När vi hade städat klart strålade solen. Det var sådant där väder som man om man hade bott i London skulle ha ‘legged it to the pub’ i. Så jag sa till maken att vi borde göra något mer spännande av vår egentid än att bara städa. Som att gå på puben.
Vi tog sparken och sparkade ner till MDs. Maken muttrade något om “lättare för dig ja” när jag förslog att vi skulle sparka istället för att gå. Men det var inte alls så jag menade, jag hade tänkt att han skulle börja sparka och sen skulle vi byta vid Rolf Wallons, där det som av en tillfällighet börjar gå utför.
Det visade sig dock att maken minsann inte ville släppa styret när jag erbjöd mig att ta över. Maken konstaterade även att jag inte enbart är en back-seat driver i bilen utan även på sparken. Det känns som orättvis kritik. Om han håller på och kör på asfaltfläckar så att sparken hugger måste jag väl ändå få påpeka att hans sparkföring är inkorrekt?!
Det börjar märkas att vi har bott i Sverige länge nu. Vi börjar bli riktiga Svenssons. När vi flyttade hem gick vi på “puben” och tog en öl nån gång då och då. Men nu tror jag inte att vi har varit där sedan i Augusti. Ja, vi har ju varit dit och ätit när vi inte orkat laga mat, men bara för att ta en öl har vi inte varit där sedan i somras. Vi har blivit riktiga Svennisar som inte dricker alkohol på dagtid eller veckodagar. Därför kändes det som en viktig symbolhandling att ta en öl mitt på blanka eftermiddagen. Så att byborna har något att prata om. “De gick på MDs och tog en ÖL. Utan att köpa någon mat. Klockan två… MITT PÅ DAGEN”.
Anledningen till att jag märkte att det var alltför länge sedan vi var på “puben” var att maken började gräva i kylen och ställde upp två Norrlands lättöl på en bricka. Hallå liksom? När man går på puben tar man ju ingen bricka. Och starkölen står inte i självserveringskylen, den finns ju bakom disken!
Ni tror kanske att det är tråkigt att gå på “puben” i Jävre. Så är inte fallet. Det händer massor saker. Vi hade inte mer än hunnit sätta oss innan jag sa till maken “Kolla där!!!” och pekade ut genom fönstret samtidigt som jag slet upp kameran för att fota. Då sa maken “hur ska du lyckas blogga om det där utan att det låter rasistiskt…?”. Det är litegrann av ett problem att berätta den här historien utan att någon blir upprörd i politiskt korrekta Sverige.
Det här var i alla fall vad som hände. När vi satt där och njöt av våra första klunkar öl så susade det förbi en svart man på en röd spark med två ungar på flaket nedför backen utanför fönstret. Den svarta mannen hade vi mött i dörren när vi kom in och han pratade inte svenska. Alltså bor han inte i byn. Därmed kan man lista ut att han förmodligen inte hade sparkat till restaurangen.
Därför räknade jag snabbt ut att den röda sparken som han åkte nedför backen på inte var hans spark, utan vår spark. För vi hade inte med oss något sparklås. Sannolikheten att någon ska sno ens spark här i byn känns inte så stor så vi brukar inte släpa omkring på ett lås. När han kom till slutet av backen lastade han upp sparken på axeln och bar upp den till parkeringen igen. Sen hoppade sällskapet in i en skåpbil och åkte vidare. Utan vår spark förstås.
Här upp i Norrland är folk inte så vana vid att svarta människor som inte pratar svenska sparkar förbi utanför fönstret på en sparkstötting. Därför är folk lite fördomsfulla ibland. De flesta skulle säkert ha stormat ut från restaurangen för rädda sin spark från den farliga främlingen av utländsk härkomst.
Sån är dock inte jag. Jag har bott i London. Jag är van vid att ha vänner från alla möjliga länder och hudfärger. I London består vardagen av jobbarkompisar som är helt olika en själv. En hindu som ger presenter som är en avbild av en hinduisk gud som ska ge en lycka och välgång, en katolik som när de berättar om helgen säger att de på lördagen rökte de marijuana och på söndag gick de till Sunday mass, en pakistansk ugandian som brukade ägna hela arbetsdagen till att berätta för en att hennes farbror hjälpte henne att lura hela släkten att farbrorn hade arrangerat äktenskapet med den man som hon har legat med i hemlighet i flera år, och en annan som tar semester i en månad för att åka till Afghanistan för att hämta hem en fru som han aldrig har träffat. I sammanhanget blir den sydafrikanske ekonomichefen som säger saker som “English babysitters are so expensive, in South Africa I would get a whole tribe for that amount” den som sticker ut mest.
Jag har bott i ett land som har en mer framgångsrik integration av flyktingar och invandrare än vad Sverige har presterat de senaste 40 åren. Jag har minsann inga fördomar om att svarta män brukar stjäla sparkstöttingar. Jag trodde inte alls att han skulle lasta in sparken i bagageluckan och dra med den bara för att han hade en annan hudfärg än jag. Jag trodde bara att han tyckte att det var roligt att åka spark.
Jag tyckte också att det var extremt oförskämt att bara ta sparken på en åktur utan att fråga. Jag tyckte att det var något sådant som en typisk Stockholmare skulle ha tänkas göra om de gjorde en exotisk resa till Norrland. Om han hade stuckit in huvudet genom dörren och frågat skulle jag ju ha kommit ut och gett honom en sparkstöttingslektion. Jag tror att han skulle ha fått ut mer av sparkturen på det sättet, också skulle han ha sluppit bära sparken på axeln uppför backen.
Jag stormade i alla fall inte alls ut ur restaurangen för att rädda min spark. Jag fotade händelsen och tänkte “tur att jag har en blogg så att jag kan berätta att en svart man lånade min spark och bar den upp för backen på axeln”. För en svart man som inte pratar svenska på en röd spark är mycket roligare än en Stockholmare på en röd spark. En Stockholmare som lånar en spark utan att fråga är bara en idiot.
Som om inte allt det här var nog så vandrade det strax därefter in en blond tjej i en vit cowboy-hatt. Det var ingen fejk-hatt utan värsta Dallas-JR-hatten. Kritvit och skitful. Hon pratade i och för sig svenska men hon var inte heller från byn kan jag berätta. Hon var ett riktigt weirdo. Folk i vita cowboy-hattar är jag inte van vid, sådana brukade jag aldrig träffa i London.