Jag är en sådan där försummande förälder

Vi har ingen sådan där matkasse som levereras till dörren. Inte heller är vi sådana där mönstermänniskor som avsätter en timme av vår vecka till att göra en matsedel för hela veckan och ytterligare en timme till att skriva handelslista. Vi är mer sådana där människor som nöd och impulsiv-shoppar och svänger ihop middagar efter utgångsdatum. Vi-måste-äta-det-här-idag-annars-måste-vi-kasta-det-middagar är mer vår melodi.

Vi har aldrig helt tomt i kylen. Men ibland går det inte ens att få ihop en studentmiddag på pasta med majs och ketchup. En halv mjölkliter, lingonsylt, en halv burk rödbetor, ett halvt paket Bregott, en skrumpen purjolök, en bit leverpastej och en skvätt bostongurka brukar sällan dyka upp i ett och samma recept. Framför allt inte utan att man måste tillsätta åtminstone potatis.

Så ibland på fredagar brukar det bli så att maken får lov att hämta bilen och barnet och hämta mig på jobbet för att åka och mathandla. Idag var en sådan dag. Maken tog hand om mathandlingen och vi flickor gick på klädshopping. Tålamodet hos samtliga inblandade räckte till två par strumpbyxor (knappt det) och sedan satt jag där och tittade på en krokodil i nästan en timme.

Under den där krokodil-timmen var jag en sådan där förälder som man läser om i tidningarna. Jag satt och stirrade på min mobiltelefon och läste om OS-hockeyn, den nya prinsessan som kanske eller kanske inte är en prinsessa, kollade Facebook och Instagrammade en krokodil. Emellanåt tittade jag upp och sa “å vad duktig du är som står på ödlans huvud, ramla inte ner”.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att det inte alls är så att jag inte märkte vad som hände runt omkring mig. Jag såg minsann de blängande blickarna från pappan som var tvungen att springa runt och putta sin unge i baken för att ungen skulle komma upp på plastdjuren. Jag vet att pappan intalade sig själv att han var en bättre förälder än mig, men jag vet att han egentligen bara var avundsjuk för att jag fick hålla på med min telefon ifred. Jag funderade nästan på att trösta honom och säga “jag vet hur det är, det känns hopplöst ett tag men oroa dig inte – om ett år eller så kan du också sitta och titta på och får tillbaka din värdefulla egentid med telefonen”.

Jag märkte också att gullefjunet skaffade sig en kompis som hon lekte kurragömma med, det var jag som hela tiden tipsade henne var hon skulle gömma sig eller hitta sin kompis. Jag hörde också när den nya kompisen som var lite äldre berättade vad hon hette och stavade sitt namn. Gullefjunet kontrade med att berätta vad hennes namn var och att det började på L. Hennes namn börjar inte alls på L men jag rättade henne inte, för det är helt förståeligt att tro att det börjar på L när man är tre och ett halvt och heter det hon heter.

Så ni hör ju att jag var med hela tiden. Jag multi-taskade. Barn måste ju få umgås med sina jämnåriga ifred ibland också utan att någon sitter och stirrar på dem varje sekund. Det där med att man inte ska få kolla på telefonen när man är med sitt barn måste det vara en man som har hittat på. Bara för att män inte klarar av att göra två saker samtidigt tycker de att deras moraliska regler ska gälla alla.

Sen gick vi på dass. Då hittade vi en OS-toalett i på Bromma Blocks. Dubbeltoaletter är världens bästa uppfinning när man har barn så jag fattar inte riktigt varför alla hånar Sotji så mycket över att de glömde att sätta upp en vägg här och där.