Man blir inte miljonär på att ha en webshop. Inte än i alla fall. Så jag är registrerad som arbetssökande också. Utifall att det skulle dyka upp något fint jobb skulle jag ju kunna göra om webshopen till en VIP-klubb där bara utvalda personer får handla så att man hinner sköta den på kvällstid. Fast det är ingen stor efterfrågan på fond- eller värdepappersadministratörer i Piteå, så än så länge kan ni alla få fortsätta att shoppa exklusiva barnkläder.
Grejen är den att jag vill inte vara med på Arbetsförmedlingens aktiviteter. Jag har ingen a-kassa så jag tycker inte att det finns någon anledning att försöka tvinga mig att vara med. De kan ju inte bestraffa mig genom att dra in a-kassan om jag inte kommer. Jag vill bara stå där som arbetssökande, resten sköter jag själv liksom.
Men Arbetsförmedlingen har regler. Det finns inga individuella handläggningsmetoder. Arbetsskygga, folk som är oanställbara av en eller annan anledning och folk som redan vet hur man gör när man söker jobb ska alla vara med på samma aktiviteter. Gärna i grupp. Och grupp-aktiviteterna är alltid anpassade för de två förstnämnda kategorierna.
Så jag fick en kallelse till en gruppövning. Igen, jag var på en sådan när vi just hade flyttat hem också. Den gången var det en kille som frågade hur länge jobben låg kvar på en websida – han undrade om det räckte att man gick in och tittade en gång i kvartalet eller om man var tvungen att hålla på och kolla oftare. Jag tror att den killen hörde hemma i den arbetsskygga kategorin.
Jag hade inte läst kallelsen så noga så jag trodde att jag skulle träffa handläggaren. Henne träffade jag när jag nyss hade flyttade hem och hon var bra. Hon fattade grejer och var trevlig, så jag tänkte att henne kan jag väl träffa igen. Om jag hade vetat att det var en gruppövning skulle jag inte ha åkt dit.
Jag känner inte att jag har så mycket gemensamt med dem som brukar vara på de här mötena som Arbetsförmedlingen tycker att jag ska komma på. De två möten jag har varit på har deltagarna mest bara ställt frågor om bidrag och vilka krav man måste leva upp till för att få bidrag av olika slag. Och informationen om hur och vart man söker jobb är också A-kurs. Om man inte redan vet det som man blir informerad om på dessa träffar ligger man illa till. Bortkastad tid är vad det är.
På slutet fick man i alla fall göra en utvärdering. Man fick vara anonym och behövde inte skriva sitt namn. Det är ju bra för fegisar som mig som inte törs säga eller stå för vad jag tycker. Jag tog i alla fall ett foto av blanketten innan jag gick så att ni kan få se vad jag svarade på utvärderingen. Det är mycket viktigt att man svarar ärligt på sådana här enkäter, så det var det jag gjorde.
Älskar svaret:
“Nu har jag något att blogga om när jag kommer hem.”
Jag vet inte om min handläggare delar din uppfattning, men nu har jag i alla fall fått besked att jag inte kommer att kallas på fler gruppmöten. Mission accomplished.