Mamma brukar alltid säga;
“När jag var liten var vi barn tvungna att vara tysta för att de vuxna skulle prata, och när jag själv blev förälder var jag tvungen att vara tyst för att barnen skulle prata”.
Mammas barn är ju födda på 70-talet. Enligt det här påståendet skulle alltså jag ha pratat på vuxnas bekostnad när jag var liten. Så var det kanske, jag har aldrig känt mig tystad av mina föräldrar.
Idag läste jag på Facebook;
“Barnen som växte upp på 70-talet var som statister till sina föräldrar, vilka var huvudpersoner. Då var det föräldrarna som bestämde och barnen fick snällt följa med.
Idag är det barnen som är huvudpersoner, föräldrarna statister. Barnen bestämmer och föräldrarna får rätta sig därefter.”
Enligt det här uttalandet skulle det ha varit jag, som är född på 70-talet, som var tyst till mina föräldrars fördel när jag växte upp, och mitt barn som pratar på min bekostnad nu. Det här stämmer inte alls.
Det känns som ett återanvänt skämt som folk tydligen efter smak och tycke tror sig känna igen sig i.
Egentligen är allting svammel. Det är ingen årgångsfråga. Jag har aldrig varit tyst på begäran. Varken från mina föräldrar eller mitt barn. Om jag har något att säga brukar jag säga det. Ibland brukar jag motvilligt hålla tyst i arbetslivet om jag gör bedömningen att det verkar smart att bara hålla käften. Men om jag inte har något att säga så brukar faktiskt både generationer för och efter mig få komma till tals. Nu för tiden får faktiskt folk ibland prata bara för att jag är artig. Det sistnämnda är ett ålderstecken från min sida.