Idag åt vi hemmagjorda köttbullar och potatis till middag. Jag och maken alltså. Gullefjunet matvägrade och till slut sprang hon från från bordet.
Hon fick inget annat. Maten fick stå kvar på bordet. Först blev den kall. Sen började den nästan mögla. Då kom hon tillbaka och satte sig vid bordet. Jag värmde maten. Sen åt hon ingenting igen. För jag hade mosat potatisen och hon ville ha potatis med skal. Det slutade med att vi gav upp när hon sprang från bordet igen. Vi kastade bort maten.
Jag blev “jätteledsen”. Egentligen var jag less och småförbannad men jag sa att jag var ledsen. Det kändes inte pedagogiskt att vråla “jag är så jävla trött på att bråka vid middagsbordet”.
En stund senare kom gullefjunet och sa att hon var hungrig. Vi hade ju kastat bort maten så jag ställde mig och lagade ny mat. Samma mat. Värmde köttbullar och kokade ny potatis. Just när jag skulle lägga upp maten på tallriken och frågade hur många köttbullar hon ville ha kom det älskade barnet och sa “jag kom inte för att jag vill ha mat, jag vill säga förlåt”. För att jag hade blivit ledsen och för att hon varit bråkig vid matbordet.
Vi kramades och pussades och pratade om hur jätteglad mamma var för att hon kom och sa så. Vi satte oss vid bordet med den nya tallriken med mat. Gullefjunet skalade potatisen med tänderna och åt upp skalet. Sen lämnade hon resten av maten.
Det gör inget. Jag blev glad när hon sa förlåt. Det kändes banbrytande.
Arkivbild. Jag gjorde inte mos två gånger idag, jag kokade potatis två gånger.