Den trogne och uppmärksamme läsaren observerar att jag bakar banankaka lite då och då. Det beror på att bananer ofta blir gamla innan vi hinner äta upp dem. Dessutom är banankaka väldigt lätt att baka.
Lätt betyder inte att man inte kan misslyckas. Ju mer självsäker man blir att det här kan jag minsann desto större är risken att något går fel. Man blir nonchalant och kaxig med sitt banankakebakande.
Så en dag står man där och banankakan är upphälld i formen och klar att åka in i ugnen när man upptäcker att de smälta matfettet fortfarande är kvar i pannan.
Vad gör man då? Själv har jag en filosofi som jag ofta kör med inom matlagning och bakning som heter “Äsch, skit i det, det går säkert bra utan”.
Men just i banankakan kände jag att smöret kunde tänkas vara en viktig del av kakan. Det här grundade jag inte på någon som helst kunskap om saken. Jag gick mer på magkänslan.
Kastar man bort alltihop och börjar om från början? Husmorsgudinnor gör kanske det. Fat chance att jag skulle göra det liksom. Det var nog tråkigt första gången. Dessutom hade jag bara 3 nästan gamla bananer. Hälla tillbaka smeten i bunken och röra i matfettet och smöra och bröa om formen? Involverar diskande.
Nä, jag gjorde så här.
Sen rörde jag om i formen. Jag tycker faktiskt att det ser ut som att det funkade.
Kakan är i ugnen nu. Jag återkommer och berättar hur det blev.
Äh va’faen, klart det blir bra!
Det blev den, godare än den förra jag gjorde faktiskt.