I brist på en årskrönika tänkte jag att jag skulle utse en Årets någonting. Vilken tur då att jag fick syn på en insändare i Piteåtidningen strax före jul.
Jag utser härmed den här mannen till Årets Toffelhjälte. Han vinner ingenting annat än titeln och äran.
Lille Fridolf har ju mer ruter i sig än den här mannen. Karln klarar inte av att säga till sin fru att han inte vill följa med och shoppa så han tycker att alla butiker ska tillhandahålla stolar. Man undrar ju också vad för sorts tidningar han menar med “intressanta tidningar”?
Hur mycket kräver den här mannen egentligen av samhället? Piteå har ett gubbdagis. Varför duger inte Clas Ohlsson åt karln? Måste han sitta på en stol och skräpa i en dambutik när det finns en speciell plats där han kan hålla till under tiden som hans fru shoppar?
Män som den här insändarskribenten är det värsta jag vet i butiker. Karlar som bara står där rakt upp och ner och glor. Oftast mitt i dörröppningen eller, som släpvagnen så riktigt säger, hängade på något klädställ när man försöker titta på kläderna.
Alltså, Pite är fantastiskt. Vilken underhållning. Vilket engagemang. Någon borde tipsa honom om de där ryggsäckarna man har när man pimplar med en inbyggd utfällbar stol.
Ja en sådan stol skulle ju lösa problemet för honom. Fast bäst vore det om de där karlarna som är i vägen i butikerna tog mod till sig och sa till sina fruar att de inte vill följa med.