Gullefjunet är lite teatralisk av sig ibland. När hon vevar med armarna och gestikulerar när hon pratar brukar maken säga att hon fått den genen från hans mamma. Svärmor kan också ha yviga gester för sig när hon pratar.
Den där teatergenen har inte hoppat över någon generation. Maken kan också vara ganska dramatisk. Som i morse till exempel.
Jag låg där i sängen och försökte gnugga gruset ur ögonen. Maken stod vid sin sida av sängen och mumlade något som jag inte hörde. Säkert fyra gånger frågade jag om vad han sagt och han bara fortsatte att mumla.
Till slut var jag tvungen vända mig om för att se om det skulle hjälpa mig att höra. Då såg jag (fastän jag inte hade glasögon) att han hade teaterkostymen på sig. Han stod där i morgonrock. Fastän han nyss klivit ur sängen så jag fattade ju att han legat i sängen i morgonrock.
Morgonrocken är hans rekvisita när han vill illustrera att läget är illa. Om han har 37,1 i feber så räcker det inte med att berätta att han fryser. Nej, han ska på med morgonrocken och krypa ner under täcket så att man förstår att han VERKLIGEN fryser.
“Vad är det med dig…?” frågade jag. I sådana där lägen behöver man inte vara så förstående och medlidande. Jag visste ju att han inte fått cancer under natten så det var ju inget dödligt han led av.
Maken samlade kraft för att sluta helmumla också fick jag en uppvisning som skulle plats som en helt egen scen i en Ingemar Bergman pjäs på Dramaten. Hela hans kroppshållning var hängig och såg sliten ut som att han ägnat en livstid åt att plöja åkrar för hand. Han halvmumlade fram sin replik så att jag nätt och jämt lyckades höra den.
“Jag har sträckt mig i skuldran, jag har knappt kunnat sova på hela natten för att jag har legat och vridit och vänt mig”.
Jag kände att jag behövde mer information. “Vad har morgonrocken för roll i det sammanhanget?” blev jag tvungen att fråga. Den skulle värma skuldran påstod han.
Jag tror att morgonrocken bara var teaterkostym.