är en överraskningsmaskin. Man får inte välja sak. Man får ta det som kommer ut. Hela grejen med maskinen är att det ska komma ut fel sak så att ungen ska tjata om att köpa en till.

Det är därför man som förälder alltid ska säga nej när ett barn vill ha en boll ur en sådan här maskin. För det slutar bara i tårar.

Idag var jag dock på bra humör. För vi hade varit på dockteater och det var en jättebra teater. Docktanten satte alla barnen på en matta och föräldrarna fick sitta på stolar också aktiverade tanten ungarna att var med i teatern och jag kunde bara sitta och titta på. Sån teater gillar jag.

Så när gullefjunet och hennes kompis ville ha en boll efteråt sa jag ja. För när jag undersökte maskinen upptäckte jag att alla bollar innehöll samma sak. En slemhand. Saker och ting kan förstås ändå gå fel. Jag satt där på huk och förklarade med allvarlig röst att de var tvungna att förstå att det kunde komma ut en GUL boll istället för en rosa och då får man inte bli arg eller ledsen. Ungarna nickade ikapp.

Ni föräldrar vet precis hur det ändå kändes för mig när vi stoppade i den första pengen. Jag höll andan. Det kom ut en rosa boll! Andas ut. In med nästa peng. Vad tror ni hände? Det kom ut en BLÅ boll. Jag förberedde mig på att hantera ett krisläge.

Det gick bra ändå. Fråga mig inte varför för jag förstår inte hur det här fungerar. Ibland går det bra med en blå boll och idag var en sådan dag.

Nu gör det inget att min väckare fortfarande är borta

Jag har försökt hitta min väckare idag. Jag har formulerat mina frågor så att ingen ska känna sig anklagad. Typ “såg du var musen gömde min telefon-väckare?”.

Till svar fick jag för första gången nånsin “nu är det dags att sova, vi tar det där imorgon  mamma…”.

På riktigt alltså. Det är inte nått jag skriver för att försöka vara rolig. Hon sa det.

Maken har börjat säga att han tror att hon är oskyldig. Ungefär som med elefantnycklarna fast tvärtom att det skulle vara jag som anklagar ett oskyligt barn som han gör.

Just nu spelar det ju inte så stor roll. Imorgon är det ju lördag så då behöver jag ju ingen väckare. När jag vill sova till elva lär ju den alternativa väckaren, som på veckorna ligger på sovrumsgolvet och skriker över att måsta vakna, börja ringa före åtta.

Kaffekoppsbehov

Maken säger att vi inte behöver mer än sex kaffekoppar.

Jag säger att det här inte handlar om behov. Jag vill ha en lila och en grå kopp också.

Maken säger att stången inte rymmer mer än sex kaffekoppar.

Jag säger att vi ska köpa en längre stång. Så att det ryms åtta koppar. Eller tio. Det är lika bra att köpa en tillräckligt lång stång med en gång om jag kommer på att jag ska ha två till efter den lila och den gråa. Kopparna finns i tolv olika färger men svart och vit är så tråkigt så det kan jag vara utan. En tio-koppars-stång ska det vara.

Le Creuset koppar

Det här är inget sponsrat inlägg som jag skriver för att jag har fått gratis kaffekoppar. Jag har minsann betalat för dem själv. De är inte billiga heller. 149 kr koppen ska de ha på vanliga affärer, men på andrasorteringsbutiken i Barkaby får man dem för 109 kr. Om nu någon i beslutsfattande position på Le Creuset läser detta och vill skicka mig de färger jag saknar som tack för reklamen så går det alldeles utmärkt. Skicka mig ett email bara så får ni min adress. Det här är ju ANDRA gången jag gör reklam för Le Creuset och ingenting alls har jag fått tillbaka.

Jag vet hur det här kommer att sluta. Precis som med cykeln som aldrig kom så att jag fick åka och köpa en cykel själv. Jag kommer att få köpa mina egna koppar. Det är fan ingen som uppskattar all den tid som jag lägger ner på att sitta här och skriva oväsentligheter och belönar mig med kaffekoppar för min ansträngningar.

Stången är från IKEA så den kostar väl kring en tia så jag fattar inte varför maken håller på och bråkar om stången. Han skulle aldrig fundera över priset på en varmkorv eller en glass så vad är problemet med att köpa en ny stång liksom?

Minst åtta koppar blir det i alla fall. Jag tänker inte låta längden på en stång sätta gränsen för hur många koppar jag ska ha.

Min väckare är borta

Jag använder en gammal mobil som väckare.

När jag gick å la mig nyss var väckaren puts väck. Jag har inte hittat den, den är fortfarande borta. Den här mobilen har inte lika bra ringsignaler. Jag sover lätt igenom dem.

Tidigare ikväll hade vi problem med att “en liten mus” sprang omkring och tog saker och gömde dem.

Om den lilla musen inte var så svårsövd skulle jag väcka den och fråga var väckaren är.

Nu måste jag förlita mig på att maken inte snozar sin väckare och glömmer att väcka mig i tid.

Jag gör grejer

Tro inte att jag ingenting gör bara för att jag inte skriver och berättar vad jag gör. Jag har gjort grejer i veckan.

Jag har gjort makens momsdeklaration. Jag är otrevlig när jag gör makens momsdeklaration. Varje gång jag säger något så fräser jag fram det. Som tex när jag frågar “Var har du kvittot för det här? Har du tappat bort det också?”. Då flyger det nästan spott när jag pratar.

Jag har köpt skor också. På internet. Jag har inte köpt skor på nätet sedan aldrig. De passade och var till och med sköna. Att köpa skor utan att prova som visar sig passa är ju som att köpa en lott och vinna. Här kommer en sådan där Blondinbella-bild på mina lagom stora/små skor.

Hobbs skor

Vem är Douglas?

Det finns ju mycket man kan irritera sig på på Facebook. En mycket irriterande sak är när man får veta något som inte angår eller intresserar en också börjar man fundera över det.

Idag när jag väntade på t-banan läste jag på min vägg att en vän kommenterat på en av sina vänners status. Så då såg jag vad vännens vän hade skrivit.

Hon hade skrivit att Douglas är sjukskriven resten av säsongen för att han har sprickor i två tår. Då började jag fundera över vem Douglas var. Är Douglas någons make? Någons barn? Är han i så fall idrottsman? För annars blir man väl inte sjukskriven per säsong?

Det verkar ju inte som att Douglas är någon häst för hästar har ju inte tår. Inte hundar heller. Finns det några djur som har tår som kan tävla i något som de kan bli sjukskrivna ifrån en säsong?

Hela vägen hem satt jag och funderade över om Douglas är ett djur eller en människa och vad han jobbar med om han är människa om han blivit sjukskriven i en säsong. Ja nu överdrev jag kanske lite, men nästan halva vägen hem funderade jag över det där.

Att bada känns som ett helt dagsverke

När man har varit på badhuset och badat känner man sig så nöjd med sig själv efteråt. Det känns som att man har utfört ett helt dagsverke.

Vi var på Vasalundshallen i Råsunda. Eller Solna, jag vet inte riktigt vart gränsen mellan de två går. Körde vilse gjorde jag också. Säkert tio gånger fick jag stanna för att kolla på kartan och konstatera att jag kört fel igen. Varje gång jag stannade för att kartläsa frågade gullefjunet “Är vi framme nu?”. Stressfaktor.

Vi ska inte åka tillbaka till Vasalundshallen. Det var kallt i barnpoolen. Det fanns ingen rutschkana. Det var bara en fyrkantig pool med vatten i utan en endast liten intressant pryl i. Det fanns tre stora lådor med vattenleksaker, men alla var låsta så man kunde bara titta på leksakerna.

Vi kom ner i poolen och gullefjunet tittade sig omkring och sa “Mamma vad ska vi göra nu då?”. Jag tänkte exakt samma sak och funderade på att föreslå att vi skulle gå upp och åka hem. Vi höll dock ut i en halvtimme och plaskade omkring i vattnet med bara våra egna armar och ben. Omodernt värre att man ska måsta sysselsätta sig själv. En barnpool med bara vatten i är ju hur man föreställer sig att pooler ser ut i typ Ryssland.

Nästa gång vi ska och bada ska jag googla och försäkra mig om att det finns minst en rutschkana eller någon sorts fontän i poolen innan vi åker någonstans.

Efter sådana här barbariska badförhållanden känner man sig ännu duktigare över att ha badat när man äntligen är klar.

Igår lärde jag min dotter att det är rätt att slåss

Igår när vi skulle gå och lägga oss började gullefjunet berätta om en pojke på dagis som brukar slåss och som hade slagit henne. Också pratade hon på om hur pojkarna slåss men inte flickorna. Jag sa att det inte är snällt att slåss och att hon måste säga ifrån om någon slåss.

Då berättade hon hur det ska gå till. “Om någon slåss ska man först säga till att det inte är snällt att slåss, om de inte slutar då ska man säga STOP och om de ändå inte slutar ska man säga att man blir ledsen om de slåss”.

Jag: Helt rätt! Är det fröknarna på dagis som lär dig att det är så man ska göra?

Gullefjunet: Nä, jag har hittat på det själv.

Jag: Jaha!? Slutade han slåss då när du sa så?

Gullefjunet: Nä han slog mig igen ändå. Så då slog jag tillbaka.

Jag: Men helt rätt gumman! Om du har sagt allt det där och pojken inte slutar slåss då ska du slå tillbaka. Man ska inte låta någon slå på en, och om de inte lyssnar på vad du säger så ska du slå tillbaka. Du är smart som förstår det. (Jag tänkte en kort stund innan jag sa så, men jag kom fram till att det var enda rätta svaret).

Det är klart att man inte ska lära sitt barn att slåss, det är inte idealet. Men man måste ju rusta dem för livet. Någon ordning måste det ju vara. Hon måste lära sig att ta hand om sig själv. Klart som fan att hon ska slå tillbaks när normalt resonemang inte funkar. Det går inte an att vara nått sorts mjäk som bara står och tar emot.

Nita pojkjäveln bara så att han lär sig att inte bråka med fel person liksom.

Gondolen

Knappt hade man hunnit hämta sig från förra helgens kalasande på lokal med barnet innan det var dags igen. Svärmor har fyllt år i veckan och bjöd in familjen till en sen lunch på Gondolen.

Gullefjunets kusinbarn som skulle ha varit med blev sjuk så helt plötsligt var hon enda barnet. Det är förstås svintråkigt att vara enda barnet i sällskapet på Gondolen. Vilket i och för sig kompenseras av att det finns klätterbara “staket” lite här och var i lokalen.

Innan förrätten ens kommit in hade gullefjunet vält sitt vattenglas över halva bordsduken och halva sin klänning. Jag brukar alltid ha lite extrakläder i handväskan för sådana eventualiteter. Men jag kör ju ingen fingarderob i handväskan. Så när maten kom låg klänningen i barnvagnskorgen och barnet satt i mjukbyxor och t-shirt. Jag tyckte att det var lite oprofessionellt av en servitör på en sådan restaurang att visa det missnöje han faktiskt kände över att måsta hjälpa till att torka upp vatten. En del av priset på notan bör faktiskt täcka att personalen inte ska visa vad de tycker om ungar som betalar dyra pengar för mat som de inte äter upp och istället spiller vatten.

Vatten syns ju inte ens. Det var dock inte slut vid vattnet. Mellan varmrätten och efterrätten lyckades hon putta omkull sitt Coca-Colaglas. Åt andra hållet, så att hela duken på hennes bord var blöt. Som tur var hade sällskapet udda antal så hon hade ingen mittemot. Servitören med det dåliga pokerfacet dök upp och bar iväg den tygbeklädda stolen och la en vit servett över Coca-Colafläcken på den vita duken och torkade golvet.

Sen kom efterrätten och gullefjunet fick glass med chokladsås. Då tittade hon på mig och sa “När han kommer tillbaka ska jag säga till honom att jag inte tycker om chokladsås”. Då spände jag ögonen i henne och svarade “Det ska du inte alls säga för det är inte han som har bestämt att du ska ha chokladsås på glassen”.

Jag förhandlade lite med barnet om vad hon skulle säga till honom. Så när han väl dök upp sa hon “Förlåt att jag spillde, det var inte meningen – vill du ha en av mina karameller?” också gav hon honom en seg liten TuttiFrutti. I slutändan tycker jag faktiskt att hon uppförde sig bättre än honom. För hon är bara fyra och bad om ursäkt för att hon spillde, och han var i tjugoårsåldern och klarade inte av att torka upp lite spill utan att visa sitt missnöje. Han sken dock som en sol när svärmor betalade så jag misstänker att hon gav honom lite extra dricks för besväret.

På Grand Hotell har de i alla fall stilen att hantera oregerliga barn på ett snyggt sätt så att man tycker att det är värt pengarna när notan kommer.

Nu blir det inte fler finställen på ett tag. Nästa gång vi går ut blir det på någon sorts hak där man kan slappna av även om ungen klättrar på väggarna.

Det kommer att dröja länge innan vi går på något finflosa-ställe igen

Det här med att gå till fina ställen va? Det låter ju trevligt i teorin men i praktiken blir man bara utmattad.

Förra lördagen var vi ju på svägerskans födelsedagsfest. Uppklädda till tänderna åkte vi in till stan lite tidigare och tänkte att vi kunde passa på att gå och ta en liten firardrink för att jag fått nytt jobb och att maken dragit in flera stora kontrakt veckan innan. Eftersom vi var så tjusiga bestämde vi oss för att frottera med det fina folket i baren på Grand Hotell.

Vi anlände mitt i The Afternoon Tea rusningen så det tog lite tid att få bord. Jag blir alltid väldigt stressad av att manövrera omkring en paraplyvagn i trånga utrymmen men på ställen som Grand är det lite extra svettigt.

Till slut fick vi i alla fall ett bord och jag och maken sjönk ner i var sin bekväm fåtölj. Barnet la sig på en fotpall och sprattlade med benen i vädret. Det är inte så att jag orkar skämmas över vad en fyraåring hittar på bara för att hon råkar ha min DNA, men jag brukar inbilla mig att folk som har betalat 495 kr för lite te och några snittmackor tycker att det är störande att titta på sprattlande miniben. Folk som betalar så mycket för smörgåsar är ju inte riktigt riktiga så man kan inte vänta sig att de ska vara toleranta mot barn.

Jag tyckte att det var ganska skönt när barnet kröp ner under bordet på Grand så jag stoppade dit lite saker hon kunde leka med så att hon skulle stanna där. Det kanske inte är lämpligt beteende på ställen där folk betalar 495 kr för mackor, men under bordet är det i alla fall ingen som ser henne.

Under bordet på Grand Hotell

Sen åkte vi till svägerskans fest där jag kunde slappna av litegrann eftersom det bara fanns friendly faces där. Å när svågern avslutade sitt födelsedagstal till svägerskan och gjorde en kort paus för att utbringa en skål var det inte vårt barn som hade perfekt tajming genom att utnyttja pausen till att högt och ljudligt säga “Jag behöver kissa!”.

Kvällen avslutades med födelsedagsmiddag på en restaurang i Hammarby Sjöstad. Barnen fick ett eget bord. Det tog inte länge innan jag och makens systerdotter, som har ett barn i gullefjunets ålder, satt och balanserade på kanten av våra stolar medan ungarna ockuperade resten av sitsen.

Gullefjunet fick hamburgare och pommes som hon inte åt upp och jag fick torsk. Fisken fick jag dessutom äta kall för att gullefjunet hela tiden skulle ha hjälp med att skära maten i bitar som hon kunde sitta och titta på och inte äta, eller så skulle hon på toaletten eller bara i största allmänhet sitta i mitt knä. Å när jag tänkte att jag skulle norpa en tugga av gullefjunets hamburgare som såg svingod ut så hade personalen redan tagit bort tallriken. Men torsktallrikar verkade de inte ha någon brådska att befria en ifrån.

Nu måste jag natta barnet. Återkom senare så ska jag berätta hur det gick när svärmor bjöd på födelsedagslunch på Erik Lallerstedts Gondolen tidigare idag.

Kinesiska muren

En gång var vi i Kina, i Peking närmare bestämt. Det var länge sedan, men i alla fall på 2000-talet. När vi var där åkte vi till Kinesiska muren.

Fast vi ville inte åka på en sådan där busstur där bussen är fullproppad av andra turister och bussen åker till ett ställe dit tusen andra bussar fullproppade med turister åker. Så vi bokade en egen taxi för en hel dag och åkte till ett ställe av muren som vi läst i Lonely Planet att väldigt få turister åker till. Taxi med egen chaufför i en hel dag kostade ungefär samma som en busstur.

När vi kom fram fanns det ett litet skjul som tjänade som en butik. Eftersom vi lovat att skicka vykort till folk så köpte maken vykort där. När han kom ut var han helt upprörd över de hutlösa priserna. Jag kommer inte ihåg vad han betalade men typ 250 spänn för ett par vykort som kanske skulle ha kostat 50 kr på en civiliserad plats. Jag tyckte att han hetsade upp sig i onödan. Det är jag som brukar hetsa upp mig över sådant där, men nu hade vi medvetet åkt till en plats därför att ingen annan åkte dit så jag tyckte att det var en bonus att det överhuvudtaget fanns en butik där. Klart att tanten måste få ta lite extra betalt om hon bara har en kund om dagen. Hur ska hon annars få affärs-skjulet att gå runt?

Vår lilla utflykt till Kinesiska muren var väldigt lyckad, precis som vi ville ha det. Vi traskade omkring på muren i två-tre timmar och träffade ca 10 andra turister och ingen enda japan. Muren var lite trasig på en del ställen, det är därför inte så många turister åker dit. Men hellre en trasig mur än en hel mur med tusentals japaner på tycker jag.

Det här var före digitalkamerornas tid, men så här ser en av sidorna från muren i fotoalbumet ut.

Kinesiska murenVid ett ställe när vi kom fram till ett av tornen så var trappstegen trasiga så en företagsam kines hade ställt dit en stege. Sedan stod han bredvid stegen och ville ha en slant Yuan för att man använde den. Jag gav kinesen en slant och klättrade upp på stegen.

Maken däremot han var fortfarande helt upprörd över priset på vykorten och vägrade betala. Han började klättra runt tornet och kravla sig in genom en av fönstergluggarna. Det tog evigheter. Jag stod uppe i tornet och tittade på. När han äntligen kom upp borstade han av sig allt damm och skit som han fått på kläderna och sedan såg han helt nöjd ut och sa “En seger för de fria marknadskrafterna!”.

Då svarade jag “Du sparade just 50 öre………”

Om ni åker dit kan jag berätta att kiosken med de hutlöst dyra vykorten hette Xiaohong’s Shop. Det kommer jag förstås inte ihåg, men jag såg det på den här sidan i fotoalbumet.

Kinesiska muren2

Så att ni vet om ni åker dit. Om någon har slagit upp en konkurrerande skjul-butik in the middle of nowhere. Då vet ni att det är Xiaohong som är dyr på vykort.

Jag kan dock rekommendera restaurangen vi åt på i slutet av vår utflykt. Den låg bredvid Xiaohongs Shop och var egentligen ingen riktig restaurang. Jag tror att det var någon sorts bensinmack. Men när jag fick taxichauffören att fatta att jag var hungrig och översatte åt mig gick tanten på macken in och lagade lite mat åt oss. Sen satt hon bredvid mig och försökte lära mig att äta nudlar med pinnar. Det gick inte alls bra och det hade säkert inget med min teknik att göra utan var hennes fel för hon pratade kinesiska. Så jag bytte mat med maken och tanten lagade en grym egg-fried-rice.

Huanghua to Gaping Jaw hette biten av muren som vi besökte. Jag vet att ni vill veta det för att ni just har börjat planera er resa till Peking och Kinesiska muren efter att ni har läst min lilla historia.

 

Jag ber om ursäkt för att jag har jobbat

Det här med att jobba är ju lite extra jobbigt när man har ett nytt jobb. Man måste vara så alert och uppmärksam och trevlig hela tiden att man är helt utmattad när man kommer hem. När man har jobbat in sig på jobbet kan man ju sluta med de där jobbiga sakerna och bara jobba.

Jag har i alla fall varit helt utarbetad varje kväll den här veckan så jag har inte orkat blogga ens när det har hänt något bloggvärt. Igår skar tex maken falukorvskivorna alldeles för tunna och det skulle jag ju ha kunnat skriva ett femhundra ord lång blogginlägg om ifall jag hade orkat. Korvskivor ska vara dubbelt så tjocka som maken skär dem och det har jag sagt till honom säkert 30 gånger genom åren men han fortsätter ändå skära tunna korvskivor som inte alls smakar lika bra som tjocka korvskivor.

Nu är det dock äntligen fredag så att man kan let your hair down.

Lilarosa peruk

Om jag hade varit lite yngre och piggare skulle jag ha tagit min frilla och gått på disco, men nu tror jag att jag nöjer mig med att sätta mig i soffan.

Presentinslagning

Igår när vi stod i en butik för att betala för en korg till svägerskans present sa jag till maken att vi borde ha en lite bredare påse att bära presenten i så att den inte skulle bli mosad.

Maken: Vi tar bara en vanlig påse och lägger ner allting opackat också gör vi klart allting just innan vi kommer dit.

Jag: Tror du att det här är den sortens present man slår in på två minuter i en trappuppgång?!!

Maken: Nähä är det inte det…? 

Food hamper

Jag hade ju förklarat för maken att det skulle vara en inslagning a la en Harrods Food Hamper. Å han går omkring och tror att man kan fixa det i en portuppgång.

Man måste hota med rätt saker

När man hotar barnet med vedergällningar gäller det att välja rätt hot. Man måste hota med något som barnet inte vill. Ta det här exemplet med tre olika vedergällningar att välja på;

“Nu klär du på dig annars…”

– “….åker mamma och pappa och du får vara hemma själv”.

– “….åker pappa själv också får du och mamma vara hemma”.

– “….åker mamma själv också får du och pappa vara hemma”.

Alternativ ett är det ingen idé att köra med för barnet är faktiskt fyra år gammal och hon vet att vi aldrig skulle åka iväg och lämna henne ensam. Så hon går inte på alternativ ett.

Alternativ två funkar inte heller för då svarar hon “Det vill jag. Jag vill vara hemma med mamma”. Inte nog med att det hotet inte funkar, det gör också så att hon får för sig att det finns en möjlighet att få vara hemma.

Endast alternativ tre har önskad effekt. Man måste hota med att hon och pappa får vara hemma och att mamma åker själv. För hon vill alltid vara med mamma, så då klär hon på sig.

En legofastighet för katter

När ni ser den här bilden kanske ni bara ser ett litet legobygge.

Legofastighet

Jag tycker däremot att den är mycket mer fantastisk än så. Jag skulle mer kalla det en legofastighet. Det är ett katthus som legokatten kan bo i. Kolla här, det här är dörren.

Legokattdörr

Gullefjunet har byggt det helt själv. Varken jag eller maken hjälpt till med byggandet eller designen. Till och med arkitektritningen har hon gjort själv alltså. Jag är ganska stolt ska ni veta.

Jag MÅSTE ha en sådan här vas

Eftersom jag misslyckades kapitalt med att köpa kläder har jag bestämt mig för att jag ska ha en vas. Jag ska inte ha den på kontoret, jag ska ha den i vardagsrummet och gullefjunet kommer inte att få pilla på den. Det kommer att bli jobbigt för henne för det är precis den typen av vas som hon skulle älska att tafsa på i tid och otid, men hon kommer att få lära sig att det här är en se-men-inte-röra-vas.

Birch Nielsen vas
Fotot lånat av www.birchnielsen.com

Jag såg den på Magasinet i Waxholm i somras men jag har ringt dem och de har inte kvar några. De berättade att det är en Birch Nielsen vas och deras websida är en av hela intranettets torftigaste websidor. En bild, ett telefonnr och en email-adress är allt de har.

Kom inte och föreslå att jag ska ringa dem, det går inte att ringa till danskar. När de förstår att man är svensk slutar de prata engelska och drar igång på danska som om att de tror att det finns någon o-dansk människa på den här jorden som fattar vad de säger. Jag har e-mailat dem, men det kan ju ta hur länge som helst innan de svarar och berättar var jag kan köpa vasen.

Någon av er kanske vet var jag kan köpa en blommig vas? Just den här blommiga vasen, ingen annan blommig vas. Online eller i Stockholm.

Dålig problemhantering

Det ringde nyss en försäljare från Tre och sa “Jag har just pratat med din man och han sa att det är du som ansvarar för de här frågorna” också ville han sälja på mig lite bredband och surfplattor och en massa sådana saker som vi redan.

Då svarade jag “Det stämmer bra att det är jag som bestämmer sånt här, men det är inte meningen att min man ska be folk som dig att ringa mig istället för honom för då besvärar du ju två personer istället för en”.

Jag köpte inget. Fattar ni att maken bad honom ringa mig istället för att bara säga “Nej tack”? Hur svårt är det att säga nej liksom?!

Jag är sämst på att shoppa

När man ska börja på ett nytt jobb kan det vara bra att köpa lite nya kläder. Eller man kan i alla fall använda det som ursäkt för att köpa något nytt. Arbetskläder alltså. Jag gav mig ut i stadens butiker för att köpa något snyggt.

Sämst i hela vida världen är jag på att shoppa. Jag kom förstås inte hem tomhänt om det låter så.

Det här köpte jag.

Bamsekläder

Det här kan jag inte ha på kontoret. Det går ALLTID så här när jag ska köpa kläder till mig själv.

Saker jag fått idag

Grattis till mig. Jag har fått nytt jobb idag.

Det skulle vi fira genom att äta god middag och dricka lite vin. Men så medan maken var på väg hem fick jag plötsligt svinont i huvudet. Sådär ont så att man måste ligga blickstilla i ett mörkt rum. Fast det var ju inte mörkt ute så det var så lagom mörkt i rummet. Det blev i alla fall varken mat eller vin. Förargligt.

Barnet ägnade halva kvällen åt att bråka med maken och gnälla och ha sig. Vet ni hur det känns när ett barn gnäller när man har sådär ont i skallen? Det känns som att någon står och hackar en i huvudet med en kniv.

Jag fick blommor också idag, av maken.

BlombukettGodnatt, jag har fortfarande ont i huvudet så nu ska jag gå och lägga mig igen.

Det var gammelmusen som var skyldig

Vi har hittat elefantnycklarna. Så här ser de ut.

Elefantnycklar

Ni kanske trodde att utredningen var nedlagd? Allmänheten tror ju ofta det när brottsfall inte får någon uppmärksamhet. Att utredarna bara har gett upp. Så är ju sällan fallet, de jobbar på i det tysta. I vissa skeden av utredningen är det faktiskt bäst att få arbeta i lugn och ro.

På ett tidigt stadium i utredningen låg ju fokusen på gullefjunet. Det är där man måste börja. När en kvinna blivit mördad är det ofta någon nära anhörig som är skyldig. När ett par nycklar försvinner är det ofta ett barn i nycklarnas närhet som är skyldig. Jag är dock helt säker på att GW Persson skulle säga att det är viktigt att man inte låser fast sig vid enbart ETT spår.

Jag har hela tiden jobbat brett. Jag frikände gullefjunet på ett tidigt stadium. Hon är duktig, men jag lyckas alltid knäcka henne till slut. Jag konstaterade ganska snart att hon var oskyldig. Jag är helt säker på att professor GW skulle ha delat min uppfattning.

Sedan gick utredningen in i ett känsligt läge. De senaste tre månaderna har jag invaggat den huvudmisstänkte i en falsk känsla av trygghet. Jag har diskret frågat saker som “Har du letat i alla dina jackfickor?” och “Alla kavajfickor?”. Total förnekelse hela vägen. Utan husrannsakan har jag själv letat igenom alla jack/kavajfickor. Jag hittade varken nycklar eller telefonnummer till okända fruntimmer.

Alla mina frågor som “Har du kollat på kontoret?” och “I din datorväska?” har mötts med totalt nekande. Så i morse strax före halv åtta fick vi ett genombrott. Jag stod där i duschen och hade varken linser eller glasögon på mig. Då kom gullefjunet och höll upp något utanför duschen och sa “Titta mamma!”. Jag bara “Jag ser inte, vad är det?”.

Som i alla spännande kriminalhistorier så drogs det ut på spänning genom att jag inte fick svaret omedelbart. Ungen upprepade “Titta mamma!”. Jag började känna det som att jag skulle spricka av nyfikenhet “Jag har inga glasögon gumman, jag ser inte, vad är det?………………………. Är det Elefantnycklarna?!”.

Som värsta tv-deckaren alltså! “Ja mamma!” och jag stod där i duschen och undrade när den triumferande bakgrundsmusiken skulle starta.

“Var var dom?” frågade jag. “I pappas byxficka” svarade barnet. Det var ju lite kallt i morse så maken plockade fram ett par byxor som han inte använt sedan i maj å där låg nycklarna.

När jag kom ut ur duschen kände jag mig helt CSI Miami och kunde inte låta bli att säga “You are going were you belong for a very LONG time!” till maken.

Fast han ska ju inte någonstans alls för det vore ju jättejobbigt för mig. Han får ta hela två-veckors-vabben om gullefjunet får vattkoppor istället.

Extra fin present

Jag: Vad tycker du vi ska köpa i födelsedagspresent till faster P?

Gullefjunet: Vadå?

Jag: Hon fyller ju år och vi ska på hennes kalas på lördag. Då måste vi ha med oss en present. Vad tycker du vi ska köpa till henne?

Gullefjunet: Ska vi ge henne en tavla som är ett foto av mig?! (Vi brukar ge foton av henne i present till mormor & morfar och farmor, och de blir alltid lika glada).

Jag: Ja, jo, det kan vi göra, då blir hon nog jätteglad. Men hon fyller ju jämt så vi borde nog ha med oss någon mer present också. Vi borde köpa någon fin sak också.

Barnet tänker.

Gullefjunet: Mamma, jag vet – ska vi ge henne en tavla av DIG!?!

Det vore nått. Svägerskan kan hänga ett foto av mig ovanför soffan i vardagsrummet. Jag kollade på nätet och man kan få en fotocanvastavla i storleken 76*100 cm för en tusenlapp.

Kanske den här bilden när dagispersonalen tyckte att jag såg ungdomlig ut.

20140612_211535