Nu ska jag avslöja för er varför man bara bakar saffransbullar en gång om året, till jul. Ni kanske tror att det är av någon religiös anledning. Ni tror kanske att det beror på att Jungfru Maria hade bakat saffransbullar och packat i matsäcken när de begav sig till Betlehem för skattskrivning.
Eller så kanske ni tror att det beror på saffranet i sig. Att saffran är dyrt så att man bara har råd att baka lussebullar en gång om år. Eller att det är skördetid för saffran lagom till december-bak.
Inget av detta är rätt. Anledningen till att man bara bakar saffransbullar en gång om året är för att det är så fruktansvärt tråkigt att baka ut dem. Mycket tråkigare än vanliga bullar. Det är så tråkigt att till och med degen blir less innan det är klart. På slutet är degen helt torr och uttråkad.
När jag kom till den sista degbiten hade jag en allvarlig konversation med degen.
Då sa degbiten “Mig kan du lika gärna kasta bort. Jag har ändå aldrig drömt om att bli en lussebulle. Du har så många lussebullar utan mig. Jag är så liten och torr att jag knappt duger att göra en bulle av.”
Så jag gjorde som degbiten sa. Jag kastade bort den.
Jag trodde att det var för att det var så himlans äckligt. Det är verkligen hur äckligt som helst med saffran.
Då har du lärt dig något nytt idag.
Vareviga år har jag stått där och bakat saffransbullar för att man “ska” och vareviga juni har jag kastat de oätna bullarna i komposten.