Överlevnadstips nr ett när ni går på Fjärilshuset – det där innanför dörren till vänster är ingen second hand affär av gamla jackor som jag trodde. Det är en garderob där man kan hänga in sin jacka. Gör det, häng in jackan, det är en jättebra idé att inte ta med sig jackan in i fjärilshuset.
Det här vet jag för jag hade på mig min jacka när jag kom in i fjärilshuset. Det borde jag ha fattat, att exotiska fjärilar bor i bastu-klimat. Varmt och fuktigt. Så jag fick gå omkring och bära min jacka. Och gullefjunets jacka. Stickad tjocktröja hade jag på mig också.
De har fjärilar på Fjärilshuset. De är svåra att fotografera för man får imma på linsen hela tiden.
De flesta fjärilar vi såg var bruna. Jovisst, fjärilar är fina och de här var lite större än en vanlig Svensson-fjäril. Men ändå, så märkvärdigt är det ju inte med fjärilar. Särskilt inte om de är varierande grader av brunt. Om man inte är fjärilsfantast förstås, men det är inte jag.
Dessutom tycker jag att fjärilar är lite läskiga. De flaxade omkring och flög rakt mot en. Det är klart att jag fattar att fjärilar inte är farliga och att jag inte kommer att bli skadad om de flyger in i mig. Det är klart att jag fattar det. Jag är ju inte dum i huvudet. Det farliga är ju att man kanske instinktivt viftar till för att bli av med den exotiska fjärilen när den snurrar runt skallen på en också råkar man klappa till den.
Det ser man ju hur lätt som helst att om de där tunna fjärilarna träffas av en hysterisk örfil så trasas de ju sönder. Då hinner man väl knappt blinka innan det står någon sorts fjärilshuschef där och är förbannad för att man har mördat en utrotningshotad fjäril. I mitt försvar vill jag dock säga att om man gör det i självförsvar så är det inte mord utan bara typ fjärilsdråp. Men fjärilshuschefen kan ju ändå få för sig att kräva en på 100000 spänn för den förlorade raritetsfjärilen. Så jag tyckte att det var lite obehagligt med fjärilarna som flög omkring.
Det finns små giftiga grodor också på Fjärilshuset. Gullefjunet var mycket mer intresserad av grodorna än av fjärilarna. Grodorna satt bakom lås och bom i en liten bur med glas framför tack och lov.
När man ska titta på grodorna måste man sitta på huk. Om man är vuxen alltså. Omkring en trängs det tjugo ungar och deras föräldrar som knuffas för att komma fram för att se mini-grodor. I bastu-klimat när man har stickad tjocktröja på sig.
Alla ungar skriker i mun på varandra “TITTA EN GRODA!”. I sitt stilla sinne tänker man “ja kolla, FEM jävla grodor”, till sitt eget barn säger man “ja kolla, vad SÖT den är”, och alla andra ungar försöker man hålla undan med en diskret armbåge i magen, utan att deras föräldrar ska märka något (en teknik jag lärde mig när jag observerade andra föräldrar i hajrummet), för att de inte ska meja ner mitt barn som är det enda älskvärda barnet i hela rummet.
Jag skämtar inte när jag säger att just där när alla ungar skrek “titta en groda” så höll jag på att svimma. Det svartnade för ögonen på mig när alla ungarna ylade i öronen på mig. Jag är fyrtio för tusan. Dagarna när jag var i form att sitta på huk i skrikande folksamlingar i bastuvärme är ett minne blott. När jag var i den åldern att jag fysiskt kunde utsätta mig för sådana påfrestningar gick jag på rockkonserter istället.
Så jag manövrerade iväg gullefjunet med löfte om fika. Då helt plötsligt säger hon “Jag längtar efter pappa…”.
Jamen va fan??!! Jag vet att maken är mycket bättre än mig på att uttrycka entusiasm över grodor. Ingen kan uttrycka så mycket entusiasm över grodor som maken och man kan inte vara mycket sämre på det än mig. Men lite tacksamhet kan hon väl ändå visa över att det var jag som åkte till Fjärilshuset?! Jag sa ju faktiskt att grodan var söt.
De har hajar på Fjärilshuset också. Haga Ocean heter den avdelningen. Jag får återkomma till det i ett senare inlägg. Jag har alltför många ord att säga om det också men ni orkar inte läsa längre. Ni slutade säkert läsa redan vid fjärilsdråpet.