När livet är så där bra och allting är så perfekt att man inte kan komma på ett endaste klagomål annat än att det är lite varmt kan man lita på maken.
Då kommer han och föreslår en promenad på ön. En promenad till andra sidan ön. Lurar alla att “ön är jätteliten” så att promenaden kommer att vara “jättekort” och gå “jättefort”. Maken lockar alltså fram blogginspirationen.
Innan vi fick barn brukade jag alltid bara stenvägra sådana där idiotideer men när man har barn måste man rasta dem ibland så nu gick jag med på den här promenadgrejen.
Vi kom iland och då upptäckte jag att det här inte är en klipp-ö. Den här ön har en sådan där obehaglig skog på sig. Jag vet inte om ni någonsin varit i en skog, men om ni inte har det kan jagberätta vad som finns i skogen.
Kvistar. Träd, med grenar som sticker ut. Ris. Barr. Mygg. Getingar. Bräms. Trollsländor, som några jävla kamikazepiloter håller de på. Å en massa annan skit finns det också i skogen.
Det jättesnabba, jättekorta promenaden på den jättelilla ön tog jättelänge. Just när vi skulle vända fick barnet dessutom ett totalt frispel. Hon gallskrek hysteriskt och försökte febrilt klättra upp på mig som att jag var någon jävla stege.
Jag bara “Lugna ner dig! Det är inte farligt. Det är bara en koskit. Den bara ligger där och luktar men den rör sig inte så den kan inte göra dig något”.
Herregud alltså! När det kommer en trollslända är hon helt oberörd men hon tappar helt fattningen över en koskit som inte ens flyger.