Sedan vi flyttade till Stockholm har jag gått ner massor i vikt. Typ 5 kg på två månader. “Å vad duktig du är” tänker ni nu att det vore lämpligt att lämna en kommentar och säga. Fastän ni egentligen tänker “din subba…”. Men vänta ett tag med de där oäkta duktiga-du-kommentarerna.
För det här är inte alls en bra sak. Jag har nämligen inte gjort något för att förtjäna att gå ner 5 kg i vikt. Jag har inte motionerat. Annat än att jag numer går till jobbet 1,6 km enkel väg. Men alla vet att det inte räcker med några fjesiga promenader för att gå ner så mycket i vikt. Viktminskning skall alltid innebära lidande.
Inte heller har jag ätit mindre. Eller det har jag kanske gjort. Men inte för att jag medvetet har bestämt mig för att äta mindre. Jag har möjligtvis haft dålig aptit och därför ätit mindre.
Av det här kan man alltså dra slutsatsen att jag lider av någon allvarlig sjukdom. Alla vet att oförklarlig viktnedgång och dålig aptit är symptom på allvarliga sjukdomar. Problemet är att jag inte vet vilken. För jag har inga andra symptom som kan vägleda mig.
Jag har förstås haft lite problem med höger öra på sistone. När jag brukar googla vilken dödlig sjukdom jag lider av har jag dock aldrig sett diagnosen cancer i stigbygeln dyka upp i samband med viktminskning och dålig aptit. Så just den diagnosen har jag lagt lite på hyllan för tillfället. Jag säger inte att jag har helt uteslutit den, men i nuläget känner jag inte att det är den mest troliga diagnosen.
I väntan på att jag ska få besked om vilken allvarlig sjukdom jag lider av hittade jag i alla fall en liten ljusglimt i allt elände. Vi ska på bröllop sista helgen i aug och häromveckan provade jag en klänning som härstammar från BC (before child) – och jag kom i den. Jag ska inte säga att jag andades obehindrat, men när man går på bröllop måste man inte nödvändigtvis andas hela tiden om man kan komma undan med att slippa köpa en ny klänning. Jag tyckte att det var glädjande att jag skulle slippa köpa en ny klänning innan jag dör i min allvarliga sjukdom.
Nu har det dock dykt upp ett litet problem. Med mindre än tio dagar till bröllopet ställde jag mig på vågen idag. Den har gått åt fel håll med ett helt kilo. Det fanns inte ett kilos utrymme i klänningen förra gången jag provade den, och nu är det ju försent att börja banta.
Det här betyder att jag förmodligen kan sluta oroa mig för att jag har cancer i stigbygeln eller någon annan vital kroppsdel. Däremot har jag ett klänningsproblem och ont om tid.
Aldrig kan man då få vara nöjd.
