Jag tycker ju inte om fisk så där jättemycket och idag hade maken och brorsan hittat på grillad fisk till middag. Grillad abborre till förrätt och grillad röding till varmrätt. Vid en punkt kände jag nästan lite sympati för maken när han stod och grillade.
Jag: Visst köpte du korv också? Släng på några korvar till mig.
Morsan: Röding? Den kostade väl multum?
Farsan: Har du betalat pengar för abborre? Som man kan dra upp nere i hamnen? (Trots att de inte drog upp några när de var och fiskade häromdagen).
Jag [till brorsan]: Ta med ketchupen.
Men jag sa faktiskt innan att jag inte tyckte att grillad fisk var någon bra idé. Så det vore fel att skylla på mig.
Han fick i alla fall lite tröst i att ungen satt och skrek “mera fisk” så att varken jag eller maken hann äta för att vi lastade mat på hennes tallrik i vår eufori över att hon bad om mat. Det händer inte ofta.
Jag muttrade för mig själv “om jag var man och inte hade burit runt på henne i nio månader skulle jag misstänka brevbäraren, jag kan inte fatta att någon med mina gener sitter och skriker efter fisk”. Köttfärssås som är en av mina favoriträtter som nästan alla ungar gillar totalvägrar hon minsann.