När vi äter middag här hemma är det ofta som att gå på restaurang.
Man får EN körbärstomat på tallriken. Trots att det ligger 28 tomater till i kylen.
Ni vet hur man på vissa restauranger får en massa porslin, lite mat och någon liten tomat som dekoration. Precis så.
Jag vill dock gärna ha en liten bit tomat till varje tugga. En halv eller åtminstone en kvarts körsbärstomat. Om man ska få EN körsbärstomat att räcka till en hel portion får man inte mycket mer än en tomatkärna till varje tugga.
Så jag får alltid stiga upp från bordet för att hämta mer tomater. När jag är nöjd med min mängd tomater är det dags att ta lite parmesanost. Då upptäcker jag alltid (alltid, varje gång, without fail) att maken har skurit en bit parmesan som är precis lagom för att räcka till honom och gullefjunet. Eller om vi har gäster till honom och alla gästerna, men inte till mig. Så då får jag stiga upp igen och hämta mer parmesan.
Så precis som på restaurang är det förstås inte. På restaurang skulle jag bara ha behövt vinka med handen för att be någon komma med allt som de inte serverade mig till att börja med, istället för att springa och hämta det själv.
Jag tror att jag ska börja förbereda en liten assiett före jag sätter mig till bords med allt som jag vet kommer att saknas.
Jag skulle förstås inte beställa kassler på restaurang heller.
Men tomatbiten är precis som att vara på en restaurang.