Idag har jag varit och tittat på en lägenhet. Det var meningen att maken också skulle följa med, men så hann han inte i tid pga sina möten.
Det var illa på flera sätt. Han fick inte se lägenheten. Viktigast av allt är dock att det är makens uppgift att vara trevlig. Det kommer så naturligt för honom. Jag däremot måste anstränga mig. Jag kommer aldrig på några bra ämnen att småprata om så att folk tycker att jag är supertrevlig.
Dessutom är det väldigt opraktiskt att vara halvdöv när man skall framstå som trevlig, skötsam, intelligent, ekonomisk och humoristisk på samma gång. När man är halvdöv och måste säga “Förlåt, nu hörde jag inte” eller bara ett lite mer rakt på sak “Va sa du?” framstår man mest bara som lite puckad.
Jag skötte mig i alla fall väldigt bra tror jag. Till min stora glädje verkade de tycka att jag skötte mig som en tänkbar hyresgäst. Jag var där och tittade i ca 1 tim och 10 min och av den tiden tittade jag bara i typ 10 minuter och resten av tiden konverserade jag som värsta sociala geniet. Paret som hyr ut lägenheten var i och för sig väldigt trevliga så det var inte ens särskilt jobbigt.
Jag tycker att vi ska slå till och ta lägenheten om vi har turen att bli utvalda. Bara nu inte maken kommer och försöker dra till med sitt veto för att han tycker att trösklarna är för höga eller låga eller någon annan oviktig petitess.