Alltid är det ju nån alltså. Nån som inte har någon som helst hyfs kring smällkaramellsbordet.
Fyra stationer fanns det runt bordet där man kunde sitta och göra straffarbete smällkarameller. Då är det ju god ton att hålla sig inom sin egen hörna av bordet när man viker skräpet pappret.
Naturligtvis dyker det upp en pappa och brer ut sitt skräp papper över mer än halva bordet. Så att alla andra runt bordet blir förpassade att försöka hantera sitt skräp papper hängandes halvvägs ner på golvet på en liten hörna.
Sen börjar han vika som att det här med smällkarameller är på största allvar. Normalt folk viker vid ca 3 cm så att det ska ta slut någon gång. Inte den här pappan. En-centimeters-vik körde han med. Också drog han med nageln lägst med varje vikning för att se till att det blev riktigt platt.
Som ni säkert förstår hade han inte alls tid med något småprat med andra föräldrar. Inte ett endaste “Det börjar vara kallt ute nu” eller “Kan vi få låna tejpen”. Bara en massa order till sitt barn “Kolla här nu hur man gör”.
Jag satt där och hoppades att vi skulle hinna hem innan min smällkaramell ramlade i bitar och undrade vad han jobbade med och kom fram till att det måste vara något som har med smådetaljer att göra.
Vi bakade pepparkakor också. Och gjorde ett julkort. När vi var på väg hem kom en av fröknarna och frågade “Vill ni ta hem julkortet eller ska ni låta det ligga kvar här och torka?”.
“Vi tar hem det och låter det torka hemma” sa jag då. För mig själv tänkte jag “Torka? Vad pratar hon om? Gjorde jag fel när vi gjorde vårt julkort?”. För vi använde bara torra saker på vårt julkort.
Bring on julpyssel 2014. Då blir det maken som går.