Efter maten åkte maken iväg för att försöka övertala Mr Ohlsson (förnamn Clas) att byta ut en färgpatron med trasig förpackning mot en färgpatron i en helt annan modell i en hel förpackning. När han skulle åka frågade jag om han inte kunde ta med sig återvinningen eftersom tidningarna hängde ut ur lådan. Han svarade “Jag gör det på lördag, det är så jobbigt att ta med den nu”.
Jag vet hur det där “jag gör det imorgon/till helgen funkar”. Dessutom var återvinningen full idag och inte på lördag. Så god kvinna reder sig själv. När maken åkt packade jag ner pappersåtervinningen i en papperskasse, barnet i en overall och sedan i en barnvagn. Sedan manövrerade jag barnvagnen med ena handen och bar en fullproppad kasse med återvinning med andra handen. Joggandes. För det är roligare att åka barnvagn fort, med regelbundna tvärnitar.
På plats vid återvinningsstationen kastade jag tidningar i en container och kartonger i en annan med en hand och ett öga medan den andra handen och ögat såg till att barnet inte begav sig åt något håll där det kunde komma bilar.
När allt var klart gick vi halvvägs hem. Sedan gick vi tillbaka till återvinningen för att återvinna Nalle Puh-paraplyet som gullefjunet lyckats peta in i ett hål på sidan av en container. Paraplyet som vi inte alls hade med oss för att det regnade. Vi bara släpar runt på det där paraplyet i tid och otid och lämnar det i olika smala avlånga hål. Om det finns ett hål som inte är gjort för ett paraply så hittar ungen det och petar in paraplyet där.
Maken har helt märkliga referensramar när han pratar om saker som är “jobbiga”. Att få lasta in återvinningen i bagageluckan på bilen och åka iväg med den helt själv skulle jag betrakta som värdefull “egentid”.
