Mata fåglar är ju en hobby vi har. Idag har vi ägnat oss åt vår hobby. På väg till fågelmatningen gick vi förbi ett gäng med kanadagäss som låg på gräset.
Gullefjunet: Där är sådana fåglar som mamma är rädd för.
Maken: Jo, men de är inte farliga. Man behöver inte vara rädd för dem. De är jättesnälla.
Gullefjunet: Nä, de är inte farliga. Mamma du behöver inte vara rädd.
Så där höll de på och jag gick där och tänkte “nänä, nähä, jaja”. Sen matade vi fåglar. Det var som rena rama Hitchcockfilmen. Det flög fåglar runt skallen på en och flaxade och hade sig. De har ingen som helst respekt för folks personliga space de där fåglarna.
Maken och gullefjunet flamsade och skrattade och tyckte att det var jättekul, och jag hade full sjå med att ducka för fåglar och undvika att bli attackerad.
Maken får säga vad han vill. Fåglar är inte snälla. Han gav en brödbit till en and och då kom det en sådan där vit trut eller fiskmås eller vad det nu är och försökte ta den. Då sprang anden undan. Då kom det två till vita trutar och sen sprang de efter anden och jagade honom i säkert 50 meter. Till slut fick de tag på honom och slet brödbiten ur näbben på honom. Som värsta mobben. Dumma är de också som springer efter en and när de kan flyga.
Sen kom det en sådan där “snäll” kanadagås och slet en brödbit ur handen på gullefjunet och bet henne i tummen.
Är det snällt det va??! Jag bara undrar hur det kommer sig att snälla fåglar biter barn i tummen?
Nu säger gullefjunet att hon inte vill mata fåglarna fler gånger. Det är jättesynd tycker jag. För det ligger en pub bredvid fågelmatarstället.