Jag har sagt till maken att jag tycker att det är onödigt att väckarklockan är i gång på helgen. Då vill vi ju mjölka varenda minut av sovmorgon som erbjuds. Om gullefjunet skulle råka sova fortfarande kl 7 finns det ingen mening att väcka henne med en väckarklocka.
Maken glömmer dock alltid att slå av den. Så även igår/morse. Dessutom är han trött när klockan ringer och tar en evighet att hitta avstängningsknappen. Så gullefjunet hann förstås vakna. Hennes första ord var “Välling”. Då svarade maken “Ja det kan du få. Men vad säger man?”.
Det är klart att man vill ha ett väluppfostrat barn som säger “kan jag få” och “tack” istället för att ge en-ords-befallningar. Men det finns en tid och en plats för allting. Klockan sju på morgonen på en söndag när gullefjunet, och JAG, har blivit väckta i onödan av en väckare är inte ett tillfälle när det är nödvändigt att tjafsa om ett tack.
Jag hade god lust att ta ett stycke gräsmatta från bondgården och lappa till maken med den och säga “hämta bara vällingen för tusan”. Han räddades dock av gullefjunet som hann säga “välling tack” innan jag fick ett utbrott.
