Jag tror aldrig att jag har längtat så mycket efter jullovet som i år sedan jag gick i typ nian. En veckas semester plus några strödagar här och där som jag hade i somras räcker inte till för att vila upp sig.
Sjutton dagar på raken är jag ledig. Om jag har räknat rätt. Om jag har räknat fel så att det bara är sexton dagar kommer jag att hamna i en djup kris.
Mamma säger att jag ska hjälpa till med julmaten på måndag. Det behöver jag inte. Steka köttbullar och prinskorv det kan jag göra tio minuter innan julbordet på julafton. Sånt behöver man inte hålla på och feja med i flera dagar i förväg. Potatisen kan jag hoppa över för den tar så länge att koka.
När flyget norrut avgår så är min destination soffan i morsan och farsans vardagsrum. Folk som ska äta skinka och revbensspjäll kan samlas i köket och svettas över julmaten tills de tappar aptiten. Om någon försöker lasta över julmatsansvaret på mig så ställer jag självklart upp, men då blir det palt på julbordet.
Morfar får ta ut barnet i snön och dra pulka, gunga och göra snögubbar. Ut på ägorna ska de också och hugga en julgran.
Om alla bara kan ägna sig åt sina uppgifter och låta mig vila på soffan ifred så blir det här en perfekt jul.
