Vi har ett barn som inte kan leka själv. Eller hon kan ju förstås, men hon vill inte. När man träffar andra barnfamiljer så vill man ju gärna sitta och prata med föräldrarna medan barnen leker. De senaste åren har jag dock mest suttit i någon sandlåda eller legohög och lekt med ungar medan maken har umgåtts med vuxna.
Inte alls makens fel, han brukar försöka avlasta mig men aldrig är barnet så mammig som när man försöker socialisera. I helgen har vi dock haft ett breakthrough. Igår blev vi inbjudna till ett streetparty hos en av grannarna, fast det regnade ju så gatufesten flyttade in. Under kräftätandet var det gammal god stil. Gullefjunet vägrade sitta på egen stol och klättrade upp i mitt knä, så fort jag hade skalat klart en kräfta försvann den in i hennes trut och fyra gånger var vi och kissade tre droppar varje gång.
Men sen. Helt plötsligt försvann hon med någon åtta-åring hon hittade som var jättekul att leka med. Det kändes nästan som att någon hade amputerat en kroppsdel på mig. Helkonstigt att kunna sitta vid ett bord och prata med vuxna människor utan att det klättrade ett barn på mig.
Å idag har vi hälsat på Mallan med familj. Gullefjunet leker gärna med äldre barn, så hon var jätteglad över att hälsa på M som är fem. M leker förstås också helst med äldre barn så hon såg så där lagom road ut när det vandrade in en tre-åring. Trots det lekte ungarna non-stop i fem timmar utan att gullefjunet kom och krävde att jag skulle vara med en enda gång.
Fatta liksom. Helt plötsligt går vår avkomma på toaletten och leker med andra barn. Vad man har längtat efter den här dagen. Dagen när ett torrt barn leker med andra barn istället för med mig. Nu är den här, och nu börjar jag få ångest över att hon snart kommer att flytta hemifrån.
