Vem bryr sig om Trillingnöten?

Jag är så jävla trött på att prata om Trillingnöten. Alltså jag är inte med och pratar om Trillingnöten, men jag måste lyssna på det. Jag vet inte hur många gånger den här månaden jag har hört någon säga “Också de har tagit bort Trillingnöten” när de tar en chokladbit ur Alladin-asken. Någon nappar och sedan maler folk på om den jävla Trillingnöten och hur upprörande det är att den har försvunnit.

Det senaste två dagarna är det maken som har startat Trillingnöts-konversationer, men han är minsann inte ensam om att vara oförmögen att ta en chokladbit utan att börja prata om Trillingnöten.

Jag tycker inte om sådan där choklad som finns i Aladdin och Paradisaskar så jag äter dem aldrig. Jag vet alltså varken hur Trillingnöten såg ut eller smakade och jag bryr mig inte heller. Hur var det innan Trillingnöten försvann? Tog alla en Trillingnöt och sa “Trillingnöten är godast” eller blev den godast när den försvann?

Det är nog det här som gör att jag är så dålig på att småprata med folk jag inte känner. Eller folk jag känner för all del. För jag är så ointresserad man bara kan bli av att prata om Trillingnötter. Vem bryr sig och har något att säga om Trillingnötter?

Varje gång någon tar en pralin och håller upp den framför mig och säger “De har tagit bort Trillingnöten” som om att jag skulle vara intresserad av att kommentera det så har jag lust att svara något i stil med “Men Piggelin finns kvar, tänk så hemskt om de tog bort Piggelinen”. Det säger jag förstås inte, jag är alltför artig för det. Så istället svarar jag “Mhm”.

Öroninflammation

Jag har väldigt tur för det är jag som åkt på en öroninflammation så sjukdomen innebär inte så mycket gnäll. Det skulle ha varit värre för mig om någon annan i familjen skulle ha fått det.

Det var till och med lite fördelar med att vara sjuk imorse för jag fick ha sovmorgon i lugn och ro. Maken tar ju små-åkommor på allra största allvar och såg till att gullefjunet inte störde mig.

Det är lite besvärligt att hitta en öppen vårdcentral och ett öppet apotek på juldagen, men det gick till slut. Det tog dubbelt så lång tid på apoteket som hos läkaren. Maken bara “Vad fort det gick?” när jag kom ut. Det fanns ju inte så mycket att prata om. Jag sa “Jag har öroninflammation”, läkaren tittade mig i örat och sa “Du har öroninflammation” också fick jag ett recept. Den som pratade mest var gullefjunet som berättade att hon inte tycker om att ta sprutor och sen frågade hon om barn fick klistermärken när de följer med sin mamma till doktorn, men han hade inga så det fick hon inte.

Mer intressant än så här har dagen inte varit. Jag har ätit julmat till lunch (köttbullar och makaroner) och ska äta julmat till middag. Också har jag köpt godis till ikväll. Juldagen är en ganska värdelös dag, det finns ingenting att göra.

Jag tror att hon bara låtsas tro på tomten

Vi glömde tomtemasken hemma så vi sa till gullefjunet att tomten hade ringt och sagt att han inte skulle hinna komma till oss så han hade lämnat klapparna hos faster & farbror, också smugglade vi in julklapparna vi hade med oss under granen.

Ungen var helt obekymrad av att tomten var upptagen, vandrade in i vardagsrummet och kollade på paketsamlingen och sa “Jag vet vem det blåa paketet är till i alla fall – det är till mig från morbror D”.

Eftersom vi skulle bort fick hon öppna två paket i morse. Det ena var en dockfamilj. Hon höll upp den och sa “Kolla mamma vad jag har fått”. Jag bara “Oj vad fint, var leker man med dem?”. Hon svarade “Jag tror att jag kommer att få ett dockskåp” och gick lös på nästa paket som till ingens (tydligen) överraskning var ett dockskåp.

En timme eller två senare sa hon “Mamma jag är glad över mitt dockskåp men jag har ett litet problem – jag har inga möbler. När ska vi öppna resten av julklapparna?”. Jag får jobba lite hårdare på det här med att se till att hon inte listar ut vad julklapparna är nästa år.

Här skulle jag kunna lägga in ett foto på ett dockskåp, men det orkar jag inte.

God Jul förresten.

På LinkedIn är alla chefer

Kollade runt på LinkedIn häromdagen å märkte att alla har väldigt fina jobb nu för tiden.

Head of Administration = Chef över kopiatorn.

Office manager = Chef över kaffemaskinen.

Key account manager = Call center arbetare som stått ut mer än tre månader.

Communications manager = Receptionist.

Head of communications = Chef över websidan.

CEO = Enskild firma.

Director of vadsomhelst = I brist på annat.

Manager of vadsomhelst = I brist på annat.

Executive någonting = Lite finare.

Senior någonting = Också fint, men inte lika fint som Executive.

Specialist = Mångårig erfarenhet av någonting allmänt.

Vice President = Anställd på Amerikanskt bolag, ej regeringsnivå.

Head of Human Capital = Rekryterare.

Fastighetsmäklare = Säljare.

Ekonomisk rådgivare = Säljare.

Account manager = Säljare.

Head of Education = Lärare med ansvar över kollegors schema.

Ni får fylla på med de jag har missat i kommentarerna.

Hon behöver slipa på förhandlingstekniken

Gullefjunet: Kolla så fina, jag vill ha ett diadem.

Jag: Du använder ju aldrig diadem, de ligger bara på golvet och skräpar.

Gullefjunet: Nähä, de ligger bara på golvet när jag inte leker med dem.

Jag: Diadem är ingen leksak, man ska ha dem på skallen mer än 30 sekunder. Dessutom leker du aldrig med dem heller så de ligger alltid på golvet. Kom nu så går vi.

Gullefjunet: Om du tänker köpa någon sak så tänker jag också köpa någon sak!

Jag: Men jag tänker inte köpa någon sak.

Gullefjunet: I så fall tänker jag ÄNDÅ köpa någon sak!

Då sa jag ingenting men jag tänkte “Tough luck, det är jag som har börsen…”.

Vissa har det svårt på julen

Jul är inte kul för alla. Det finns folk som bor i länder där det är så eländigt att de inte ens vet om att det är jul. Det finns de som är hemlösa som sitter hungriga ute i kylan och tittar in genom fönstrena där folk trycker i sig alldeles för mycket mat. Det finns familjer som har det svårt ekonomiskt och barn som inte får några julklappar.

Också finns stackars Susanne som inte har någon soffa att sitta på i jul. Nu kanske ni inte tycker att det här låter så farligt men Susanne har ont i ryggen och ville muntra upp sig själv med en ny soffa och nu när den inte har kommit i utsatt tid så är hon riktigt jävla sur.

Man kan ju i och för sig fråga sig varför detta har blivit kris helt plötsligt och var Susanne har suttit sedan den 1 november när hon beställde soffan. Varför kastade hon ut den gamla soffan innan den nya kommit? Och om hon behöver all sin energi till att bli frisk och inte orkar hålla på att tjata på möbelbutiken hur orkar hon då ringa till en kvällstidning om en försenad soffa?

Jag löste guppy-problemet

Den där guppyn som vi råkade lova gullefjunet i somras ni vet? När vi var ute och seglade och sa att om hon var duktig och alltid hade flytvästen på sig skulle hon få en guppy. Å sen när vi kom hem upptäckte jag att någon övernitisk lagstiftare hade gått och förbjudit fiskskålar.

Jag tänkte att barnet skulle glömma bort fisken till slut, men det har hon inte gjort. Med jämna mellanrum sedan i somras har hon sagt “Mamma kommer du ihåg när ni lovade mig en fisk om jag var duktig med flytvästen?”. Vi lovade ju, det gjorde vi, men vi visste inte att vi satt och lovade ett sextiolitersakvarium.

Nu har jag löst fiskproblemet.

Leksaksakvarium

I vanliga fall när jag köper någon leksak åt gullefjunet helt spontant så säger maken att det var “onödigt för hon har ju så mycket leksaker”. Idag när hon hoppade in i bilen och sa “Pappa vi ska inte köpa någon fisk längre för jag har fått en sjöjungfru” så svarade han “Åh vad bra, mamma ska få en puss!”.

Jag har alltid varit ett stort fan av Sean Banan

Därför är jag väldigt exalterad över att han är gästartist på avslutningsshowen på den danskurs jag just har anmält gullefjunet till för vårterminen.

Hon fick välja kurs själv. Jag sa “Tyckte du att det var kul med simskolan? Skulle du vilja göra någon ny grej till våren? Vad tycker du skulle vara roligast – simning, dans, cirkusgympa eller teater?”.

Gullefjunet sa teater så jag kollade på teater.

“Teater it is, låt mig leta reda på teater. Klockan 10 på lördagsmorgnar? För 1700 spänn??!! Det är bra med gymnastik också, skulle du inte vilja lära dig att hjula klockan tre på söndagar? Eller dans? Klockan ett och flera hundra spänn billigare. Kolla här Sean Banan kommer på avslutningen!”

Hon bara “Vem är Sean Banan?”.

Så jag letade fram Sean Banans Copacabanana på YouTube också letade jag fram ett klipp med Cirkusgympa när ettåringar misslyckades med att slå kullerbyttor. Hon valde danskurs.

Jag tycker att det är viktigt att barn själva får vara med och välja sina aktiviteter.

På avslutningen ska jag säga till Sean Banan att min dotter gärna vill ha en autograf men att hon inte törs fråga. Jag ska träna henne innan så att hon inte står bredvid och frågar “Mamma vad är en autograf?”.

Julen är barrens och småskräpets högtid

Nu är jag less på barrhelvetet julgranen. Jag längtar tills vi får kasta ut den. Varje gång man går förbi granen rasar det ner minst 200 barr av vinddraget. Dessutom har maken köpt en bock som halmar av sig. Den halmar dock inte av sig av vinddraget, det är gullefjunet som tar upp bockskrället i soffan och sitter och bryter av små halmbitar. Nu har jag hotat med att bocken kommer att få flytta ner i garaget om hon inte slutar bryta loss bitar från den.

Barr

Maken och gullefjunet sitter och lackar julklappar. Det är inte jag som har hittat på den aktiviteten, jag hittar inte på aktiviteter som involverar levande ljus och lack. Det första barnet gjorde var att lägga pekfingret i det heta lacket.

Lackad julklapp

Igår när gullefjunet hade gått och lagt sig kom nämligen jultomten och la paket under vår gran. Men den klantiga tomten väntade inte tills hon hade somnat. Jag låg där och försökte natta och var skitirriterad över att tomten klampade i källartrappen och stampade fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet och slängde julklappar under granen så att det dunsade.

Det är ju skitsvårt för en fyraåring som längtar till julafton att somna när tomten klampar omkring med julklappar i rummet bredvid. Hon är ju inte dum liksom, det är självklart att hon fattade vad ljuden betydde.

Dessutom var det helt onödigt att tomten la klapparna under granen. Efter 15 år borde tomten veta att jag är väldigt noga med hur klapparna ligger och att jag ändå skulle göra om alltihopa.

Snyggt och jämnt fördelade ska de ligga. Bara tomten skulle komma på att inbilla sig att det är okej att alla paketen ligger på en sida av granen och halvvägs ut på golvet.

Klappar under granen

Minst två gånger blev jag skjuten i huvudet

Vi har varit på Andys lekland idag. Gullefjunet tycker att det är skitroligt och jag är ju glad när hon är glad så ibland åker vi på lekland fastän jag tycker att det är väldigt ansträngande.

Ungen skulle gärna ha årskort men jag räknade på det sist vi var dit och kom fram till att man skulle bli tvungen att åka dit en gång i månaden för att det ska bära sig och det pallar jag inte. Framför allt inte om man bara har helger och lov att åka på för då är det så jävla mycket ungar där och varenda unge har med sig minst en odräglig förälder. Så jag orkar bara åka varannan eller var tredje månad.

Idag var jag dock jättesmart. Jag tog med en kompis och dessutom fick maken gå och mathandla medan vi lekte. Så jag slapp både leka och mathandla. Jag rekommenderar att ta med två barn på lekland. Inte en endaste gång behövde jag klättra upp någonstans eller åka någonting för de två barnen gjorde de där jobbiga sakerna tillsammans. Jag behövde bara stå och titta på.

Enda problemet var när de inte höll ihop och for åt två olika håll uppe på någon gigantisk ställning som var fem meter hög och jag stod på golvet och försökte göra mig hörd över tusen ungars skrikande när jag ropade att de skulle gå åt samma håll.

Ja också var det ett litet problem när de skulle skjuta bollar i Piratskeppet. Om ni har varit på ett lekland med ett piratskepp vet ni vad jag menar. När man står mitt i skeppet och försöker hjälpa barnen att hitta en kanon som funkar och visa vilken knapp de ska trycka på så är man som en levande måltavla för minst tjugo kanoner på ställningarna som en våning upp omringar skeppet. Där står det någon tioårig kille vid varenda kanon och siktar och skjuter bollar på en. Minst två gånger lyckades någon snorunge träffa mig rakt i skallen och jag tappade räkningen på antalet träffar jag fick i ryggen.

Ett tips är att kliva av skeppet och ställa er på ena sidan under ställningarna. Då är det bara drygt hälften av kanonerna som pekar mot er och dessutom hamnar de med bäst sikte mot en ganska långt bort. Dessutom är ungjävlarna ganska dåliga på att skjuta. De flesta är lika värdelösa som skurkarna i en James Bond-film. Antalet träffar de fick in på mig idag hade mer att göra med antalet bollar de sköt mot mig (typ hundratals) än deras träffsäkerhet.

Bollkanon

Kalla mig Tant Victoria

Jag har klippt mig idag. Jag fattar inte vad det är som gör att alla frissor envisas med att föna mitt hår i en frisyr som en sjuttioårs tant skulle bli nöjd med för att den är så elegant. Jag identifierar inte mig själv med eleganta frisyrer.

Pratglad var hon också frisörskan. Sånt tycker jag inte om. Hon frågade om jag ville ha kaffe. Jag svarade att jag hellre skulle ta lite vatten om de hade. “Absolut! Vill du ha mjölk och socker?” frågade hon då. Jag tycker att det är svinäckligt med mjölk och socker i vatten så jag tackade nej och då hämtade hon en svart kaffe åt mig.

Jag tycker för övrigt att det är helt onödigt när de bjuder på kaffe hos frissan för man sitter ju en och en halv meter från bordet och har ett skynke över båda armarna. Hur är det då meningen att man ska kunna dricka kaffe?

Jaja, jag ska på simskola imorgon och då blir ju håret tvättat och sen är jag säkert jättesnygg igen.

Sa jag att jag köpte något onyttigt?

Har jag berättat att jag köpt en vas? Jag orkar inte kolla om jag har bloggat om det här tidigare eller om det var morsan jag berättad det för. Jag sa ju att jag skulle köpa något onyttigt för farsans julklappspengar. Det kan inte bli onyttigare än en vas. Jag har dessutom ingen bra plats att ställa den på vilket gör den extra värdig.

Blommig vas

Terapi-taxi

Igår var maken ute och åt julbord med jobbet. Han blir väldigt sällan för full och störig så jag blir inte särskilt irriterad de få gånger han stapplar in lite oredig.

Men just när det händer är det lite jobbigt. Jag var fortfarande vaken vid halvtvå-tiden när jag hörde taxin stanna utanför. Efter en stund när han fortfarande inte kommit in tittade jag ut för att kolla om det var han eller någon annan.

Det var maken. Han satt där i framsätet och gestikulerade. Hans bankkort brukar strula och inte funka fastän det finns pengar på kontot så jag funderade på och jag skulle bli tvungen att klä mig och gå ut och lösa ut honom.

Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka satt han fortfarande i taxin och vevade med armarna och pratade med chauffören. Men nu var dörren öppen och han hade ena foten utanför så jag bestämde mig för att han nog redan hade betalat.

När han till slut kom in efter typ en kvart fick jag lov att fråga om han hade åkt terapitaxi och talat ut om livet med chauffören. Taxi Stockholm har nämligen börjat göra reklam att de i vissa bilar har en terapeuter så att folk som ändå ska lätta sitt hjärta för chauffören får lite proffshjälp.

De hade han dock inte. Han hade diskuterat invandring och integreringsfrågor med chauffören som själv var invandrare. Sen sa han “Man har alltid de bästa och vettigaste diskussionerna om invandring med folk som själva är invandrare”. Jag sa ingenting men jag undrade för mig själv hur vettig den där chauffören tyckte att konversationen var. Det måste ju vara hur irriterande som helst för invandrare som kör taxi att varenda jävla fyllo som åker taxi ska fråga dem om deras syn på invandrarfrågor.

Sen somnade maken och drog timmerstockar. Jag kunde inte somna så jag tog telefonen och läste tidningen. Helt plötsligt hade jag maken hängandes över axeln också sa han något som jag fick fråga om typ fem gånger innan jag hörde att han sa “Får jag hjälpa dig att blöta håret?”.

Jag fattade ju att han förmodligen drömde att han försökte övertala gullefjunet att tvätta håret för då måste man tjata i evigheter för att få blöta håret. Jag hade dock ingen lust att vara resonlig och förstående där klockan två på natten. Så jag fräste “Nej det får du verkligen inte! Snuskhummer – lägg dig och sov!”. Då klättrade han över mig och ner på min sida av sängen, som är längst in i rummet, innan han gick på dass.

Gissa om jag njöt över att påminna honom om allt det här imorse när han låg där och ojade sig över sin huvudvärk.

Hur ska det bli när hon blir tonåring?

Hon sitter i sängen och håller en mjukis-hamster.

Gullefjunet: Trött! Jättetrött!

Jag: Du eller hamstern?

Gullefjunet: Hamstern.

Jag: Du är också trött, klockan är jättemycket.

Gullefjunet: Nej, jag är inte trött. Jag är bara trött på morgonen.

Helt sant. Hon har ett morgonhumör som är långt värre än vad mitt någonsin har varit och hon är bara fyra. Jag sitter inte och lipar på morgonen för att jag måste stiga upp, även om jag har god lust ibland. Jag fasar redan för hur det ska bli när man ska ha henne ur sängen när hon blir tonåring.

En gång i tiden hade jag ett sommarjobb när jag var tvungen att åka hemifrån klockan sex. Varje morgon fick farsan väcka mig. Han slet täcket av mig och stod vid sängen med en hink och hotade att kasta vatten på mig. Det var ju inte så att jag hade tänkt att inte stiga upp, jag skulle stiga upp “strax”.

Då tyckte jag att farsan var asjobbig. Nu fattar jag hur jobbig han tyckte att jag var.

Strike a pose

Idag har vi varit på lunch hos min farbror och faster. Jag lyckades få på barnet en klänning utan tecknade figurer på. Sådana stora händelser måste förevigas på bild så jag tog fram kameran.

Själv så försöker jag alltid gömma mig så fort någon pekar en kamera i min riktning. Dotter är definitivt inte lik mig på den punkten. Hon älskar att vara med på bild.

A poser

Jag förhandlade till mig all köttfärssås

Det är på inget som helst sätt så att maken är dålig på att tillaga fisk. Enda problemet när han lagar fisk är att han använder fisk. Men han är grym på köttfärssås. Jag får dock inte köttfärssås tillräckligt ofta för maken tycker att det är “tråkigt att laga för det har jag gjort så många gånger”. Sättet att slippa fisk är tydligen att låta maken laga det jätteofta så att han börjar tycka att det är tråkigt.

Igår julshoppade jag. När jag satte mig i bilen på vägen hem så tänkte jag för mig själv “Ikväll skulle jag verkligen behöva någonting riktigt gott till middag” också satt jag där i bilen och smed planer för hur jag skulle prata mig till en köttfärssås. När jag kom hem stod det redan en köttfärssås och puttrade på spisen och då höll jag på att dö av lycka.

Ibland när maken gör köttfärssås så blir den god och emellanåt blir den så god att jag äter två skogshuggarportioner och sedan ångrar jag mig jättemycket efteråt. För att jag är för mätt och för att det blev för lite mat kvar. Köttfärssås är nästan ännu godare dagen efter och dessutom gör den sig utmärkt i frysen.

Igår blev den sådär supergod. Så jag har förhandlat till mig att alla tre portionerna som blev över är mina. Att jag får äta dem själv när jag kommer hem sent från jobbet och maken och gullefjunet redan har ätit eller att äta till lunch på helgerna när aktiviteter gör att alla äter lunch vid olika tillfällen.

KöttfärsåslådorSå här gick förhandlingen till.

Jag: Jag tycker att jag ska få alla restportionerna själv. Du och gullefjunet uppskattar inte köttfärssåsen lika mycket som jag gör så om jag får alla själv kan ni få äta fisk och ris.

Maken: Okej, på ett villkor. Du får portionera upp resterna.

Så då gjorde jag det. Han sa inget om att diska grytan så den ställde jag i diskhon.

 

Julklappsinslagning i sällskap med någon som har utbildning i ämnet

Har ni prövat att slå in julklappar i sällskap av någon som har extrajobbat som julklappsinslagare på NK på jullovet någon gång?

Sjukt jobbigt.

Det var ju inte igår maken extrajobbade på NK med att slå in julklappar precis, men han är fortfarande expert. Han ger en massa råd hela tiden. “Du måste klippa hela tiden annars blir det inte rakt” och “Du måste ju vika in kanten” och “Man behöver ingen tejp där” och “Jag har faktiskt utbildning i det här”. När han sa “Nu kommer det svåra” tappade jag tålamodet och informerade honom att vi INTE skulle mönsterpassa hjärtana.

Å när man ber honom att backa och dra i pappret så att det sträcks så backar han och drar med sig hela paketet. Det var ju inte det jag menade, han skulle backa så att det rullades ut mer papper så att jag kunde klippa.

Åsså sen när han skulle visa hur man viker och viker in kanten så rev han sönder pappret. Då hade han i alla fall vett att inte instruera mig i hur jag skulle tejpa för att laga. Det måste ju ha gått åt massor papper på NKs julklappsinslagningsavdelning om det var sådär personalen höll på när de slog in klappar.

Julklappar

Alldeles nyss sa jag till maken “Jag har just skrivit ett blogginlägg om din karriär som julklappsinslagare på NK”. Då svarade maken “Inte på NK, på Åhlens”. Å jag bara JAHA! Det förklarar saken… Jaja, här på bloggen får det lov att bli NK, det blir en bättre story på det sättet”.

Jag vill inte ha någon jävla sula

Lyssna nu noga alla ni som jobbar i skobutiker. Jag vill inte ha någon jävla skosula. Jag bryr mig inte om hur många skosulekurser ni varit på för att lära er sälja skosulor. Jag vill ingen ha.

Är det jättehöga marginaler på skosulor? Får personalen provision på skosulor? Vad är grejen med att ni alltid ska sälja skosulor? Jag vill inte ha någon skosula.

Om skon i storlek 36 passar perfekt kan ni glömma att det ska gå att lura mig att köpa en sko i storlek 37 för att jag ska “rymma en sula”. Jag vill ju inte ha någon jävla skosula. Att man får jätteont i fötterna av att gå i skorna om man inte har en sula är ett skitdåligt säljargument. För det är ju skor jag ska ha. Jag ska inte ha någon sula så om ni förklarar hur dålig skon är för att jag ska köpa en sula kan ni behålla både skon och sulan. Om skon behöver en sula får de fan lov att bygga in den i skon, jag köper inga lösa sulor.

Julhandeln är förresten guds straff till mänskligheten för våra synder. Om folk slutade att synda skulle gud befria oss från julhandeln.

Jag har köpt skor och julklappar idag om ni inte har fattat det ännu. Nu pratar jag med alla er andra, inte skoförsäljarna. Jag köpte ingen skosula och skorna var i rätt storlek och det ryms ingen sula i skon. Precis som det ska vara.

Men jag köpte en skoskaftsstödjare i plast för 45 spänn. Eftersom just den här skoförsäljaren inte försökte sälja mig någon skosula så belönade jag henne genom att köpa en skoskaftsstödjare.

Stövel

Hon bad om en paprika

I morse skulle jag åka till affären. Jag frågade om det var någon som önskade sig något speciellt till frukost eller om jag skulle köpa något annat.

Det är ju lördag så man skulle ju tex ha kunnat beställa godis. Vet ni vad avkomman bad om? En paprika ville hon ha, en röd paprika. Mitt kött och blod bad om en paprika!

Hälften av genuppsättningen kommer ju från maken och det här med att hon ber om paprika det skyller jag då på makens gener. Jag var minsann myndig innan jag började äta paprika frivilligt.

Jag förstår att farsan blev upprörd

Maken fyllde år förra månaden. På sin födelsedag kom han och sa “Din pappa ringde och grattade, tänk att han kom ihåg det”. Å jag bara “Så lättlurad du är, antingen har han läst det på bloggen eller så har morsan påmint honom”.

I alla fall hade farsan berättat för maken att han hade satt in en peng på mitt bankkonto (för det är det enda kontonr han har, för han har haft fullmakt på mitt konto sedan jag var i Australien för tjugo år sedan) som maken skulle köpa sig en present för och farsan hade noga betonat att maken skulle se till att han fick pengen för den var till honom. Jag trodde att han hade satt in en hundring till en öl, för det skulle precis ha varit hans humor, men det visade sig att han hade satt in en tusenlapp.

Så maken gick och unnade sig en sak han längtat efter jättelänge men som jag sagt var helt onödig. Han köpte en grillpanna.

Stekpanna

Någon dag efter inköpet satt jag och Skypade med mamma och pappa och då kom maken med grillpannan och höll upp den i bild och sa “Tack för presenten svärfar!”.

Det här är lite svårt att förklara för någon som aldrig träffat min farsa. Men då rynkade han ihop pannan och han har en förmåga att titta ner och blänga upp. Inte under luggen för den är ju kort, utan under ögonbrynen, också sa han “Köpte du den där? För MINA pengar??!”. Hans missnöje var tydligt, minen var liksom obetalbar.

Idag har farsan skickat mig en peng i julklapp och sagt att jag får ordna paketen själv.

Jag kommer att förvalta pengarna noggrant så att farsan blir nöjd över att hans pengar har spenderats på rätt sätt. Jag ska köpa något jätteonödigt. Då kommer han att bli glad.

Lucia och 48-timmarsregeln

Det kom naturligtvis ett email från dagis efter det lilla 10-timmarsbrottet mot 48-timmarsregeln. Som ett brev på posten kom det, fast på email, till alla föräldrar. Ett email med påminnelse om 48-timmarsregeln och länkar till kommunens regler och anklagelser om att förstöra andra människors julfirande.

Jag bara “Jaja, jag vet att vi har felat! Måste ni go on and on about it?”. Jag tordes knappt ta tillbaka gullefjunet till dagis idag trots att hon har varit lika frisk som vanligt de två dagar hon varit hemma. När maken hämtade henne efter dagis-spyan var hon redan pigg igen och sedan dess har hon inte visat några tecken på magsjuka. Men tänk om hon skulle bli sjuk idag igen och kräkts på dagis? Då skulle ju personalen ha trott att vi brutit mot 48-timmarsregeln igen. Fast det visste de ju egentligen inte att vi gjorde första gången heller, om de inte läser den här bloggen förstås. Men det kan jag inte tro, det vore ju helt konstigt om de läste bloggen och inte avslöjade för mig att de läser den. Jag känner ingen som gör så. Det är i alla fall vad folk jag känner tror.

Så maken fick lämna. Jag skulle ju ha gått in och sagt saker som “Vi TROR att hon är frisk, på heder och samvete så har hon inte visat några symptom sedan i tisdags när hon kräktes här, men ni får ju ringa om hon verkar sjuk för man vet ju aldrig riktigt säkert”. Maken däremot han går bara in och säger “Här är vårt barn, ta hand om henne idag, nu har jag bråttom till jobbet, hej då”. Det kändes mest naturligt för mig att han fick lämna.

Det var dock jag som gick på Lucia i eftermiddags. Det var så vackert när barnen stod där och sjöng och gullefjunets Luciakrona hade fyra tända ljus av fem. Å mot slutet så ställde hon bort sitt handljus och la armbågen på en hylla och liksom lutade sig. Det är ju så med Luciatåg att man blir lite trött på slutet.

Luciakompisar

Sen var det fika och jag satt där och sneglade mig omkring och kollade om det var någon som satt och pekade och viskade “Där är hon som bryter mot 48-timmarsregeln”. Själv satt jag och tänkte “Jag VET att ni OCKSÅ bryter mot 48-timmarsregeln, ni har bara inte haft oturen att åka dit!”.

Å innan någon skickar email om att jag bryter mot regeln att man inte får fotografera andras barn på Lucia på dagis och lägga upp på nätet så har jag faktisk frågat Ns mamma om lov. Sådetså! Herregud, jag har väl ändå koll på vilka regler det är okej att bryta mot eller ej.

Det är något som fattas på festblåsan…

Tänk er att ni blivit bjuden på en jättefin fest. Ni har köpt en skitdyr klänning. Varit till frissan och fixat håret. Kanske fått hjälp med sminkningen. Tagit på finaste och dyraste smyckena.

Ni står där och tittar i spegeln och betraktar resultatet. Också tänker ni “Vänta nu här, det är någonting som fattas”. Ni står där och funderar vad som saknas för att er uppenbarelse ska bli perfekt.

Då kommer ni på det. Ni tänker “Men herregud, jag har glömt att ta på mig mig brosch med ett foto av pappa!”.

Har ni tänkt på det? Silvia, Victoria och Madeleine har alltid en brosch med ett foto av kungen på sig när de klär upp sig. Brukar ni också tänka på hur lyckligt lottade ni är som inte är kungliga när ni ser den där broschen? Varje gång tänker jag på det.

Inte för att det är något fel på min pappa. Nej, han är en helt schyst pappa. Men inte vill jag ha ett miniatyrporträtt av honom på bröstet när jag klär upp mig.