Det är inte bara på flyget jag vill sitta själv. Även på flygbussen vill jag ha utrymme och vara ifred. Idag satt det en person på varje två-säte i nästan hela bussen. Först på näst sista raden hittade jag ett tomt två-säte. Allra längst bak på den där långa raden där alla coola satt på skolbussen när man gick högstadiet var det också ganska tomt. Det satt en person där, så det fanns ju fyra lediga säten. Det är också ganska mycket utrymme.
Jag valde ändå det tomma två-sätet, eftersom det ju trots allt satt en person på det långa sätet längst bak. Jag installerade mig i mitt säte och började gräva i väskan efter min bok.
Då inträffade mardrömmen. Någon knackade mig på axeln. Åh nej tänkte jag förfärat, vad gör jag nu? Jag misstänkte att axelknackningen var dåliga nyheter. Men det är ju väldigt ohyfsat att ignorera folk som knackar en på axeln. Väluppfostrad som jag är vände jag mig därför, fylld av skräck, om.
Där satt en 30 år yngre version av John McCririck. Jag tittade frågande på honom, och då klappade han på sätet bredvid sig och sa “man kan ju sätta sig här och vara social…..”.
Vad gör eller säger man i det läget?? Jag vill ju inte vara oförskämd mot folk. Men att jag skulle flytta till hans rad och sitta och prata med det där weirdot i 45 minuter var verkligen inte aktuellt. Så jag tänkte noggrant efter hur jag skulle hantera situationen och sedan sa jag “jo det kan man ju förstås, men jag är inte så social av mig”. Sedan öppnade jag min bok och började läsa och fick vara ifred resten av bussresan.
Som om inte detta var tillräckligt med antastande på en bussresa så stoppade en ung tjej från Nigeria mig när jag hoppade av bussen och frågade om hjälp att hitta till “this bus” och visade upp två kuponger för en enkelresa på SL-trafiken. Först hade jag tänkt vara sådär svenskt hjälpsam och säga “through that door and to the right”. Men sedan insåg jag att hon var mer förvirrad än den genomsnittliga turisten när hon visade mig t-banekartan och berättade att hon skulle till Globen.
Så jag plockade fram min allra mest sociala och hjälpsamma sida och erbjöd mig att visa henne vägen till plattformen. För det är ju en bra bit från Cityterminalen till t-banan om man inte kan läsa skyltarna och tror att man letar efter en buss. Hon var dock lite skeptisk till att jag sa att hennes karta var en tunnelbanekarta och att enligt markeringen skulle hon åka tunnelbana till hotellet. Hon ville åka buss för hon hade ju köpt en bussbiljett förklarade hon för mig. Två gånger på vägen mellan Cityterminalen och gröna linjens plattform fick vi lov att stanna och gå igenom hennes biljett, kvittot hon fått när hon köpte “bussbiljetten”, kartan till hennes hotell och förklara hur t-banan och bussarna och biljetterna fungerar i Stockholm.
När jag såg hennes google-map-vägbeskrivning och hur långt hon hade att gå från t-banan till hotellet undrade jag litegrann över om hon verkligen skulle hitta fram. Men någon måtta får det vara på hjälpsamheten, guida henne hela vägen till hotellet tänkte jag inte göra. Jag puttade ombord henne på rätt tåg och sa “get off at the 6th stop and then follow your map”.
Om jag imorgon läser i tidningen att en utbytesstudent har blivit mördad i närheten av Globens tunnelbana kommer jag att få väldigt dåligt samvete.