Author: Vic

Hur känns det att bo i Sverige?

I måndags var det prick ett år sedan vi packade lådorna och flyttade hem till Sverige. Veckan innan hade mina föräldrar kommit till London för att hjälpa till med packning och barnpassning. På flyget hem till Sverige satt de i business class och vi satt där bak i cattle class. Så fort säkerhetsbälteslampan släcktes dök morfar upp för att hämta gullefjunet, och sen såg vi inte till henne igen förrän det var dax att landa!

Den absolut vanligaste frågan jag/vi fått sedan vi flyttade hem är “Hur känns det att bo i Sverige?”. Typ tusen gånger. Vad ska man svara på det? Att det känns, beroende på vädret, kallt, varmt, blåsigt, vindstilla? Eller ska man ge en halvtimmes uttömmande svar om sina innersta känslor? Är det kanske så att det är en “hur mår du”-fråga och man skall svara “Bra” oavsett om det är sant eller inte annars uppstår en jobbig situation? Hur känns det för dig att bo i Sverige liksom?!

Det “känns” inget speciellt tycker jag. Det finns saker som är bra och saker som är dåliga med att bo i Sverige och det finns saker som vi saknar med London och sådana som vi inte saknar. Något mer uttömmande svar än så kommer jag inte på!

 

“Gifta oss?! Nja, ska vi inte göra om köket istället?” – Gästbloggare Sofia

Sofia Nilsson är en Västerbottning bosatt i London som efter 18 månader tillsammans med sin australiensiske sambo är orolig över att han ska gå och fria.

De senaste åren har jag haft äran att gå på en hel massa bröllop. Jätteroligt! Tro nu inte att jag är en populär person som alla vill bjuda till sitt bröllop. Nej då. Har dock ett stort umgänge via den roddklubb som jag varit aktiv inom sedan 2006. De senaste åren har romanserna på klubben blomstrat något enormt! Och har man dag ut och dag in svettats tillsammans på en roddmaskin eller i viktrummet och harvat upp och ner för Thamsen i alla väder, så blir man i alla fall bjuden på bröllopet som tack 🙂

Inte för att rodd är en särskilt romantisk sport. Mest svett, utmattning och tighta, åtsittande, badräktsliknande korvskinn till kläder på både tjejer och killar, som visar alltför många kroppsliga detaljer (inte bara muskler!). Min teori om hur och varför dessa par träffats handlar mest om tid och plats och skulle kunna vara vilken sport eller fritidsintresse som helst. För rodd specifikt så gäller dock att även om man bara vill bli medelmåttigt bra, sa måste man träna väldigt mycket och tillbringa i princip all sin fritid på klubben. Så av praktiska skäl, likväl som romantiska, har man störst chans att träffa sin partner där man tillbringar mest tid. Håller ni med?

Putney Town Rowing Club on training camp

Träffade själv min sambo på klubben och kan bekräfta att teorin stämmer 🙂

Vi är båda 34 och har varit tillsammans i ett och ett halvt år. Han flyttade in hos mig i augusti förra året, av praktiska och romantiska skäl.

Praktiska: 1) jag bor nära roddklubben 2) bostadspriserna i London är astronomiska så det var välkommet att dela lånekostnaden med någon 3) han hade ändå redan flyttat in sedan första veckan vi träffades.

Romantiska: 1) vi tycker väldigt mycket om varandra (bonus!) 2) katten accepterar hans närvaro 3) han har lärt sig när jag behöver en kopp te

Så nu undrar ni säkert – när ska ni gifta er!?! Om nu ‘alla andra’ par på den där roddklubben gifter sig och varit så generösa och bjudit in er till deras bröllop så är det väl er tur att slå slag i saken nu, eller!? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått frågan de senaste månaderna och börjar nu vara ganska less på att pressa fram ett svar utan att låta irriterad eller likgiltig. Frågan är alltid ställd i bästa välmening men helt genuint så vet jag inte om, när och hur vi ska eller inte ska gifta oss och jag har jättesvårt att ge ett tydligt svar. Jag vet inte ens om jag vill gifta mig. Måste man gifta sig? Även om man ar jättelycklig tillsammans med någon och vet att man vill leva resten av sitt liv med den människan.

Min sambo är en typisk ‘helylle-kille’ som dessutom kommer från en religiös familj med starka katolska värderingar. Hans ene bror är redan gift och den andre gifter sig nästa år. Till saken hör dock att han inte är min första sambo eller pojkvän och jag är inte hans första sambo eller flickvän heller. Vi har båda varit förlovade i våra tidigare liv och bränt oss från de upplevelserna. Det betyder inte att vi inte är romantiska eller tycker om varandra mindre, men det rosa skimret som ofta finns kring en förlovning och stundande bröllop känns inte helt rosa.

Rent ekonomiskt är jag inte heller helt övertygad om att jag vill spendera så mycket pengar på ett event. Varför inte använda pengarna till några minnesvärda resor istället? Eller ett nytt kök? Är det konstigt att tänka så? Är jag världens mest oromantiska person?

Är det inte en större bekräftelse av kärleken att skaffa barn med någon än att gifta sig? I slutändan är ju ett giftermal ‘bara’ ett kontrakt mellan två individer som relativt enkelt kan rivas upp. Barn däremot ar ju något mycket mer och mycket större.

Jag tror att min sambo får giftemålsfrågan lika ofta som jag men han verkar inte bry sig så mycket eller tycka att det är jobbigt. Vi pratar ofta om att vara tillsammans resten av livet och har massor med planer och drömmar om framtiden men giftemål har aldrig riktigt kommit upp. Så vad händer om min sambo går ner på ett knä och frågar om jag vill gifta mig med honom? Kan jag svara ‘nja’ och dra dessa argument för och emot? Goda råd mottages tacksamt!

Bilden lånad från Sivs Ur & Guld

 

Lagerbutiken

Vi hade ju besök av en journalist och fotograf innan påsk så då blev det äntligen av att jag snyggade till litegrann i lagerbutiken inför det.

Kidkit är ju i första hand en webbutik så vi har inga betalningslösningar för att kunna ta emot kortbetalningar i lagerbutiken. Det går dock bra att betala kontant. Eller så kan man bara komma och titta för att sedan handla i webbutiken.

Vadå trångt??!

Snart ryms Gullefjunet inte själv i sängen längre. Man tycker ju att det borde gå att smuggla undan en eller två och att hon inte skulle märka något, men icke! Den lilla hunden har batterier och skäller och ibland somnar hon med den fastklämd under armen, skällandes och vevandes med benen, så att vi får stå och försöka lirka loss den för att slippa lyssna på den när vi själva ska sova.

Fast nu Nita är “sjuk” (batterierna är äntligen slut alltså) och veterinären är på semester. Tills i september. Jag har sagt att om hon vill ta Nita till morfar kanske han kan bota vovven, men i så fall måste Nita bo hos morfar ett tag…

An Anglo-Norwegian connection

Apologies to Swedish readers that this post is in English for the benefit of all the lovely English friends we have spent the weekend with, but your English is superior to their Swedish.

In the year 793 the Norse Vikings raided the island of Lindisfarne off the Scottish Coast, which is known as the first documented raid by the Vikings. I wasn’t in possession of that piece of un-interesting fact myself, hubby helped me with that.

Ever since relations between the Brits and the Norweigans has been a bit frosty. Picked up slightly during the 2nd world war when they bonded over the common enemy. But then Norway beat England in a world cup qualifier in 1981 and all the hard diplomatic work was undone again.

In an effort to help the Anglo-Norweigan relations Ben and Silje decided to get married. A bit like the royals making strategic matches in the olden days. It is also possible that Ben and Silje decided to get married for the modern reason being IN LOVE. But that is dull, so we will stick with the Viking angle for the purpose of this blog post.

The ceremony was held at the top of a Tromsö mountain. Tromsö University is a Centre for Peace studies, which ties in well with the Viking-peace-restoration angle.  The centre’s main position is to “focus on non-violent forms of conflict resolution, emphasizing the task of building a positive, sustainable peace” (I googled that bit…). Which ties in well with the marriage angle a few years down the line.

Also the Vikings weren’t big on priests so as the first surprise of the day Ben & Silje had Ed, a surveyor from London, to officiate the ceremony instead of a priest as Thor wasn’t available on the day.  That explained why Ed was hanging about at the front, he wasn’t just rudely refusing to take his seat, he had a job to do. He did a splendid job of it as well, if the housing market in London collapses he could become a priest and marry people full time.

There was no Mendelsons or ‘Here comes the bride’ either, instead we all sang along to Aha’s ‘Take me on’. To distract you from the fact that I have no clue how to link that to the Viking theme I will post a video clip of it instead – watch it here!

The wedding ceremony was followed by a lovely dinner of seafood & lamb (lambs who had been happy before they died), a few sips of wine and dancing. All fairly normal wedding activities. Apart from the ‘First Dance’ which was replaced with a Viking inspired war dance.

A brilliant and fun wedding, and weekend in Norway, thank you Ben & Silje for inviting us all!

 

Framme helskinnade

Framme i Tromsö helskinnade, 11 timmar tog det från avfärd hemifrån. På den tiden hann vi även med en pizza i Kiruna och tanka och kaffe i Abisko – fantastisk utsikt vid det senare stoppet. Om ni vill ha mattips i Kiruna så kan jag rekomendera att köra vidare till Abisko eller Riksgränsen, det är bara 10-13 mil och ingen har svultit ihjäl på den distansen. Jo kanske på flykt i katastrofområden, men inte i norra Sverige.

Äktenskapet fortfarande lyckligt, eller återigen kanske jag ska säga… Maken säger att bästa körsträckan var medan jag satt och bloggade om hans körning för då var jag tyst. Själv gillade jag de bitarna när jag körde. Vi är båda överens om att den biten när jag sov var bra också. Fast egentligen sov jag bara räv.

Så här ser bilen ut nu – läcker smuts va?!

 

Varför tyckte vi att det var en bra idé att köra bil?

Vi sitter i bilen på väg till Tromsö för att gå på två kompisar från Londons bröllop. Dagen började med glada tillrop som ”vad kul att åka till Norge och träffa alla från London igen”. Ca 20 mil senare är stämningen i bilen inte alls lika glad och trevlig. Anledningen är att maken har första körpasset. Alltså det är han som håller i ratten, gasar och växlar. Men jag kör också – från passagerarsätet…

Nedan följer ett axplock av konversationen som ägt rum so far.

Innan vi ens hunnit ut på E4an

Jag: Vi har inte ens startat än och du gasar och växlar redan som att du är stressad, kan du lugna ner dig, det är långt kvar. Bröllopet är inte förrän på lördag så vi hinner fram och jag skulle helst inte vilja dyka upp till bröllopet och annonsera vår skiljsmässa. Åsså vill jag komma fram in one piece.

Maken: Jag är inte alls stressad.

Några km senare

J: Ligg inte så nära mitträcket, det är obehagligt.

M: Jag ligger inte nära mitträcket.

E4 på ”dödens väg” utan mitträcke mellan Kopparnäs och Rosvik

M: Den där gården tycker jag är fin.

J: Titta på vägen, hus kan du titta på när jag kör.

M: Tur att du aldrig åkte bil med min pappa, han tittade på allt som fanns.

I så fall är maken lik sin far! Vi har kört sträckan mellan Piteå och Luleå hur många gånger som helst och däremellan finns det typ en miljon träd och inte mycket annat att se men maken sitter alltid och kollar ut åt sidorna medan han kör som om han aldrig sett en tall förut. Vilket gör mig galen. Om han ska göra tree spotting kan väl jag köra och han titta på träd, helst utan att berätta om träden.

Här kommer det en bild på träd senare när jag har en snabbare internetuppkoppling

Nån km senare

Jag: Måste du ligga och slicka mittlinjen?

M: Det gör jag inte alls.

J: Det gör du visst, jag ser på dig att du har tänkt köra om och det är ingen sikt här så det låter du bli.

Sekunden senare slänger han på blinkersen.

J: (hängandes mot hans axel för att försöka se runt lastbilen) Va fan, ska du köra om NU? Du ser ju inte om det kommer möte eller inte!

Jag drar en lättnandes suck när vi kommer fram till mitträckeskörning igen.

Strax norr om Rosvik.

J: Måste du ligga och trycka lastbilen i arschlet? Det är långt kvar till det blir tvåfiligt så du kan inte köra om på ett bra tag så det finns ingen anledning att ligga så här nära. Om han bromsar av någon anledning hinner du ju inte reagera, då kör du ju rakt in i honom!

M: Jag ligger inte alls nära. Måste du ALLTID sitta och kommentera när jag kör?!

Ilsken tystnad i 3 minuter.

J: Bilen blir jävligt skitig när du ligger så här nära…

Vägen blir tvåfilig och maken kör ut i vänsterfilen, sprutar spolarvätska på rutan och börjar köra om.

J: Tycker du att JUST NU är rätt tillfälle att tvätta rutan, just när du ska köra om en lastbil??!! Om du inte legat så nära i en halvmil skulle du ha sluppit tvätta rutan…!!

Strax norr om Luleå och vi har inga bilar framför oss, mitträcke och inget möte och maken ställer sig på bromsen.

J: VA FAN GÖR DU?? (då lyfter några fåglar från vägen framför oss)

M: Det var fåglar på vägen.

J: Fåglar?! Sånna kör man över om de inte flyttar på sig! Tänk om de varit halkigt och du fått sladd? Man väjer eller bromsar inte för smådjur när man kör 100! En älg ja, men du får ju anpassa åtgärden efter djuret, en fågel ryms ju under bilen och spräcker knappast ens vindrutan om du skulle lyckas pricka den.

M: Suckar…

Nu vill jag påpeka att jag inte tycker att man ska mörda små djur for the sake of it men om de sitter på E4an så utmanar de ödet och får stå sitt kast hellre än att vi ska krocka eller köra av vägen.

I Töre, 12 mil från starten

J: Vad är det här liten skitväg, ska det här föreställa E4an? (Det är maken som skött färdplaneringen, jag är lite mer obrydd om sånt, det finns ju skyltar brukar jag tänka).

M: Nej det är E10an.

J: När kommer vi tillbaka på en riktig väg då? Hur länge ska vi köra på den här ”stigen”?

M: Svarar inte men flinar.

J: Till Riksgränsen eller vad?

M: Förbi Riksgränsen…

10 min senare börjar det snöa

J: Nu kan det ju bli halkigt.

M: Mumlar bara.

J: Bara så att du tänker på det alltså…

Vi har 65 mil kvar…! Men när jag kör brukar det vara lugnare. För jag kör så bra. Och maken är en mycket bättre passagerare än mig!

Var tanden tvungen att trilla ut just ikväll?!

När jag gick på mellanstadiet slogs jag en gång med en kille i klassen som hette David. Jag vill minnas att det gick riktigt bra för mig också, har för mig att jag ledde slaggiset. Typ… det är i alla fall min tydliga minnesbild. David har kanske en annan minnesbild men jag kan slå vad om att han inte minns den här händelsen lika bra som mig. Då, helt plötsligt, lyckades han dunka mitt huvud i stengolvet så att en bit av min framtand slogs ut.

Om det hade funnits någon domare kan jag lova att David skulle ha blivit diskad. Nu blev han inte det utan matchen slutade liksom bara utan fastställt resultat. Om man nu inte vill vara petig och påstå att jag förlorade eftersom det var jag som tappade en kvarts tand. Jag fick i alla fall åka till tandläkaren för att klistra dit en platsbit och sen såg tanden som ny ut igen.

Nu undrar ni säkert vad den här historien har för betydelse 27 år senare?! Jo den där plastbiten trillar ut nån gång då och då med jämna mellanrum. Ikväll gjorde den det, eller mer exakt klistrade den sig fast i ett salt bildäck, så nu ser jag ut som att jag varit i slagsmål helt nyligen.

Imorgon dyker det upp en journalist för att skriva om butiken. Jag kan nästan garantera att intervjun kommer att involvera en kamera at some point och jag hatar att vara med på bild. Jag brukar inte se riktigt klok ut även om jag har alla tänderna på plats, och nu har jag inte ens det! Dessutom ska jag på bröllop i helgen (på sådana tillställningar brukar det vimla av kameror…) och hinner säkert inte få en tid hos tandläkaren innan dess! Hur typiskt är inte det att den skulle trilla ut just ikväll?!

Delad andraplats i teckningstävlingen

Huvuddomaren fick i uppgift att välja ut 3 finalister, men hon var så exalterad över alla fina bidrag att hon inte gick att stoppa och vips så hade vi fem finalister! Ja egentligen fortsatte hon att plocka teckningar tills alla bidrag var valda – men för att vi skulle kunna ha någon möjlighet att utse en vinnare fick de fem första gå till final.

Detta är de andra finalisternas bidrag, som vi gett hedersutnämningen delad andraplats till!

Tack för alla superfina bidrag till tävlingen, det har varit jätteroligt att se dem – hoppas att konstnärerna tyckte att det var roligt att rita/måla och delta i tävlingen också!

Jag hade tänkt lägga upp ett videoklipp här på bloggen av när domaren väljer finalisterna men filen var för stor så det gick inte, det ligger på YouTube istället http://www.youtube.com/watch?v=KDDydDpmgnE. Tyvärr klantade jag mig och håller tydligen handen över micken så man hör knappt något.

 

Att vara föräldraledig och ha lite för mycket tid – Gästbloggare Susanne

Susanne Snäll skriver om vardag och fest på Lilla Essingen, sommarstugeliv på Gotland och fjällstugehäng i Abisko på bloggen Två öar och en fjällstuga. Just nu är hon föräldraledig med lilleman och en aning uttråkad. 

Att vara föräldraledig och ha lite för mycket tid

Alltså det här att vara föräldraledig är ju härligt och så men världen kan te sig en aning liten. För även om man har ett barn att ta hand om har man ju liksom tid till sånt man inte har när man jobbar. Som till exempel att städa i tvättmaskinen. Ingen jag känner städar tvättmaskinen. Ingen jag känner bloggar om att de städar tvättmaskinen. Ingen som jobbar i alla fall.

Vi har en sån där kombimaskin som både tvättar och torkar. Sedan lilleman kom i oktober går den varm. Vi har mer än fördubblat vår användning av maskinen (det ser man extra tydligt på elräkningen som är skyhög). För det spelar ingen roll hur många maskiner jag kör, på något konstigt sätt är tvättkorgen alltid full.

Man skulle ju kunna tro att det är rent i en maskin som gör saker rena. Men icke. Det är smutsigt. Riktigt smutsigt. Tidigare har jag inte brytt mig särskilt mycket om hur det såg ut inuti maskinen. Jag tvättade, hängde och så var det nog med det. Nu kan jag liksom inte låta bli. Efter varje tvätt måste jag sticka in huvudet. Gå igenom trumman, filtret och gummilisten vid luckan. Jag torkar och rensar och rensar och torkar. Nästintill maniskt. Med trasor, gamla tandborstar och ja till och med tops har jag städat varje millimeter av tvättmaskinens inre. Jag har helt klart ägnat den där gummilisten onaturligt mycket tid. Lilleman ligger på badrumsmattan och skakar på huvudet åt min galenskap. Jag är som en knarkare på jakt efter sin nästa fix.

Måste. Städa. Tvättmaskinen.

Hoppas att lilleman börjar gå snart annars måste jag söka hjälp. Lägga in mig på Betty Ford-kliniken eller nått. Jag är halvvägs in i föräldraledigheten och tvättmaskinen har aldrig varit renare.

Sovmorgon

Ibland när gullefjunet vaknar kl 6 på morgonen är jag så trött att om någon erbjöd mig att jag skulle få sova en kvart till om de fick hacka av mig en arm skulle jag ta dealet med en gång.

Inatt har dottern sovit hos mormor och morfar, de övar på att vara barnvakt över natten eftersom vi snart skall till Norge och hon ska vara hos dem en hel helg, och vi skulle alltså ha sovmorgon i morse. BC (before child) kunde jag lätt sova till tio, elva och tolv på helgerna så nu hade jag laddat upp för att göra detta idag. Vad händer då tror ni?! Jag vaknar 8 – pigg…! Jag känner mig snuvad på en sovmorgon!

Den motvilliga modellen

Jag tänkte att dottern skulle visa några av de fina kläderna som kom från Tutto Piccolo och Agatha Ruiz i veckan. Att säga att hon inte var med på noterna är ett understatement!

Hatten satt aldrig kvar mer än två sekunder, hon pillade på de påsydda blommorna och var allmänt ointresserad av att posera. Ett ganska lyckat foto blev det i alla fall i den blå klänningen från Tutto Piccolo. När vi provade den gröna klänningen med tulpanen på från Agatha fick hon en bok, då satt hon i alla fall stilla även om jag inte fick något bländande leende!

Orange galonisar

Det fanns gott om galonkläder kvar, rosa, blått och orange. Då blir det ju så klart orange. Fast den var inte alls anskrämlig, jag tycker att den var så fin att jag måste visa en bild. Det här är ju en reklamblogg för min butik så jag berättar dock inte vad det är för galonkläder.

Ja okej då, det är en Didrikson… Men nån länk får ni inte, nått får ni göra själva om ni ska besöka någon annan butik än min!

Stockholmsbyxor

Dagis har sagt till att dottern behöver galonkläder. Ja jag är en sån där oförberedd mamma som inte alls kommer på i förväg att om två månader blir det kallt så nu måste jag köpa vinteroverall i augusti eller att om två månader börjar det tina och nu ska man köpa galonkläder i januari. Så dagis brukar få säga till mig sådana här saker. När de väl gör det har säkert fröknarna gått omkring i veckor och kommenterat till varandra att “nu borde hon väl ändå dyka upp med gallonisar snart”… Jag skyller på att det är första barnet och att i London behövde man faktiskt inte vinteroverall plus plus och galonkläder!

I alla fall, jag har ju inga galonkläder i butiken så imorse gav jag maken order att fråga om tips på dagis om vart man kan tänkas hitta galonkläder, för sånt vet inte jag. Han kom hem med massor av värdeful information. Bla att galonkläderna nog snart är slut i butikerna. Intressantast av allt var dock att få veta att det finns galonkläder med fleece i och dessa kallas för “Stockholmsbyxor” (för i Stockholm kan man använda dessa istället för overall) och de är inge bra, sånna ska man inte ha. Här i Norrland fattar alla att om man sätter ordet Stockholm framför så duger det inte alls för vårt klimat!

Håll tummarna att någon av stans butiker fortfarande har galonkläder kvar när jag åker dit om en stund! Utan fleece alltså…

Jag kommer säkert att få nöja mig med ett par i någon anskrämlig färg som orange! Vad tycker ni, ska jag ta hem galonkläder till butiken, som tex JoJos på bilden ovan, så att jag kan hålla koll på när de är på väg att ta slut och inte bli utan. Typ till nästa år då alltså, för alla ni andra köpte säkert era galonkläder för länge sen!

Fleeciga för Stockholmare och o-fleeciga för Norrlänningar, skulle inte det va nått?!

Mitt liv som haj-mamma – Gästbloggare Suzanne

Dagens gästbloggare Suzanne är en pluggande tvåbarnsmamma i övre yngre-åldern som lyckas klämma in 30 timmars aktiviteter på 24 varje dag.

Mitt liv som haj-mamma.

De allra flesta av oss som växte upp på 80-talet har skräckartade minnen av Steven Spielbergs film Hajen och mina minnen är något som har präglat mig i mitt vuxna liv. Att doppa tårna i Medelhavet eller i Atlanten är för mig för evigt förenat med livsfara eftersom jag VET att där någonstans under ytan ligger en haj och väntar med sina vassa tänder på mig och mina knubbsälar till fötter.

Tyvärr är det så att mitt hemliv, som jag hittills tyckt varit lugnt och harmoniskt med  Bamse, Pippi och ”Bompa”,  har förbytts så att scener från Hajenfilmen utspelar sig flera gånger varje dag.   Det är nämligen så att jag lever med en haj.  En liten rödhårig killhaj på 17 månader med en full uppsättning sylvassa tänder. Sonen (fast jag har svårt att erkänna släktskap med honom), har tagit som vana att smyga upp i total tystnad bakom mig när jag inte ont anande håller på med något och med all sin kraft biter han mig i benen eller i baken.   Hur kul är det?

Tyvärr är det en sak som inte överensstämmer med filmen. När min haj går till attack hörs ingen musik.

 

Bröstcancer

Jag brukar läsa en blogg som heter Tillsammans är vi starka som skrivs av Sophie som 27 år gammal diagnostiserades med bröstcancer i Januari 2011 när hennes första son bara var några månader gammal. Efter en lång behandling som avslutades i Sep 2011 fick hon bara ca en månad som ”frisk” innan hon i Oct fick reda på att cancern var tillbaka, och förra veckan fick hon beskedet att cancern spridit sig till det andra bröstet. Följ hennes kamp genom cellgifter, strålning och operationer här.

Hennes svägerska Daniella har på sin blogg startat en insamling till Cancerfonden i Sophies namn. Målet är att samla in 50000 kr till cancerforskningen – hjälp dem genom att donera här.

Teckningstävling

Är ditt barn den nästa Picasso eller kändisklottraren Banksy? Skicka in ditt barns teckning (scan eller photo) och tävla om ett presentkort på 1000 kr i butiken! Tävlingsbidragen skall vara inskickade senast kl 12.00 den 26 mars.

Motivet kan vara vad som helst, kravet är att barnets kreativitet ska få flöda eller att den lilla handen skall få klottra åt vilket håll den vill!

Vinnaren utses av en jury bestående av mini-prinsessan Ellenor 18 månader och hennes mamma (det är jag det…).

Så här tävlar du:

–          Tävlingen är öppen för bidrag från barn i åldrarna 0-5 år.

–          Emaila teckningen till info@kidkit.se senast kl 12.00 den 26 mars. Scan eller ett foto av teckningen går bra (kvaliteten på foto eller scanningen bedöms ej så ingen fara om du inte är någon mästerfotograf).

–          Inkludera barnets förnamn och ålder plus ditt eget namn i emailet. Uppge också hur du hittade till denna tävling (dvs på Facebook, en tävlingssida, denna blogg, någon annan blogg (uppge i så fall vilken) eller något annat sätt).

–          Det vinnande bidraget kommer att publiceras här på bloggen och på vår Facebook-sida www.facebook.com/kidkit.se. Vinnaren informeras även via email.

–          Även andra bidrag kan komma att publiceras på bloggen och Facebook (du kan välja att teckningen enbart läggs upp om du vinner, meddela oss i så fall detta när du skickar in ditt bidrag).

–          Vi garanterar inte att alla teckningar publiceras om det kommer in mycket bidrag.

–          Din email adress kommer INTE att användas för reklam-utskick. Om du vill teckna dig för nyhetsbrev kan du göra det på butikens startsida www.kidkit.se eller meddela oss när du skickar in ditt bidrag.

–          Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.