Det där trerätterskalaset vi skulle på ni vet?
Det blev ingen sorti under jubel och applåder över vårt väluppfostrade barn… Till kaffet blev det en “bry dig inte om att hon skriker, tryck ner henne i barnvagnen så går jag ut med henne tills hon sover”.
Redan under första talet var gumman helt okoncentrerad och pratade på för sig själv. För att hon inte skulle störa hissade maken upp henne på axlarna där hon brukar sitta ganska nöjt och bara betrakta saker och ting. Men inte idag. Från andra ändan av bordet kunde jag se hur hon hängde ner från hans axel och höra hur hon sa “upp och ner” (som i “jag hänger upp och ner”). Några minuter senare försökte hon avbryta talet genom att bre ut armarna och högt och ljudligt utbrista “allihopa samling”. Måste vara en dagis-grej!
Till varmrätten var det min tur att ta över ansvaret. Så varmrätten blev en kallrätt för mig. Och mutorna kom fram. Bordsskicket lös dock med sin frånvaro.
Till kaffet var hon så trött att ögonen gick i kors eftersom hon just idag bestämde sig för att hoppa över tuppluren tidigare på dagen. Så då kom tårarna och det var då jag tog barnvagnen och sprang. På det stora hela tyckte jag att det gick ganska bra, förutom på-annonseringen om samling tror jag att vi lyckades hålla kaoset ganska lokalt till endera ändan av bordet.