Nu är jag halt

Nu har det hänt grejor. Jag har ramlat. Utanför en butik. Vilken tur va, nu har jag någonting att berätta för er.

Det var en isfläck alldeles bredvid dörren och sedan hade någon varit där och strött över snö så att den inte syntes. Så jag ramlade. Det gjorde jättejätteont i foten. Så jag satt där utanför dörren och ojade mig ett tag. Till slut blev jag kall i baken så då kravlade jag mig in i butiken och berättade för ägarinnan att hon behövde sanda. Då frågade hon om jag hade ramlat. Jag bekräftade djupanalysens korrekthet.

Sen tyckte jag att vi hade pratat klart om det, och berättade att jag var där för att hämta målarfärgen hon tagit hem åt mig. Då fick jag till svar att hon inte kunde ge mig några färgburkar förrän jag hade satt mig på en pall. Så att hon fick undersöka om jag behövde ambulans. En pall ville jag gärna ha, men jag tackade nej till ambulansen.

Sen ville jag ha mina färgburkar. Vem vill sitta på en pall i en butik när man har svåra smärtor i benet/foten? Man vill ju bara linka vidare. Men si det fick jag inte. Tanten började springa runt i butiken och säga “jag ska se om jag har någon sand någonstans”. Antingen har man sand eller så har man inte sand. Om man har sand så har man specifikt varit och köpt/hämtat sand för att sanda isfläckar. Då brukar man veta att man har sand.

Plåster, strösocker och lösmynt är sådana där saker som man brukar ha undangömt i någon skåp och ha glömt bort att man har. Så att man kan leta och fynda när man helt plötsligt behöver det. Om man har sand brukar man komma ihåg att man har sand och var den är.

Dessutom behövde jag ingen sand. Jag hade redan ramlat så sand var ointressant för mig. Jag ville ha färgburkar. När hon äntligen slutade leta sand och skulle hämta mina färgburkar gick inte det heller. För hon behövde en pall. Den satt jag på.

Så jag ställde mig upp och fick mina färgburkar. När jag skulle gå skulle tanten guida mig förbi isfläcken. Men det var inte nödvändigt eftersom jag var mycket närmare bekant med isfläcken än vad hon var.

Inget ont som inte har något gott med sig dock. Jag kunde förstås inte springa omkring i ett halt badhus efter det här så maken fick bada själv med gullefjunet.

Medan de badade satt jag i receptionen och tittade på ett program om en par som skulle ha barn där mannen tyckte att kvinnan skulle gå ut i skogen och böja sig fram och hålla om ett träd när hon skulle föda. Han kan ju prova att krama ett träd medan han skiter ut en melon. Hel. Om han ska kunna skita ut en hel melon måste ju någon trycka in den först, för om han äter den kommer ju tarmarna att processa den. Så han kan ju djupandas och trädkrama medan någon gör det också. För som han sa – “you will feel amazing afterwards”.

Nu är jag hos morsan och farsan och har fått ett förband och en krycka.

Jag vill inte använda ord som mjölka och sådär. Men jag har i färskt minne hur det var när maken bröt båda armarna.