Jag har försökt hitta min väckare idag. Jag har formulerat mina frågor så att ingen ska känna sig anklagad. Typ “såg du var musen gömde min telefon-väckare?”.
Till svar fick jag för första gången nånsin “nu är det dags att sova, vi tar det där imorgon mamma…”.
På riktigt alltså. Det är inte nått jag skriver för att försöka vara rolig. Hon sa det.
Maken har börjat säga att han tror att hon är oskyldig. Ungefär som med elefantnycklarna fast tvärtom att det skulle vara jag som anklagar ett oskyligt barn som han gör.
Just nu spelar det ju inte så stor roll. Imorgon är det ju lördag så då behöver jag ju ingen väckare. När jag vill sova till elva lär ju den alternativa väckaren, som på veckorna ligger på sovrumsgolvet och skriker över att måsta vakna, börja ringa före åtta.