Author: Vic

Kultur är inte min grej

Idag har jag blivit utsatt för en kulturupplevelse.

Jag är en kultur-idiot. Jag förstår mig inte på sånt. Jag finner det djupt uttråkande att titta på fula saker som jag inte förstår.

“Här har konstnären blablablabla, och han får sin inspiration från blabla”.

Jag bara står där och tänker “Jaha, för mig ser det fortfarande ut som ett stolsben”.

Jag vet att det är fint med kultur men det är tamifan helt bortkastat på mig.

Men det värsta är inte konsten. Nä, det som nästan tar död på mig är människorna som står där och försöker involvera mig i konversationer och säger saker som “Visst är det fantastiskt?!”. Eller den andra varianten “Jag förstår mig inte på konst men det här är ändå ganska intressant!”.

Jag bara “Kanske det, but I don’t see it. Får jag gå nu? Eller kan du skjuta mig?”.

Världsnyheter från ett parkeringshus

Tack och lov att jag håller mig ajour med internationella nyheter genom att läsa engelska tidningar på nätet annars skulle jag kanske ha missat den här storyn.

Det är Stephanie som är drabbad. Oroa er inte om ni aldrig har hört talas om Stephanie förut. Det hade ingen annan heller innan det här hände. Detta är Stephanies fifteen minutes of fame. Jag har inte översatt nyckelorden i den här historien till svenska. Jag tycker att man förlorar dramatikens allvar om inte använder orginalspråket.

Stephanie är då alltså “a young mother”. Hon hade varit och shoppat i Nottingham och då råkade hon ut för en “shocking piece of parking”. Någon parkerade millimeter ifrån hennes bil så att hon inte kunde öppna förardörren. Hon blev “forced to wait for half an hour”. Eftersom “the thoughtless driver” hade parkerat så nära blev Stephanie “delayed” till dagishämtningen för det var omöjligt för henne att klättra in i bilen från passagerarsidan eftersom det satt en tom barnstol där.

“The incident” inträffade den 12 februari. Stephanie har en Vauxhall och “the selfish driver” hade en Audi.

Stephanie TROR att hon träffade på “the selfish driver” och han hade på sig “a smart suit”. Hur kan det komma sig att hon bara tror att det var föraren kan man ju undra. Om man står där och väntar på att någon ska komma och flytta på sin bil så ser man ju vem föraren är. Men Stephanie var inte nöjd med att stå där och bara titta på bilen så hon gick och hämtade en parkeringsvakt. Hon hade nog tänkt att parkeringsvakten skulle stå bredvid henne och också titta på parkeringskatastrofen. För flytta på bilen skulle han ju inte kunna göra utan nycklar. Medan Stephanie var och hämtade sällskap dök föraren upp och åkte iväg och när Stephanie kom tillbaka var hon “amazed” att det inte var några skador på hennes bil.

Innan hon gick iväg och lät parkeringsboven smita undan så hade dock Stephanie hunnit fotografera parkeringsbrottet och lagt upp det på Facebook och hundratals personer har kommenterat fotot och Stephanie säger att “the response has been incredible”.

Hur gick det sen då? Åkte Stephanie till dagis och hämtade sin dotter? Det gjorde hon säkert men storyn är inte slut där. Hon ringde också till The Daily Mail där redaktionen beslutade sig för att skicka ett team med både reporter och fotograf till Stephanie för att göra ett djupreportage.

De chockerande detaljerna i den här historien föranledde Stephanie att byta kläder och frisyr tre gånger under intervjun för att illustrera hela händelsen. Eftersom hennes bil var vit och den andra bilen var blå så poserar hon i sin hall iklädd en vit och en blå klänning av kroppsfodralstyp. Två olika klänningar alltså, inte en blå-vit klänning. Högklackade skor och svart lackväska. Det framgår inte om hon hade dessa klänningar hängandes i garderoben eller om hon köpt dem efter “the parking incident”. För detta “special occation” som man ju också skulle kunna kalla det.

Läs hela artikeln i orginal och se bilder på “the shocking piece of parking” och klänningarna här. I skrivande stund har artikeln 4177 kommentarer (som jag vill poängtera att jag inte har orkat läsa).

Enjoy!

Årets högoddsare

Anders Borg och Dominika Peczynski. Jag har inte riktigt hunnit smälta den här nyheten så jag finner inte riktigt ord för att kommentera detta ännu. Ända sedan den här bomben slog ner i min surfplatta så har jag inte kunnat fundera på någonting annat än hur det ska gå när de ska bjuda hem Carl Bildt och Alexander Bard på samma dinner party.

Jag högläste denna sensationella nyhet för maken och han svarade “Jaha”. Ibland känns det som att jag inte har någon att prata med om intressanta saker. Tack och lov att Flashblacktråden redan efter 57 minuter är tre sidor lång.

Ensam hemma

Idag har jag varit ensam hemma i en HEL timme medan gullefjunet och maken var på dansskola. Jag duschade och sedan låg jag på sängen i en handduk och kollade på YouTube. Man hinner inte mycket mer på en timme.

Igår hade vi en viktig familjediskussion. Barnet frågade om hon kunde få en katt. Jag svarade att kanske senare när vi någon gång flyttar. Då sa maken att vi inte skulle ha någon katt också kallade han katten vi hade i London för ett förlustkonto. Då berättade gullefjunet för mig att pappa hade lovat henne två vita möss. Så då sa jag att om han har lovat henne råttor utan att fråga mig så lovade jag att hon ska få en katt. Sen berättade jag att man inte kan ha både möss och en katt för då äter katten upp mössen och sa att hon skulle bli tvungen att välja mellan mössen som pappa lovat henne och katten som jag lovar henne.

Jag var helt säker på att hon skulle välja katten. Ingen normalt funtad människa väljer råttor över en katt. Också går ungen och säger att hon vill ha mössen! Vafan alltså?!

Snart förlorar jag hoppet

om svenska folkets intelligens. Hur ska det här sluta när folk inhämtar sin kunskap från Aftonbladet och Expressen?

Jag såg en rubrik som jag kände skulle kunna informera mig om grejer som jag inte visste förut så jag klickade för att läsa. Rubriken lovade mig att jag skulle få zooma in och kolla på Zlatans 84 tatueringar.

Men excellent tänkte jag, jag har alltid velat se Zlatans tatueringar inzoomade. Jag har ju sett att Zlatan är nedklottrad förut men jag hade ingen aning om att han har 84! tatuteringar. Så jag zoomade.

Vilken besvikelse. Så jävla dålig zoom. Å inte fanns det med 84 tatueringar på bilden heller.

Jag fattar inte att svenska folket accepterar det här. Att läsa en av Sveriges största tidningar och bli lovade zoom av Zlatans tatueringar också får man det här.

Det här är ju lurendrejeri precis som för den där tanten som skulle gå på bröllop och såg en annons på Facebook och köpte en tjusig klänning från ett land där barnarbete är vad som gör varorna billiga och sedan klagade hon över att klänningen såg ut som ett slöjdarbete.

Den stora skillnaden mellan fotot i annonsen och kvinnans klänning var ju faktiskt bara att hon beställde en klänning i en storlek som man skulle kunna bädda en dubbelsäng med. Brodyrarbetet tycker jag var likvärdigt på båda bilderna.

 

Köttbullar i pitabröd

Ni undrar förmodligen vad jag äter till lunch på helgerna när jag är hemma och har tid att laga till någonting extra gott till mig själv.

Jag delar med mig av receptet på en av mina favoritluncher. Den är relativt lättlagad.

Tag 3 eller 4 (beroende på hur hungriga ni är) Mamma Scans köttbullar från frysen och kör dem i micron.  Kan bytas ut mot annat märke eller mot hemmagjorda köttbullar för de som vill krångla till matlagningen.

Tag ett pitabröd från frysen. Eller baka själv men skyll inte på mig om ni svälter ihjäl innan maten är klar. Micra brödet.

Tag tomat, gurka och lök och finhacka.

Dela köttbullarna i hälften, öppna pitabrödet och fördela köttbullarna i botten.

Tryck ut ett rikligt lager med Orientdressing över köttbullarna.

Sprid ut de finhackade grönsakerna ovanpå.

Toppa med ytterligare ett lager Orientdressing.

Vik igen pitabrödet och ät.

Servera gärna med Coca Cola med is i. Räkna inte kalorierna.

Köttbullar i pitabröd

Alla hjärtans dag

En gång gick jag och maken ut och åt på restaurang på Alla hjärtans dag. Det här var länge sedan. Det här var på den tiden när vi var nykära.

Det var skitsvårt att få bord någonstans. Den vanliga menyn var bortblåst och istället fanns det en dubbelt så dyr Valentinesmeny med två val på trerätters fast meny. Väldigt dåligt utbud att välja från för någon som är så kräsen i maten som jag är. Servicen var dålig. Maten var dåligt tillagade trots att vi gick på en restaurang som vi brukade gå på annars som alltid varit bra förut. Knappt hade vi ätit upp maten innan vi blev utkastade så att de kunde klämma in nästa sittning.

Sen dess har vi aldrig gått ut på Alla hjärtans dag. Vi firar alltid denna kommersens dag hemma istället nu för tiden. Helt oanvändbar är den dock inte. Jag har idag använt den till att förslå att vi ska äta något gott och romantiskt till middag. Jag föreslog spagetti och köttfärsås. Maken gör ju grym köttfärsås. Han vill göra fisksoppa. Jag tycker inte att fisksoppa är romantiskt.

Hjärta

En tejpbit i gommen

Jag skulle bita av en tejpbit åt gullefjunet. Vår tejprulle är av sämsta möjliga kvalitet. Jag blir förbannad varje gång jag måste ha med tejprullen att göra, men det är ju tejp kvar på den så jag kan inte köpa en ny förrän tejphelvetet är slut.

När man ska ta en tejpbit så delar den sig liksom i hälften längstmed. Sjukt irriterande. Sen är det någon som har stått på hållaren. Eller kastat den i någon vägg. Eller suttit på den. Det går i alla fall inte att riva av en bit tejp på ett civiliserat sätt så man måste bita av tejpen.

När jag bet av tejpen så lossnade en liten liten slamsa tejp och åkte in i munnen på mig. Sånt är ju hanterbart om tejpen lägger sig på tungan men den här tejpbiten åkte iväg och la sig i gommen på mig. En mm bred och tre mm lång. Mini-tejp alltså. Nu talar vi om en riktigt usel tejp som aldrig tejpar fast det man ska tejpa ordentligt.

Men i min gom alltså. Där satt tejpen fast jävligt bra. Som berget. Jag grävde och pillade och spottade och fräste och försökte få loss den och inget hjälpte.

Då kommer maken. Satans dålig tajming. Han vandrar in i vardagsrummet och frågar “Vad håller du på med?”.

Sånt kan verkligen få mig att vilja explodera. Jag bara “Vad ser det ut som att jag gör??! Jag försöker få loss en jävla tejpbit från gommen! Följdfrågor på det…??”.

Till slut gav jag bara upp. Jag tänkte “So what, jag orkar inte pilla efter den där tejpbiten längre”. Vad kan hända liksom? Den där tejpen har fanimej aldrig tejpat någonting annat än min gom så den lär ju inte fastna och tejpa igen några vitala organ. Så den fick sitta kvar där i gommen.

Å nu är den är inte kvar längre. Ett bevis på att det är viktigt att välja sina fighter. Antingen har den trillat ut av sig själv eller så svalde jag den när vi åt middag. Det känns inte som att det spelar så stor roll längre. Så länge den inte sitter i min gom bryr jag mig inte om var den är.

Jag funderar dock på att köpa en ny tejprulle imorgon. Jag har lite dålig koll på prisläget på tejp men jag tror att de inte är så jättedyra så jag har börjat ifrågasätta min grundinställning om att man inte får köpa ny tejp innan den gamla är slut.

Inte snällt av mormor

Här har då alltså barnet helt själv målat, klistrat, knutit, glittrat och i största allmänhet släppt sina konstnärliga talanger fria.

Rosa katt

Hon visar upp mästerverket för mormor och morfar på Skype åsså säger mormor “Har kisse fått en blåtira?”.

Inte snällt av mormor. Det ser väl alla att det är helt vanliga ögon med bred pensel. Eller typ en Fantomen-mask om man nu måste kategorisera ögonen. Ingen blåtira i alla fall.

Det går alltid galet när jag är på Tradera

Jag har fått dille på sjalar. Det är väldigt kallt på vårt kontor förstår ni.

Jag har redan väldigt många sjalar för jag har alltid gillat att köpa sjalar. Fast jag har inte kommit ihåg att ha på mig dem så ofta. Nu däremot när jag jobbar på ett kallt kontor har jag fått väldigt mycket nytta av mina sjalar.

Men jag vill ha en ny sjal. Flera nya sjalar. Det är det enda jag tittat på i butiker de senaste veckorna, men jag hittar ingen som är rätt. Så igår jag började kolla på nätet. Hamnade på Tradera.

Då råkade jag se en jävligt skrynklig tröja som någon ville ha 250 kr för i utgångsbud. En Ralph Lauren pikétröja. Jag har en sådan som kostade mig dryga femhundringen ny så jag tyckte att det var ett ganska högt utropspris för en begagnad tröja som säljaren inte ens orkat stryka. Jag blev TVUNGEN att klicka på den.

Åsså gick det som det gick. Jag blev så nyfiken på beskrivningen. Den såg inte alls ut som min pikétröja. Jag kunde inte hålla mig från att skicka en fråga till säljaren.

Nu blir det jättespännande att se vad hon svarar. Om hon svarar.

Ralph Lauren fake

På tal om piké så tyckte jag att den här frågan på Flashback också var väldigt rolig.

Det ringde visst – det var till mig!

Ungar är ju små experter på att lära sig ny teknik. Vår tex, hon bläddrar mellan skärmarna i telefonen eller plattan och startar filmer och appar helt själv. Hon vet var man höjer ljudet och om man tjatar nog så kan hon även sänka ljudet. Hon vet hur man backar och om man petar på skärmen och pausar filmen startar hon den igen omedelbart.

En Commodore 64 däremot skulle ungarna inte ha en aning om hur man hanterar. Om jag berättade för henne att när min familj skaffade dator för första gången var man tvungen att byta diskett mitt i spelet flera gånger skulle hon tro att jag hittade på sagor.

Igår märkte jag dock att hon har lärt sig en ny sak helt själv. Jag har aldrig visat henne hur man gör det. Hon måste ha observerat mig eller maken och snappat upp hur man gör.

Hon satt i soffan och tittade på film när min telefon ringde. En signal typ hann fram innan hon svepte över skärmen och tryckte bort det. Utan att titta upp från skärmen sa hon “Det var ingen”.

Jag bara “Hallå där, det ringde faktiskt. Till mig. Nu ger du hit telefonen för nu har du haft den för mycket!”.

Jag är mångsidig när det gäller matlagning

Det är oftast maken som hämtar på dagis men idag var det jag som hämtade. När vi gick hem frågade jag vad hon tyckte att vi skulle hitta på att laga till middag och berättade att det bara var jag och hon som skulle äta.

Hon bad om plättar. Det gör hon alltid när jag säger att det är jag som ska laga mat. Tror hon att jag inte kan laga någonting annat?! Jag bestämde mig för att visa henne att jag har stora färdigheter i köket. Så jag stekte prinskorv och potatis.

Å vad jag längtar efter snö just nu

Så här ser det ut hemma hos morsan och farsan just nu.

VLUU L310W L313 M310W / Samsung L310W L313 M310WFatta vad mycke grejer man kan göra med en sådan här snöhög.

Snögrotta. Med många rum och tunnlar emellan. Farsan och maken skottar.

Trappa upp. Farsan och maken skottar.

Hoppavsats ner i mjuksnön. Farsan och maken skottar dit lagom mjuk snö.

Rutschkana ner. Den kan jag göra. Då blir den bred.

Tur att vi ska dit i mars.

Farsan har beklagat sig över snöskottning i allmänhet och takskottning i synnerhet i ett par dagar nu. Då berättade gullefjunet hur vi har det här i Stockholm.

“Pappa skottar också snö. Men han använder en sop”.

Det är nått skumt med den här historien

Har ni läst den där historien i tidningarna om en karl i USA som gått till jobbet varje dag i tio år för att hans bil gick sönder. 3 mil enkel väg. Fram å tillbaka varje dag. Nu har någon startat en insamling till honom och fått ihop 50000 dollar plus att två företag erbjudit honom en bil. Åsså har vi “vännen” som ska hjälpa honom och se till att pengarna blir placerade på rätt sätt.

Det är ju nått som inte stämmer med den där historien. Även om karln går jävligt snabbt så skulle det ta minst fyra timmar att gå 30 mil. Jobba åtta timmar och sen gå i fyra timmar igen. Sannolikheten att det här är sant är minimal. Dessutom ser jag klart och tydligt på bilden att karln sitter på en buss. Nä, nä jag säger inte att en stackars fattig, hårt arbetande man ljuger. Det är inte det jag säger. Men någon är det som ljuger.

Jag har inte orkat lista ut vem men om jag var journalist skulle jag ringa GW Persson och fråga vad han tror om det här. 50000 dollar får man ju dessutom ganska fin bil för. Jag tror att GW skulle säga att man borde undersöka om de där dollarna är motivet och att den där “vännen” behöver en närmare granskning.

Skit i det nu. Busspassagerare. Här i Stockholm. Irriterande folkslag.

Först står de där i snålblåsten i en kvart och väntar på en buss som alltid är försenad. Man skulle kunna tro att de hade tid på sig att förbereda sig inför bussens ankomst. Bussen kommer och öppnar dörren. Då kliver de in och blockerar ingången så att jag blir kvar ute i snålblåsten. Där, mitt i dörröppningen, kommer de på att när man kliver in i bussen ska man ha ett busskort som man ska hålla mot en blå maskin. Då börjar de gräva i alla fickorna och väskor efter busskortet som de borde ha plockat fram för en kvart sen.

Idioter. Som nå lantisar som ska genom säkerhetskontroll på flygplatsen för första gången i sitt liv och har alla datorer i väskan, fortfarande på sig jackan, mynt i alla fickor och hela necessären full av vätskeflaskor större än 100 ml i handbagaget när de kommer fram till säkerhetskontrollen.

De borde få gå 30 mil dit de ska ett par gånger så att de lär sig hur man gör när man åker buss. Visa hänsyn mot sina medpassagerare och ta fram busskortet i tid istället för att så och hänga i dörröppningen.

Hur ska det går för maken när hon blir tonåring?

Jag kom hem efter middagstid idag så maken och gullefjunet åt själva. Hon lekte med maten. De småbråkade. Hon åt bara några tuggor.

Till slut kommenderade hon ut maken ur köket för hon skulle “göra en överraskning”. Maken gick ut en stund och när han kom tillbaka var tallriken tom. Maken blev jätteglad och berömde henne.

Sen såg han lite misstänkta matrester på golvet vid bänken. När han öppnade skåpdörren låg hela middagen i soporna. Då sa hon att “det måste ha varit den lilla musen som kastade bort maten”.

Jag frågade om han hade spelat glad och låtsats att han gick på det, men han hade gått på det ända tills han hittade bevismaterialet på golvet.

Hon kommer ju att dribbla upp honom på läktaren när hon blir tonåring och börjar förfina sina sluga planer.

Hur det kom sig att jag bakade en sockerkaka

Hon: Jag vill baka en sockerkaka.

Jag: Imorgon kanske, det är perfekt att baka en sockerkaka just innan korvgrillningen. Då är sockerkakan lite ljummen också kan man ta med den och bjuda på utflykten.

Hon: Jag vill baka ikväll. Jag vill att vi ställer sockerkakan i någon skåp över natten.

Jag: Då får du baka själv.

Hon: Jag kan inte, jag vet inte hur man gör.

Jag: Jag kan lära dig, jag berättar hur man gör men baka får du göra själv.

Jag menade det, att hon skulle få baka själv. Jag hade ingen lust att baka. Och så vitt jag vet finns det inga regler om att fyraåringar inte får baka. Jag fattade ju att jag skulle få städa efteråt men jag var mer sugen på att städa än att baka. Så jag tänkte att hon får väl hålla på också blir kakan som den blir också blir den bättre nästa gång. Nån gång måste man ju börja om man ska lära sig och fyra är en lika bra ålder som någon annan.

Jag läste recept. Hon flyttade omkring stolen och hämtade ingredienserna från skåpar. Hon tog fram mått. Sen kom vi till smörsmältningssteget. “Det går ju inte, jag är inte redo för att hon ska använda spisen” tänkte jag. Så då smälte jag smöret.

Hon hällde upp sockret. “Knäcka ägg? Nejmen det går ju inte, jag orkar inte att hon ska knäcka ägg”. Så då knäckte jag ägg.

Hon måttade upp mjölet. Jag visade hur man skakar av måttet så att det inte är rågat. Hon gjorde precis som mig. Enda skillnaden var att när jag skakar av ett mått så hamnar överflödigt mjöl i påsen igen men hennes hamnade på golvet och min tröjärm och mage.

Sen var det dags för mjölken och vid det här laget hade jag tappat städsuget så man kan säga att hon gjorde mjölken själv om man bortser från att jag hade ett stadigt tag om hennes händer hela tiden och styrde.

Hon skulle bröa formen. Jag hällde i flytande margarin och bad henne stryka ut det med hushållspapper. Nästa gång jag kollade hade hon lagt ner hushållspappret i formen och liksom klätt formen med papper. Jag kastade bort det kletiga hushållspappret, fick smör på tröjan och gjorde klart själv med en nytt papper. Jag bröade själv.

Sen hällde jag upp smeten i formen själv också, bakningsutbildningsorken var slut. Jag klantade mig och råkade spilla en liten, liten klick smet på bänken. Då säger hon “Du måste vara försiktig mamma”. Det är ju tur att jag älskar henne alltså!

Nu är kakan i ugnen och barnet i duschen. Jag har dammsugit och nu ska jag gå och byta kläder.

Det värsta är ju att en sockerkaka blir ju torr fortare än en tvättmaskinsladdning så imorgon på utflykten kommer kakan redan att vara torr.

Invigning på badhuset

Tänk er ett badhus som har varit stängt för renovering i typ ett år. Tänk er att de har invigningsdag. Då kan man tänka sig att det bara är idioter som kommer på att de ska åka dit på invigningsdagen när det dessutom är gratis. Så var det också. Massor av idioter. Också jag och gullefjunet.

När vi kom dit var det kö UTANFÖR badhuset. Typ hundra meter. Så jag sa till gullefjunet “Kolla så lång kö, ska vi verkligen stå i den här kön eller ska vi komma tillbaka senare?”. “Vi kan stå i kön” sa hon. Maken, som skulle till frisören, höll på att garva läppen av sig. Jag suckade och drog upp jackhuvan mot blötsnön och klev ur bilen.

När vi nästan var framme vid slutet av kön sa gullefjunet “Mamma kan vi inte ställa oss längre fram i kön, jag tycker inte om att ställa mig i slutet av kön”. Det gör inte jag heller men det är så köer fungerar, det är därför man egentligen inte ska befatta sig med köer. En halvtimme fick vi stå i kö, sen började de släppa in folk bakvägen.

Jag tyckte inte att det var värt kötiden, det här nya badhuset. Det var självklart rent och fräscht. Men de hade inga badleksaker. Hur har de tänkt att barn ska roa sig när de badar om det inte finns några badleksaker? Ska de hoppa och plaska och leka med bara sig själva och vattnet?

Vi talar om moderna barn här. De behöver leksaker. Att ge dem en bassäng med bara vatten är ju en barbarisk attityd. Det är ju som när ens föräldrar säger saker som “När vi var små fick vi inga leksaker, vi gjorde egna leksaker av kottar och pinnar”. Å man bara “Det var ju för fan DÅ, nu finns det ju leksaker så det finns ingen anledning att sitta och bygga sina egna av kottar!”.

Det ska vara leksaker i bassängen. Att bygga om för miljontals kronor och inte lägga några pengar på badleksaker är en felprioritering. Vem bryr sig om att de kan höja och sänka botten på bassängen om det inte finns några leksaker i den?

Här vare ju billigt att bo

Vi har ju kikat runt lite på att kanske köpa. Tidigare i veckan hittade jag en annons i ett angränsande område till där vi bor. “Men det här var ju billigt” tänkte jag. “Trist höghuskomplex men schysta lägenheter på insidan. Hoppa på och vara med när bostadspriserna fortsätter gå upp. Bo där ett år eller två och sedan flytta någonstans nicer”.

Så tänkte jag i måndags eller tisdags. Å igår blev någon skjuten på gården till det där billiga höghuset där jag hade tänkt bo och spara pengar. Så nu är den planen nedlagd.

Inte så att jag har en massa fördomar om att folk blir skjutna dagligdags i områden där folk blir skjutna på gården. Men jag känner ändå att bostäderna just där kan få fortsätta att vara billiga utan att jag är med på tåget. Det var trots allt någon som blev skjuten i huvudet vid den närmaste tunnelbanan för mindre än ett år sedan.

Om jag ska råka hamna i vägen för en kula avsedd för någon småbrottsling vill jag i alla fall att det ska vara en högoddsare.

Husmoderns stryktips

Det här handlar alltså inte om Svenska Spels stryktips. Det handlar om skjortstrykning.

Någon gång när jag växte upp lärde jag mig att stryka. Jag lärde mig att man ska stryka bort strykvecket på ärmarna på skjortor. Jag minns inte hur eller av vem, men jag antar att det kanske var morsan som lärde mig det.

I sena tonåren åkte jag ju iväg som au-pair och då var en av mina arbetsuppgifter att stryka familjefaderns skjortor. Jag gjorde som jag lärt mig och strök bort strykvecken. Men då blev jag tillrättavisad av familjemamman som sa att det var viktigt att jag lät strykvecket vara kvar så att folk skulle kunna se att skjortan var struken.

Jag tyckte att resonemanget var helt bisarrt för om man måste lämna kvar strykvecket för att folk ska märka att man strukit skjortan måste man ju vara ganska värdelös på att stryka. Jag gjorde dock som chefen sa och lämnade kvar strykvecken. Man håller inte på och bråkar med chefen om strykteknik, det vet alla.

Då upptäckte jag att det här var en utmärkt strykningsregel. Att stryka bort strykvecket är nämligen strykningens jobbigaste moment. Så om man hävdar att strykvecket måste vara kvar för att ge en tydlig signal om att man strukit skjortan blir det mycket mindre jobbigt att stryka.

Nu för tiden kör jag alltid engelsk strykning med strykvecket kvar.

Strykveck

Trot eller ej men maken har också stryktips. Han insisterar på att jag ska inkludera även hans stryktips. Om man har väst under kostymen behöver man bara stryka ärmarna och kragen.

Lurendrejeri-ägg

Vi stod där på leksaksaffären och förhandlade.

Jag sa nej.

Hon sa att om hon fick ägget skulle hon inte köpa grodan.

Jag förklarade att hon inte kunde avstå grodan för att få ägget för jag hade redan sagt nej till grodan också.

Hon satte sig ner på golvet och tjurade.

Jag kollade på pärlor. Jag räknade litegrann för mig själv och konstaterade att man får tre påsar Hamas-pärlor för samma pris som plastägget. Inte för att vi skulle ha några Hamas-pärlor heller, men jag räknade ändå fram jämförelsepriset.

Till slut kompromissade vi och jag sa att hon fick köpa ägget om hon betalade för det själv för pengarna hon fått av mormor och morfar. Hon sa ja och lånade pengar av mig eftersom hennes pengar var hemma. Massor pengar. 40 kr lånade hon för att köpa ett plastägg.

Vi kom överens om att i gengäld för att hon fick köpa ägget skulle hon vara snäll medan jag tittade på en sjal och hon skulle inte öppna ägget förrän tidigast i bilen.

När man ser det här ägget så får man lätt intrycket av att det ska vara en Elsa eller Anna-figur inuti. Bredvid ägglådan skyltade de dessutom med en liten Elsa-figur. Eller det kanske var Anna. Jag kan fan inte skilja på de där två trots att den ena är blond och den andra typ rödhårig. Jag har säkert frågat gullefjunet vem som är vem femtio gånger men jag kommer ändå aldrig ihåg. Nån av dem var det i alla fall.

Frost-äggSen när vi var på Filippa K blev barnet otålig. Hon har kort minne när det gäller överenskommelser om att vara snäll och tålmodig när mamma vill titta på någonting annat än leksaker i affärer. För att få lite lugn och ro bland klädställen sa jag att hon fick öppna ägget om hon lovade att inte tappa bort figuren. Jag orkar inte med gråt över borttappat 40-kronors-plastskräp så hon får lov att hålla i skräpet.

Så vi öppnade ägget där mellan två rea-ställ och ut kom……………………………… Olaf!

Olaf från Frost

Hon såg ut som att hon skulle börja gråta, hon såg helt chockad ut över att det inte var Elsa eller Anna. Och det här låter förstås jättehemskt men jag kunde knappt hålla mig för skratt. Hon såg så ledsen ut att jag tyckte lite synd om henne, men det såg väldigt roligt ut.

Det är sånt här som kallas för Livets hårda skola. Jag har faktiskt förklarat för henne att de där äggen är lurendrejeri och att det bara går ut på att man ska bli besviken och måsta köpa ett till.

Vilket jag förstås vägrar göra. De kostar faktiskt 40 riksdaler styck och det är svinmycket pengar för ett ägg vars hela poäng är att orsaka besvikelse. Det kan ju sluta med att man har hur många Olaf som helst och ingen Elsa eller Anna alls.

Men jag hade inte hjärta att kräva att hon återbetalade lånet när vi kom hem.

 

Tåget åkte utan mig

Dörrarna stängdes mitt framför näsan på mig också åkte tåget iväg utan mig. Sju minuter till nästa. Efter en minut kom det ett tåg som inte går dit jag bor så jag tog det istället. Jag tänkte att jag kunde ta en buss från stället där jag inte bor till stället där jag bor och på så sätt komma hem tre minuter tidigare än om jag skulle vänta i sex minuter till på tåget som går dit där jag bor.

När jag kom till stället där jag inte bor så var det tio minuter tills bussen gick till stället där jag bor. Då hoppade jag på en annan buss som inte heller går dit jag bor men åtminstone halvvägs. När jag satt på bussen som bara går halvvägs dit jag bor ringde pappa och frågade var jag var för han skulle till affären och hade tänkt hämta mig vid stationen som ligger närmast där jag bor. Men där var ju inte jag för jag hade ju tagit ett annat tåg och en annan buss så han fick åka åt andra hållet och hämta mig halvvägs från där jag bor där bussen som inte går dit jag bor stannade.

Till slut kom jag hem fem minuter senare än vad jag skulle ha gjort om jag hade väntat i sex minuter på det där tåget som gick dit jag bor.

Inte intressant för er att läsa om? Nähä. Det är faktiskt så här mitt liv är. Jag åker tåg på dagarna. Inte för att jag tycker att det är kul utan för att det är vad som erbjuds om man ska kunna ta sig till jobbet. För jag vill inte köra bil för då kan man inte sitta och titta på House of Cards på väg till jobbet. Det finns inte hur mycket intressanta saker som helst att berätta om. Det kan inte vara intressant varje dag.

Det där hände förresten igår, men då orkade jag inte berätta om det. Man blir trött av sådana där hemresor.

Ensambarn

Idag har gullefjunet lekt med två kompisar, varav den ena har en lillebror och den andra blir storasyster om några månader.

När kompisarna blev hämtade frågade jag den blivande pappan när det är dags för nummer två. Varpå dottern frågade gullefjunet “Har du någon lillasyster eller lillebror?”.

Då svarade gullefjunet “Nej, det kommer inga fler… Men det gör ingenting, jag behöver ingen bebis”.

Nästan alla hennes kompisar har fått småsyskon de senaste åren så jag har undrat litegrann när hon ska börja fråga om inte hon också kan få småsyskon, men det har hon inte gjort. Så jag blev lite förvånad när hon svarade sådär. Jag höll nästan på att säga “Men vill du ha ett syskon gumman, ska jag prata med pappa ikväll när du har somnat?”. Men jag höll mig, vi skaffar katt när hon blir större istället.