Dottern och toarullen är ingen bra kombination. Stup i kvarten tar hon tag i pappersfliken som hänger ner och springer iväg. Sen får man samla ihop sju meter papper och försöka någotsånär rulla upp det på rullen igen. Om hon inte hunnit rycka av det förstås. Då brukar de sju meterna papper få ligga på fönsterbrädan.
Att plocka av rullen från hållaren och sticka iväg med hela rullen är också en favoritsysselsättning.
Tidigare idag när jag var på dass tog jag det sista pappret på rullen. Sen tog jag av den tomma rullen och gav den till dottern och bad henne gå och kasta bort den i köket. Japp, hon är med in på dass också, vissa dagar är hon som är som en liten skugga. En ljudlig skugga.
När jag för en stund sedan kom på att jag glömt sätta dit en ny pappersrulle upptäckte jag att flickebarnet gjort något helt nytt. Något som hon aldrig någonsin gjort förut. Istället för att kasta bort rullen som jag bad hade hon tydligen smitit tillbaka och för första gången någonsin satt på en rulle på hållaren istället för att plocka av den.
