Imorse satt det en liten diva i mitten av vår säng och krävde att få välling på sängen i vanlig ordning. När maken levererade vällingen skulle divan ha sin batteridrivna Paris Hilton-liknande lilla hund också. När maken bad henne hämta hunden själv fick divan ett utbrott och flög ur sängen. Sen stormade divan ut i vardagsrummet under högljudda protester. Det mesta förstod vi inte, men det var klart att harangen handlade om mamma och pappa.
Divan satte sig i vardagsrumssoffan och vägrade svara på tilltal eller lockrop. Så här mycket tystnad och plats i sängen på en måndagmorgon är vi inte vana vid. Ett litet tag funderade vi på att passa på att sova en kvart till. Till slut fiskade jag i alla fall upp Paris Hilton hunden och ropade till divan att hunden väntade på henne.
Divan svarade att hon inte ville ha välling. Först när divan fick veta att hunden var på väg att dricka upp hennes välling kom hon rusandes. På vägen råkade divan stöta handen på en dammpartikel i luften, så jag fick lov att blåsa på divans hand.
När divan hade druckit upp vällingen hivade divan iväg flaskan på golvet och sa att hon tappat den och att mamma skulle hämta den. Jag upplyste divan om att hon inte hade tappat utan kastat den och att hon fick plocka upp den själv. Sen sa jag till henne att hon var en riktig diva idag.
Då fnittrade hon, la huvudet på sne och sa “Pappa, jag är en diva”. Så var sagan slut.