Jag kunde inte hitta osthyveln.
Jag letade i alla lådor. Kollade diskhon. Tittade i den rena disken på diskbänken. Ett varv till i lådorna.
Jag började bli lite ilsken. “Var är osthyveln?” gastade jag till frågade jag maken. Han visste inte.
Jag kollade en gång till i alla lådor och på diskbänken. Jag letade under soffan i vardagsrummet. I vredesmod hällde jag upp och ner på gullefjunets tre leksakslådor. Jag välte inte ut dem försiktigt på golvet. Jag lyfte upp och vände upp och ner på dem från hög höjd för bästa ljudeffekt.
Vid det här laget var jag riktigt arg. På någon, men jag var försiktig med att dra några slutsatser om vem. Jag har skärbrädan på golvlisten i färsk minne så jag kastade inte ur mig några anklagelser.
Vi har ju skinka hemma också, men ju längre osthyveln var försvunnen desto mer ville jag ha ost.
Jag gick tillbaka till köket och slet ut alla lådorna igen, en i taget, och såg till att det small ordentligt varje gång jag stängde en låda som jag inte hittade osthyvel i. När jag var klar med hela lådraden gjorde jag om samma sak två gånger till.
Helt plötsligt tänkte jag “Herregud, det är ju såhär det måste kännas att vara man”. Jag tog ett djupt andetag och tänkte “Vad skulle en kvinna göra?”.
Sen tittade jag i burken med de nydiskade besticken och dylikt en gång till. Där var osthyveln.
Vem ställer en osthyvel upp och ner i diskställshållaren?! Med den breda sidan som tar mest plats nedåt?
…en man kanske?? 😉