När vi köpte vårt hus i London såg trädgården ut som typ ett potatisland. Det var fullständigt invaderad av den engelska varianten av blåklockor. Inte fina svenska blåklockor utan en ogräsvariant som sprider sig som pesten.
Pappa fick sätta sig på ett flygplan och komma och hjälpa till att bygga om trädgården. Jag var arkitekt och arbetsledare, mamma fixade mat, pappa grävde och la stenar och ibland lät han maken hjälpa till.
När det var klart såg det ut så här.
Med tiden fick vi gräs och blommor och grönsaker. Jag la ner mycket tid, möda och pengar på den där trädgården.
I mars när vi var i London åkte vi till huset och ringde på och gav de nya ägarna en bukett blommor för att de har skickat oss post som slunkit igenom vidarebefordringen. De bjöd in oss att kliva på och titta på huset och trädgården. Då såg trädgården ut så här.
Allt mitt hårda arbete i totalt förfall. Hälften av blommorna och buskarna hade de antingen grävt upp eller låtit dö och det som fanns kvar har inte haft någon kontakt med en sekatör sedan 2010 och var totalt övervuxet.
Farsan får lov att fortsätta att hålla sig pigg tills vi får tillfälle att köpa en ny trädgård så att jag kan göra om allting från början igen. Farsan är mycket lydigare än maken när man kommer på grejer man vill ha gjorda. Pappa kliar sig i skallen, muttrar och sedan gräver han där man pekar. Maken han bara fortsätter läsa sin bok. I flera veckor kan han läsa sin bok när man vill ha något gjort.
Snyggt! Men får jag fråga varför du inte gräver själv? 😉
Det skulle jag i och för sig kunna göra men jag tycker att det är så onödigt att gräva om man inte behöver.