Kinesiska muren

En gång var vi i Kina, i Peking närmare bestämt. Det var länge sedan, men i alla fall på 2000-talet. När vi var där åkte vi till Kinesiska muren.

Fast vi ville inte åka på en sådan där busstur där bussen är fullproppad av andra turister och bussen åker till ett ställe dit tusen andra bussar fullproppade med turister åker. Så vi bokade en egen taxi för en hel dag och åkte till ett ställe av muren som vi läst i Lonely Planet att väldigt få turister åker till. Taxi med egen chaufför i en hel dag kostade ungefär samma som en busstur.

När vi kom fram fanns det ett litet skjul som tjänade som en butik. Eftersom vi lovat att skicka vykort till folk så köpte maken vykort där. När han kom ut var han helt upprörd över de hutlösa priserna. Jag kommer inte ihåg vad han betalade men typ 250 spänn för ett par vykort som kanske skulle ha kostat 50 kr på en civiliserad plats. Jag tyckte att han hetsade upp sig i onödan. Det är jag som brukar hetsa upp mig över sådant där, men nu hade vi medvetet åkt till en plats därför att ingen annan åkte dit så jag tyckte att det var en bonus att det överhuvudtaget fanns en butik där. Klart att tanten måste få ta lite extra betalt om hon bara har en kund om dagen. Hur ska hon annars få affärs-skjulet att gå runt?

Vår lilla utflykt till Kinesiska muren var väldigt lyckad, precis som vi ville ha det. Vi traskade omkring på muren i två-tre timmar och träffade ca 10 andra turister och ingen enda japan. Muren var lite trasig på en del ställen, det är därför inte så många turister åker dit. Men hellre en trasig mur än en hel mur med tusentals japaner på tycker jag.

Det här var före digitalkamerornas tid, men så här ser en av sidorna från muren i fotoalbumet ut.

Vid ett ställe när vi kom fram till ett av tornen så var trappstegen trasiga så en företagsam kines hade ställt dit en stege. Sedan stod han bredvid stegen och ville ha en slant Yuan för att man använde den. Jag gav kinesen en slant och klättrade upp på stegen.

Maken däremot han var fortfarande helt upprörd över priset på vykorten och vägrade betala. Han började klättra runt tornet och kravla sig in genom en av fönstergluggarna. Det tog evigheter. Jag stod uppe i tornet och tittade på. När han äntligen kom upp borstade han av sig allt damm och skit som han fått på kläderna och sedan såg han helt nöjd ut och sa “En seger för de fria marknadskrafterna!”.

Då svarade jag “Du sparade just 50 öre………”

Om ni åker dit kan jag berätta att kiosken med de hutlöst dyra vykorten hette Xiaohong’s Shop. Det kommer jag förstås inte ihåg, men jag såg det på den här sidan i fotoalbumet.

Så att ni vet om ni åker dit. Om någon har slagit upp en konkurrerande skjul-butik in the middle of nowhere. Då vet ni att det är Xiaohong som är dyr på vykort.

Jag kan dock rekommendera restaurangen vi åt på i slutet av vår utflykt. Den låg bredvid Xiaohongs Shop och var egentligen ingen riktig restaurang. Jag tror att det var någon sorts bensinmack. Men när jag fick taxichauffören att fatta att jag var hungrig och översatte åt mig gick tanten på macken in och lagade lite mat åt oss. Sen satt hon bredvid mig och försökte lära mig att äta nudlar med pinnar. Det gick inte alls bra och det hade säkert inget med min teknik att göra utan var hennes fel för hon pratade kinesiska. Så jag bytte mat med maken och tanten lagade en grym egg-fried-rice.

Huanghua to Gaping Jaw hette biten av muren som vi besökte. Jag vet att ni vill veta det för att ni just har börjat planera er resa till Peking och Kinesiska muren efter att ni har läst min lilla historia.