Vic – Page 15 – Prinsessan på Ärten

Jag hatar folk

Vi är i stan. Maken fyller år imorgon och ville åka in till stan och “göra nått och ta en drink”. Vi har tittat på NKs julskyltning och det tyckte gullefjunet var tråkigt och ville göra nått annat. Då blev jag stolt. Hon är klok.

Maken frågade “Varför går du omkring och ser så sur ut?”.

Det är folket. Jag hatar folket. De är överallt. Hur många som helst. Att gå på stan i Stockholm är som att hamna mitt i en flock kaniner som har förökat sig okontrollerat. Vart man än vänder sig är det kaniner. Eller i det här fallet folk. Jag orkar inte med folk.

Det är inte så att jag har något emot folk på det individuella planet. Det är när folk samlas i mängder och blir ett kollektiv av folk jag får aggressioner mot folket. Då tål jag inte folk.

Jag råkade förhöra brorsans fjälla

Det var inte alls meningen. Jag försökte vara trevlig. Jag var nervös. Om fruntimret blir min svägerska i framtiden vill jag ju inte göra bort mig. Jag är inte så bra på sånt här.

Det är så här att brorsan har skaffat tjej och jag har fått träffa henne vilket gör mig väldigt exalterad över hela förhållandet. Han har till och med annonserat på Facebook att han är i ett förhållande. Vilket får mig att tro att den här gången kan det vara allvar. Fattar ni liksom? När det står på Facebook är det på riktigt.

Det känns som att nu finns det en möjlighet att det har dykt upp en kvinna som kan tänkas vara viktig nog för att de svarta gardinerna brorsan har i fönstret ska försvinna. Som gör hela lägenheten jättemörk, men han har dem fördragna annars blir det så mycket sol på tvn och dataskärmen. Jag har försökt prata med honom om gardinerna men han har inte varit intresserad av att byta ut dem. Men fjällan fick honom att klippa sig innan han träffade hennes familj så jag har gott hopp om att hon kan ordna upp gardinsituationen också.

Så när vi träffade brorsan och tjejen för att fika för några veckor sedan så stod maken, som kan det här med trevlighet och hitta konversationsämnen, i kö för att köpa kaffe. Jag är inte så bra på att stå i kö heller så jag valde trevlighetsgrejen och då blev det som det blev när jag skulle leda konversationen.

Jag frågade henne om hennes matvanor och vad hon jobbade med. För jag kom inte på något annat. Som om att jag bryr mig om either. Det var dåligt väder ute så jag kunde inte prata om vädret. Jag försökte bara vara trevlig.

Det enda jag egentligen är intresserad av är om hon vill älska min bror, föda kusiner till min dotter och vara en avslappnad svägerska till mig så att jag kan ha gröna plyschbyxor på mig till fredagsmyset när vi ska umgås. Inte så att jag vill sätta någon press va…. Inte så… Nä, nä, de måste ju ta det lugnt och kolla om de trivs med varandra först. Men om hon lyckas byta ut gardinerna och det är ett tecken på att det om några år kan sluta med kusiner så vill jag ju gärna veta att jag inte behöver ha aftonklänning när jag ska hälsa på.

Så det lät kanske som att jag utvärderade hennes matvanor, men jag ville ju bara kolla vad maken skulle kunna laga för mat när vi bjuder dem på middag. Också hade brorsan sagt att hon jobbade för en revisionsfirma och det kan ju betyda vad som helst. Jag är ju ekonom, men är ytterst försiktig gentemot revisionsfolk för de har en tendens att vara väldigt träiga människor. Folk får ju gärna vara revisorer om de vill men då får de gärna ha några andra personliga egenskaper som kompenserar. Jag bryr mig inte om själva yrket, jag har bara lite fördomar om revisorer så jag vill kolla upp om det var det hon var.

Så efteråt kände jag att jag hade sabbat allt. Som att det inte skulle kunna bli några nya gardiner och inga kusiner och att allt var mitt fel. Men de är ihop än så brorsan måste ha lyckats kompensera (om jag inte hör av brorsan så kollar jag på Facebook då och då för det är Facebook som gäller) och det låter som att jag ska få en ny chans att sälja in mig själv som svägerska imorgon.

Tips anyone? Jag har ingen aning om vad hon är intresserad av. Kan jag prata julpynt kanske? Är det ett säkert kort eller verkar jag väldigt onormal om jag håller en manisk konversation om julpynt i november?

Dessutom har brorsan gått och berättat för henne att jag har en blogg så hon kommer förmodligen att läsa det här. Så nu vet jag inte ens om jag kan publicera detta. Men om hon är a keeper så måste hon ju vänja sig. Ska hon va ihop med brorsan får hon ju mig på köpet och det är ju så här jag är.

Hur man får i ett barn kall torskrygg

Igår hade maken gjort torskrygg i räksås med kokt potatis. Han sa att om jag inte tyckte att det var gott borde jag operera bort mina smaklökar, men jag låter inte folk skära i mig på så lösa grunder.

På sistone har gullefjunets standardfras vid matbordet varit “Jag tänker inte ens äta!”. Det brukar vara så ett tag efter hon träffat mormor och morfar och alltid får något annat om hon inte tycker om maten. Jag tar inte så allvarligt på lite matvägran. Själv växte jag ju upp på att endast äta saker som jag tyckte om vilket innebar att jag för det mesta åt minimalt med mat. Jag fick inga ätstörningar av det och blev tjock till slut ändå. Så länge man inte jagar upp sig och blir hysterisk över mat så ordnar det sig alltid.

Igår blev jag dock lite less på mattjafset. Så jag sa till gullefjunet att alla skulle sitta kvar vid bordet tills hon hade ätit upp maten. Alltihop. Inget “Hur mycket måste jag äta upp och hur mycket får jag lämna?”. Jag säger aldrig sådant till henne om jag inte menar det. Klockan var kring halv sju och jag var beredd att sitta där till nio. När jag har bestämt mig så har jag bestämt mig.

Torsken blev kall. Potatisen också. Det är ju ganska typiskt för torsk och potatis, så därför jag inte är beredd att operera bort några smaklökar för deras skull. Kall torsk och potatis är ännu äckligare än varm sådan så jag hade viss förståelse för att hon inte ville äta. Men hon visste vad som gällde innan det blev kallt.

Jag värmde upp maten och bad henne äta innan det blev kallt igen. Maten blev kall en gång till.

Till slut tröttnade jag och hittade på en lek. Jag utmanade maken att gissa hur många tuggor det skulle krävas för gullefjunet att äta upp maten. Maken gissade på fyra och jag gissade på sju. Jag vet ju att den mängden kall torsk inte går att få ner i fyra tuggor för då kommer den upp igen. Sen berättade jag att jag och pappa hade en tävling och den som hade rätt skulle få en kram av henne i pris. Hon gillar tävlingar och lös upp.

Hon ville att jag skulle vinna. Mamma är bäst. Det tycker både jag och gullefjunet. Så jag delade upp den kalla maten i sju små högar och maken satt och sa “Mamma fuskar ju…!” och barnet stoppade in tugga efter tugga och tittade nöjt mellan oss efter varje tugga för att det var så spännande med tävling.

Istället för att stöka över plågan av att äta kall torsk, potatis och räksås i fyra tuggor åt hon det i sju tuggor för att mamma skulle vinna. Sen fick jag en kram i pris och jag och gullefjunet jublade över min seger.

Maken låtsades vara ledsen (han kanske var det också, det kan inte vara lätt att mamma alltid är bäst) och gick iväg och lastade in i diskmaskinen.

Då följde hon efter och knackade honom på ryggen och när han vände sig om räckte hon upp armarna mot honom för att visa att han också skulle få en kram.

Då blev både maken och jag överlyckliga över att vi har ett så fint, omtänksamt och älskvärt barn.

Det kom en ost på posten

Idag när jag tog in posten låg det ett stort grönt vadderat kuvert från mamma och pappa i lådan.

I paketet låg det massor godis som jag smugglade in i en skåp, ett ritblock, tuschpennor och små leksaksgubbar. Också en ost. Öppnad förpackning.

Parmesanost är som bitsocker förstår ni. Morsan och farsan äter inte det men de kan inte bara kasta bort den heller. “Parmesanost är ju dyr ost”.

Sist jag var hemma i Jävre gjorde jag spagetti och köttfärssås och då köpte jag en parmesanost. Redan när vi satt och åt middagen sa morsan “Den där osten kan du ta med dig när du åker hem. Jag äter gärna den men jag glömmer alltid bort att ta fram den och farsan äter den inte alls”. Sen när jag åkte hem glömde jag osten. Eller jag hade väl aldrig några planer på att komma ihåg osten men mamma glömde att pracka på mig osten när jag åkte hem.

Nu dök den upp i ett paket på posten istället. Eftersom mamma och pappa inte vill kasta bort en ost som kostar ca 45 spänn la de osten i ett kuvert som kostar 69 kr med porto och skickade den till Stockholm. Dessutom tog de tillfället i akt och stoppade dit lite godis och leksaker trots att jag har sagt att det är paketförbud fram till jul.

Magdalena Ribbing har sagt att det är okej

I morse läste jag i Metro att Magdalena Ribbing har sagt att det inte finns några etikettregler om hur tidigt man får julpynta. Om man vill julpynta i november så går det bra enligt regelboken. Hon verkar ju kunna sina grejer den där Ribbing. Om man googlar henne så får man reda på att det är respektlöst att klä sig som på stranden när man går till kyrkan.

Så nu när hon har sagt att man får julpynta har jag ställt fram ljusstaken. Asså den stod ju i hallen i någon vecka först. Jag hade ställt den där på byrån för att jag skulle bli påmind om att köpa lampor till den eftersom fyra stycken var trasiga. Åsså köpte jag lampor och la dem bredvid ljusstaken på byrån i hallen.

Å nu när Ribbing har sagt att det är okej så har jag kommit mig för att ställa den i fönstret och stoppa i kontakten.

Jättemysigt, man får nästan lust att börja sjunga julsånger.

Strumporna i kalsongerna

Det här är en konstig grej. Jag undrar om det finns någon annan som har varit med om det här någon gång? Mig drabbar det varje gång jag ska sortera tvätt.

Varje gång jag ska tvätta får jag stå och plocka ut strumpor ur kalsonger. För man kan ju inte tvätta svarta strumpor med ljusblå kalsonger så man måste dela på dem. Hur hamnar strumporna i kalsongerna?

Vad har män för kombinerad kalsong och strumpavtagningsteknik som gör att strumporna alltid blir kvar i kalsongerna? Plocka t-shirt ur tröja skulle jag kunna förstå men det är ju ett stort mellanrum mellan kalsongerna och strumporna.

Jag skulle vilja påstå att jag har bättre saker för mig än att stå och plocka strumpor ur kalsonger. VARENDASTE gång står jag där och undrar “Hur hamnade strumporna härinne?”.

När man är klar med strumporna och kalsongerna så står man där och plockar barnstrumpor och barntrosor ur barnbyxorna.

En sak i taget liksom. Måste allt av i ett svep?

I som i Isterband

Ungen satt vid bordet och gastade “Jag vill inte äta det här, det är ett pepparkorn i den, jag tycker inte om det här, jag tänker inte äta det, äckligt, det är äckligt”.

Jag satt bredvid och teg medan maken satt och ljög och sa att det var gott. Jag sköljde ner varje tugga med mjölk och tänkte för mig själv “Jag håller med, jag önskar att jag också fick skrika ut min ilska över att måsta äta isterband”. Men jag åt upp halva och smugglade ner andra halvan i soporna när barnet inte såg.

Varför någon köper hem isterband när det finns korv det fattar jag då inte. Äckligt, det är äckligt.

Helvetet har inte frusit över

Men jag har en nyhet som är nästan lika sensationell. Värd att rapportera om.

Klockan är kvart över tio och jag ligger i sängen. Jag var så trött att jag gick och la mig.

Nu kan jag ändå inte somna. Jag är så förväntansfull. Betyder det här att jag kommer att vara pigg imorgon när väckaren ringer? Är det så det funkar? Är det här en sån där grej man borde hålla på med regelbundet? Lönar det sig att lägga sig tidigt?

Tjejkväll

I helgen har en av mina äldsta kompisar varit här och hälsat på. Hon heter A. Hon är inte gammal alltså, hon är 41 år ung precis som jag, men vi har varit kompisar sedan lågstadiet. Hon är den enda jag lekte med när jag var 10 som jag fortfarande har kontakt med (utanför Facebook) förutom min kusin.

Så vi gick ut på stan på en sådan här tjejkväll tillsammans med en annan gammal kompis som hängt med sedan gymnasiet. Ni som läser kommentarerna känner igen henne, det är hon som kallar sig C. Henne har jag varit kompis med sedan första veckan i gymnasiet. På gympan fick man välja mellan att spela någon sort sport eller gå långpromenad och jag och C valde promenad. Vi kände inte varandra då men under den promenaden berättade hon en historia för mig om en gympalektion på högstadiet som inte går att återberätta på en seriös blogg som denna. Jag minns än idag att jag gick där och gympa-promenerade och tänkte “Berättade hon just det där för mig? Hon kan ju inte vara riktigt klok. Det känns som att det här är en person som jag vill va kompis med”. Å sen dess har vi också varit kompisar.

Vi tre umgicks mycket under gymnasiet så igår gjorde vi en nostalgitripp till nittiotalet. Vi gick förstås inte ut och åt på restaurang på den tiden, vi hade förfest någonstans och ordnade oss fulla INNAN vi gick ut, men någon måtta får det ju lov att vara så igår gick vi på restaurang. Sen gick vi på puben och då var allt som på nittiotalet igen. Förutom att vi igår satte oss vid ett bord och pratade med varandra istället för att springa omkring och prata med främlingar av manligt kön. Det skulle inte ha varit värdigt i vår ålder om vi sprungit omkring på puben och antastat karlar eller pojkar igår.

En annan sak som var annorlunda var att på nittiotalet fanns inte Facebook, Instagram och selfies. Men vi är ju moderna och hänger med i senaste trenderna. Så vid midnattssnåret bestämde vi oss för att ta en grupp-selfie. För att visa alla att vi var vakna, ute på stan och hade roligt. Så där satt vi på puben och höll upp en mobil och sa saker som “Om jag håller här så trycker du där-luta er in så att alla syns-tryck nu då-slå på blixten-nej men blixten är automatisk på min telefon-är ni redo-men vafan funkar inte blixten när man vänder på kameran?!”.

Det är inte helt orimligt att tro att det satt någon tjugoåring någonstans i puben som sa “Kolla där på de där gamla tanterna som inte vet hur en mobilkamera funkar och inte har varit ute på krogen på flera månader men tror att de är coola som tar en selfie”. Om tjugo år till så vet den där tjugoåringen att man inte alls är gammal när man är fyrtio och då har de förhoppningsvis fattat att det inte är viktigt att veta hur man tar en selfie.

Till slut blev i alla fall fotot som jag la ut på sociala medier ganska bra. Man ser precis hur kul vi hade. Fem gillningar är förstås ganska magert men man kan inte mäta livet i gillningar på sociala medier. Ni kan dock förbättra statistiken genom att gå in på sepamig och gilla.

Idag var en avskriven dag. Det är det fina med gamla kompisar. Man kan ligga skavföttes på soffan och blunda medan maken tar barnet till simskolan utan att känna sig pressad att vara trevlig och social. Man behöver inte prata. Det är okej att bara ha the hangover from hell tillsammans i tysthet. Som på den gamla goda tiden.

Jag ska skicka maken på återvinningskurs

Maken åkte iväg till Arlanda för att hämta en av mina kompisar. Innan han gick genom dörren bad han mig tömma återvinningen för att det var något som luktade.

Surprise, surprise. Maken sköljer aldrig av någonting innan han kastar det i återvinningen. Därför börjar det lukta och just nu efter avslutat uppdrag har jag sur mjölk längst ner på byxorna. Han häller nämligen inte ut ordentligt innan han kastar i återvinningen heller.

Dessutom tror maken att allting som är gjort av plast kan återvinnas. Jag erkänner att toalettborstar är gjorda av plast men jag skulle aldrig komma på att stoppa dem i plaståtervinningen. Om någon hamnar här när de googlar och undrar var de ska kasta toalettborsten så kan jag med 100% säkerhet berätta att toalettborstar är brännbart avfall.

Vad gjorde jag för fynd i återvinningen idag då? Jo en plastleksakshund. Brännbart. Det är ingen idé att någon försöker argumentera. Plasthundar är brännbart och ska inte i plaståtervinningen. Det var dock inte plasthunden som luktade.

Det tog länge att plocka ur återvinningen. Jag var nämligen tvungen att springa till badrummet flera gånger. Så att jag skulle befinna mig på en lämplig plats om jag inte längre kunde kontrollera kväljningarna. Jag klarade mig från uppkastningar, men det var på håret ska ni veta.

Längst därnere på botten hittade jag två plastförpackningar som det varit kotletter i. Förpackningarna var inte ursköljda. Vi åt kotletter förra helgen. Ni kan ju tänka er hur det luktade. Det blir maken som torkar ur återvinningslådan och åker iväg med skräpet.

H som i Husmorstips

Nu blir det Husmorstips. Det var länge sedan.

Maken tror att man kastar bort lakan när de har tjänat ut sin rätt som lakan. Det gör man inte, man river trasor av dem. Lakantrasor är jättebra när man tvättar fönster och speglar tex. Man kan ha en lakantrasa i bilen och torka bort imman när det är kallt. För om man torkar med handen blir det märken och still slut ser man knappt ut genom vindrutan. Men om man torkar ordentligt med en lakantrasa blir det inte så.

När man målar kan man torka bort målarfärg som hamnar fel med lakanstrasor. När man torkar trädgårdsmöbler som är jätteskitiga kan man använda en lakanstrasa och kasta bort den sen.

Så här gör man en lakanstrasa.

Klipp.

Riv.

När man är klar har man en hel hög med trasor.

Man kan tvätta dem och använda dem igen, men även om man kastar bort dem efteråt räcker ju den här mängden trasor till att putsa fönster i flera år. Om man inte nöter på fönstren så mycket. En gång om år räcker gott vg fönsterputs.

Mamma säger att färgade lakan inte blir bra trasor. Hon säger att de inte torkar bra och att vita lakan i 100% bomull blir bästa trasorna. Det där är dock lite överkurs. Jag är inte så noga med sånt, jag torkar med vilken färg som helst.

Arrangerade foton

Så fort man visar upp ett foto på några badleksaker så börjar folk tro att hela fotot är falskt. Förskönat och förbättrat och befästande av fördomar om hur den ideala badleksaken ska se ut.

Jag vill betyga att det här fotot är helt äkta. Inget filter, inget photoshop. Jag orkar inte lära mig hur sådant funderar.

Arrangerat då? Ja det beror väl på hur man definierar arrangerat. Det är jag som är fotografen och jag har minsann inte radat upp några badleksaker på duschgolvet. Det vore helt orimligt att misstänka mig för det. Jag är varken fotograf eller konstnär så det finns ingen anledning för mig att rada upp badleksaker.

Men jag är ju bloggare så man skulle mycket väl kunna misstänka mig för att rada upp badleksaker för att ha något att blogga om. Men jag har inte den fantasin och idérikedomen. Jag har alltså inte arrangerat det här fotot. Men om man vill anklaga en fyraåring för att vara beräknande i sina lekar skulle man kunna kalla detta arrangerat. När jag kom in i badrummet hade hon arrangerat detta.

Djuren ligger i sovsäckar. Först viker man tvättlappen så att det blir en kudde, sen lägger man i djuren och sedan viker man upp täcket. Från början var det ett mellanrum mellan de två tvättlapparna och det var en osynlig vägg men då var djuren så bråkiga att ingen la sig för att sova. Om man tar bort väggen och för ihop sovsäckarna lugnar alla ner sig och somnar och då ser det ut så här.

Vad tror ni om Doris?

Jag är ju ute efter ett nytt namn åt gullefjunet. Inte för att ersätta hennes riktiga namn alltså, utan för att ersätta gullefjunet här på bloggen.

Jag har funderat på Doris. Det har hon nämligen hetat förut. När hon låg i magen hette hon först något i still med Barbro. Jag kommer inte exakt ihåg vad det första namnet var men det var något på B. Maken var med på Barbro för hon skulle ju egentligen inte heta Barbro, det var bara magen som hette det.

Sen träffade vi några vänner som berättade att de kände någon som hade kallat magen för Folke och sedan när Folke kom ut hade namnet fastnat så de döpte honom till Folke. När maken fick för sig att namnet kunde fastna så förbjöd han mig att kalla magen Barbro.

Då bytte jag namn till Doris. Det tyckte maken var acceptabelt för han ansåg att Doris inte kunde fastna, det var omöjligt tyckte han. När gullefjunet sedan föddes så var hon namnlös i fem dagar. Vi blev ju inlåsta på BB i fem dagar och hela tiden hette hon Baby [vårt efternamn]. Vi hade inget förbestämt namn. Doris var inte aktuellt som tilltalsnamn men vi hade fått för oss att hon skulle komma ut och berätta vad hon hette, men det gjorde hon inte.

Så vi funderade och förhandlade i flera dagar innan “alla” var nöjda. Om gullefjunet är nöjd lär vi inte få veta förrän om ett par år. Vi var överens om att det skulle vara ett namn som funkade både på svenska och engelska, men jag var dessutom väldigt noga med att det inte skulle vara ett namn som every Tom, Dick & Harry har. Det finns bara 317 personer i Sverige som har samma tilltalsnamn som gullefjunet. Om man försvenskar stavningen litegrann finns det ytterligare 5547 personer med samma namn. Hon heter alltså inte Äpple eller Rymdprinsessa. Bara lite annorlunda, inte helt wierd.

Sen när vi valt tilltalsnamn så skulle vi välja mellannamn och då ville jag ha med Doris. Det hade fastnat. Doris hade legat där och sparkat mig gul och blå i flera månader och jag tyckte att Doris borde vara med för jag kände redan Doris. Maken däremot stenvägrade Doris.

Farsan däremot, han gillade nog inte till att börja med det tilltalsnamn som vi valde för han fortsatte att kalla gullefjunet för Doris i veckor efter vi gett henne ett riktigt namn. Han kom över det till slut. Nu tror jag att han tycker att hennes riktiga namn är världens finaste bara för att hon heter det.

Doris är lite speciellt. I alla fall för mig. Jag kände Doris innan alla andra kände henne. Jag har en speciell connection till Doris. Så jag kanske testar hur Doris flyter här på bloggen, om det känns rätt eller inte.

Såhär smakar majs

Vårt barn gillar majs. Hon äter majs till minst 3-4 middagar per vecka. Förra helgen hade vi en av gullefjunets kompisar här på playdate och jag gav dem makaroner och köttbullar till lunch. Det är säkraste kortet när man har lunch/middagsgäster i fyraårsåldern.

Jag ställde fram majs och gullefjunet erbjöd sin kompis majs men hon ville inte ha. Då förklarade gullefjunet att “Majs är jättegott. Det är kallt också smakar det som saft”. Kompisen ville ändå inte ha och här hos oss tvingar vi ingen att äta majs så hon slapp.

Det är ju svårt att förklara hur saker smakar så om någon frågar er hur majs smakar kan ni låna den beskrivningen.

Dagens vabb kvalar förresten in som en av historiens (den här familjens historia alltså) enklaste. Barnet har varit helt älskvärd hela dagen. Synd för er för nu har jag inget att beklaga mig över, men bra för mig.

H som i Hav tålamod

Jag har inget livsavgörande att berätta idag heller. Men håll ut. Imorgon kan det mycket väl tänkas bli ändring på det serni. För det ser ut som att jag måste vabba. Maken har varit hemma i 1 1/2 dag och flyttat möten så nu måste han till jobbet imorgon.

Två gånger idag har jag ringt hem för att checka läget och blivit försäkrad om att hon varit feberfri och kan gå på dagis imorgon. Jag tror att han har suttit och önsketänkt och inte använt termometern för att kolla för när jag kom hem hade hon 37,7. Pigg som en mört, men feber. Inte så pigg när vi skulle äta middag då va, men sen när hon fick melon istället så piggnade hon till i överdrift.

Vab kan ge vem som helst blogginspiration. Vab är ingen ledigdag från jobbet som icke-föräldrar oftast tror. Barn som bara har lite feber men ingen allvarlig åkomma kan nämligen bäst beskrivas som pigga, griniga och aktivitetssugna.

Inte nog med det. Vet ni vad jag råkade lova ikväll? Jag lovade att om hon måste vara hemma från dagis imorgon också så ska vi göra julkort. Jag VET…. det var dumt, jag skulle ha lovat att vi skulle se en film, men jag var TRÖTT och det bara slank ur mig!!

Så imorgon har jag kanske något att blogga om. Typ julkort eller glitterlim.

Maj-Britt är i framtiden

Nej jag har inte hunnit städa badrummet än. Först vaknade gullefjunet och grät och sedan fastnade jag i en fascinerande tidningsartikel. Den handlar om Maj-Britt som bor i Piteå och hon har inget internet. Kolla på bilden så missnöjd hon är. Missa inte bild nummer två i bildspelet där man tydligt ser att internet inte funkar.

Hon har varit utan internet i tio dagar. Internet försvann den 3 november och “idag är det ju den 13 november” säger Maj-Britt. Sedan säger Piteå-Tidningen att man ska läsa att det var igår det var den trettonde (läs igår).

Det här var ju märkligt tänkte jag. Tidigare idag när jag var på jobbet vet jag alldeles bestämt att det var den 12 november för jag hade ett telefonmöte inbokat den 12e och det hände idag. Men Maj-Britt har redan varit utan internet i tio dagar sedan den tredje.

Det här kommer ju att ordna sig förstås. Maj-Britt har ju säkert inget internet imorgon heller, å då är det ju den trettonde så då har hon ju varit utan internet i tio dagar. Så då blir det ju rätt för alla som läser artikeln då. Och på fredag är det ju den fjortonde och då blir det ju även rätt för alla som läser artikeln då för då var ju den trettonde igår.

Vad det är för datum och hur många dagar Maj-Britt varit utan internet spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga i sammanhanget som föranledde en tidningsartikel är ju att Maj-Britt är utan internet. Det “tjorvar”.

NU ska jag stänga ner internet och gå och lägga mig. Badrummet finns ju kvar imorgon och kommer att vara lika skitigt då så det kan vänta.

G som i Gonatt

Nu finns det säkert vissa som satt och hoppades att g skulle handla om Genusmorsor, men det orkar jag verkligen inte med. Jag är trött och ska gå och städa badrummet och sen ska jag gå och lägga mig.

Tjugo i elva på kvällen kanske inte verkar vara den ideala tiden för badrumsstädning men det behöver göras och jag jobbar ju och sen kom jag hem till ett febrigt barn.

Att vara Genusmorsa, städa på dagtid och blogga om Genusmorsor är sådant som folk som inte jobbar har tid och ork till. Vi andra dödliga som jobbar får städa badrummet vid läggdags och orkar inte tjafsa om ungen ska vara klädd i rosa från topp till tå bara hon klär sig och vi kommer iväg på morgonen.

Så g blir alltså Gonatt. Men först ska jag googla och kolla vad årets julkalender ska handla om. Det finns ALLTID tid och ork till att ta reda på vad årets julkalender är.

Man måste ljuga

Ibland har man inget val, man kan inte säga sanningen.

När ett barn frågar om man vet var hennes rosa Hello Kitty hårklämma är. Man vet var den är. Man såg ju vart den tog vägen. Men man såg det försent. Då kan man inte säga sanningen. Man måste ljuga.

Man kan faktiskt inte berätta att hårklämman är i dammsugarpåsen. Barn tror ju att dammsugarpåsar är som helt vanliga påsar. Att man bara öppnar påsen och tar ut det man vill ha ur påsen.

Därför är det bäst om barnet inte vet att hårklämman är i dammsugarpåsen. Så man måste ljuga så att man inte blir tvingad att öppna påsen.

F som i Förhandlingsteknik

Idag frågade gullefjunet om jag kunde ladda ner en ny app åt henne på plattan. Hon vill ha “en ny app” lite då och då. Vilken som helst bara den är ny. Det går 50 skräpappar på varje bra barnapp så jag har ingen lust att ladda ner appar på måfå. De sabbar bara plattan. Dessutom brukar hon nästan aldrig använda dem i alla fall. Hon ska bara ha “en ny app”

Dessutom vägrar jag betala för appar som aldrig används. Så jag sa till henne att hon får använda de appar hon har litegrann innan vi laddar hem några nya appar.

Då sa hon “Om du laddar ner en ny app åt mig nu ska jag ALDRIG mer be om en ny app”.

Var lärde hon sig den förhandlingstekniken liksom? Lär barn varandra den här tekniken på dagis? Eller sitter den i generna? Kommer alla barn bara förr eller senare när de blir tillräckligt gamla på att säga “om jag får den här gången ska jag aldrig mer fråga/tjata”. Kommer de på det själva eller är det någon som lär dem det?

E som i Ebeneser

Jag är inte så religiös av mig. Förklaringen till det heter Ebeneser. Jävre som jag kommer ifrån är en väldigt frireligiös by. Vårt hus låg dessutom mitt emellan de två frikyrkorna EFS och Ebeneser.

Jag var bästis med pastorsdottern på Ebeneser från det att vi flyttade in i farmors hus när jag var 6-7 år tills bästisen flyttade när vi gick i sexan. Därför gick jag söndagsskola på Ebeneser.

Ebeneser är snäppet värre än EFS. EFSarna är/var lite normalare. Eftersom jag var bästis med pastorsdottern så råkade jag förmodligen ut för lite mer hjärntvättsförsök än det genomsnittliga söndagsskolebarnet. Pastorn följde med farsan ut i skogen för att plocka bär en gång och försökte sig på att frälsa farsan. Jag vet inte vad farsan svarade men jag har hört att pastorn bara gjorde ett frälsningsförsök. Istället gick pastorn på mig.

Han brukade säga till mig att det var viktigt att jag blev frälst så att jag skulle få komma till himlen. Också brukade han säga till mig att om inte mina föräldrar blev frälsta skulle de hamna i helvetet. Jag tycker att det är helt sjukt att säga sådana saker till ett barn som är under tio år. Det värsta man kan tänka sig i den åldern är ju att måsta skiljas från sina föräldrar. Himlen lät coolt i den åldern och som pastorn beskrev helvetet lät det ju jättehemskt att mina föräldrar skulle måsta åka dit.

När jag var i tio-tolv-årsåldern var jag på ett veckolångt läger i Arnemark. Perfekt läge för frikyrkorna att ta med sig barn i en vecka, bort från deras föräldrars, och låta dem bada och leka och sova i stora sovsalar och ha roligt. Och klämma in morgonbön, lunchpredikan och kvällsmöten. På det här lägret blev folk frälsta till höger och vänster. Mina närmaste kompisar påstod sig ha mött gud och att de kunde tala i tungor.

Till slut kom pastorn och satte sig bredvid mig och frågade om inte jag också skulle bli frälst. Jag pallade inte trycket längre. Jag ville ju också vara med i gemenskapen. Så jag sa att jag blivit frälst. Nästa dag ~~tvingade~~ övertalade pastorn mig att ringa hem till mamma och pappa och berätta att jag blivit frälst. Morsan gapskrattade i telefonen.

Sen när vi kom hem från lägret så var det dags för Ebeneser att ha sin årliga tältmötesvecka vid gamla medborgarhuset. Då övertalades jag och tre andra nyfrälsta att sjunga på tältmötet. Jag kan inte sjunga och hatar att sjunga och hatar att stå upp inför publik.

Jag minns inte vad vi sjöng, men det var väl någon sorts väckelsepsalm. Vi ställdes upp längst fram inför hela församlingen och presenterades som nyfrälsta. Jag har för mig att vi alla fyra kom från icke-religiösa familjer (vi hade alltså alla föräldrar som skulle till helvetet) så det var en extra stor triumf för pastorn att frälsa oss. Sen tvingades vi sjunga.

Sen var jag botad. Jag blev ofrälst och sedan den dagen har jag inte varit religiös. Tältmötessången blev vändpunkten som räddade mig.

Vår dotter kommer att få åka på ridläger, sportläger och friluftsläger och andra sorters läger hon kommer dragandes med men några religiösa hjärntvätts-läger där vuxna människor försöker skrämma barn släpper jag inte iväg henne på.

Trissvinst

Jag tycker att det är skitjobbigt att vinna 30 kr på Triss. Då måste man hämta en ny lott. Det glömmer man alltid bort så lotten ligger i börsen och skräpar i veckor. Eller på skrivbordet. När min farbror vinner 30 kr kastar han bort lotten. Jag är nästan lite avundsjuk på honom som klarar av att kasta lotten. Jag skulle också vilja kasta lotten men klarar inte av det, jag måste hämta en ny lott fastän jag tycker att det är jättejobbigt. Det sista som överger en är hoppet och det kan ju vara storvinsten nästa gång.

Nackspärr

Jag vaknade med nackspärr. Nesligt värre efter gårdagens blogginlägg.

Idag skulle ju farsan ha kommit hit med gullefjunet om hon hade stannat i Piteå och han hade ju redan bokat biljett. Igår ringde han och sa att han var osäker om han skulle komma ner och hälsa på i helgen. “Jag har ju ingenting att göra i Stockholm” sa han.

Han har inget att göra hemma heller så jag har sagt åt honom att pallra sig hit. Jag har dörrknoppar som jag vill ha fastsatta på en garderob.

En perfekt ormbunke

För några veckor sedan var jag i en blombutik och såg en ny sorts ormbunke. Alla vet att ormbunkar är riktiga problemblommor. Tjusiga i butiken men inte alls så snyggt när hundratals små ormbunkeblad ligger på golvet och skräpar. De är törstiga jävlar de där ormbunkarna.

Jag konverserade med floristen om ormbunken. Det här var en riktig blomkännare, ingen allmän kassör. Han hade kunskap och åsikter om vilken sorts typ av ytterkruka jag skulle ha (en större och dyrare än den jag höll i) och att jag skulle vattna blommorna underifrån för om man vattnar uppifrån blir det ett tunnelhål genom jorden och vattnet rinner rakt ner istället för att blöta hela jorden. Man kan sammanfatta det hela som att han kunde så mycket om blommor att om hade varit gift med floristen så skulle jag ha varit karln i förhållandet och han fruntimret.

Eftersom han var så kunnig om blommor frågade jag honom om den muterade ormbunken var av den sorten som inte barrade och han försäkrade mig att även om jag glömde att vattna den så skulle den inte fälla några löv. Jag slog till och köpte.

Jag måste säga att jag är mycket nöjd med mitt köp. Floristen talade sanning. Kolla här.

Ormbunken är stendöd och den har inte tappat ett endaste blad. Kan man få tag på en bättre ormbunke än en som inte skräpar ner när den dör?

Det var för övrigt inte den där ytterkrukan han sålde mig. När ormbunken dog fick den en mindre kruka att stå i medan jag försökte vattna liv i den igen. Det funkade dock inte och ormbunken is no more så jag ska kasta bort den när jag julpyntar.

D som i Dramaqueen

Gullefjunet är lite teatralisk av sig ibland. När hon vevar med armarna och gestikulerar när hon pratar brukar maken säga att hon fått den genen från hans mamma. Svärmor kan också ha yviga gester för sig när hon pratar.

Den där teatergenen har inte hoppat över någon generation. Maken kan också vara ganska dramatisk. Som i morse till exempel.

Jag låg där i sängen och försökte gnugga gruset ur ögonen. Maken stod vid sin sida av sängen och mumlade något som jag inte hörde. Säkert fyra gånger frågade jag om vad han sagt och han bara fortsatte att mumla.

Till slut var jag tvungen vända mig om för att se om det skulle hjälpa mig att höra. Då såg jag (fastän jag inte hade glasögon) att han hade teaterkostymen på sig. Han stod där i morgonrock. Fastän han nyss klivit ur sängen så jag fattade ju att han legat i sängen i morgonrock.

Morgonrocken är hans rekvisita när han vill illustrera att läget är illa. Om han har 37,1 i feber så räcker det inte med att berätta att han fryser. Nej, han ska på med morgonrocken och krypa ner under täcket så att man förstår att han VERKLIGEN fryser.

“Vad är det med dig…?” frågade jag. I sådana där lägen behöver man inte vara så förstående och medlidande. Jag visste ju att han inte fått cancer under natten så det var ju inget dödligt han led av.

Maken samlade kraft för att sluta helmumla också fick jag en uppvisning som skulle plats som en helt egen scen i en Ingemar Bergman pjäs på Dramaten. Hela hans kroppshållning var hängig och såg sliten ut som att han ägnat en livstid åt att plöja åkrar för hand. Han halvmumlade fram sin replik så att jag nätt och jämt lyckades höra den.

“Jag har sträckt mig i skuldran, jag har knappt kunnat sova på hela natten för att jag har legat och vridit och vänt mig”.

Jag kände att jag behövde mer information. “Vad har morgonrocken för roll i det sammanhanget?” blev jag tvungen att fråga. Den skulle värma skuldran påstod han.

Jag tror att morgonrocken bara var teaterkostym.

C som i choklad

Jag kommer inte på några ord på C. Jo det gör jag förresten, men bara snuskiga ord på engelska som slutar på litoris and unt. Det kan jag inte blogga om för då börjar det komma hit konstigt folk från google och sådana besök vill jag inte ha.

Så det får bli choklad idag. Inte för att jag har något att säga om choklad. Jag äter nästan aldrig choklad. När jag köper choklad äter maken upp den. Vilket gör att jag måste hetsäta choklad, så det är lika bra att inte köpa hem choklad.

Om kabelletarna hade varit duktiga och hittat kabeln idag skulle jag ha kunnat bjuda dem på en kopp Oboy när jag kom hem. Men de var inte ens kvar. Idag har de jobbat dagtid. De måste nog ha dagsljus när de ställer upp stängsel runt kabelletarhål de har grävt i vägen vid läggdags.

Det här fotot föreställer bara halva hålet. Jag har inget vidvinkelobjektiv så jag kunde inte få med hela hålet eftersom det är dubbelt så långt som den biten som syns på bilden. Det är faktiskt exakt så långt att det blockerar en tre bilar bred parkeringsplats.