Vilket misslyckande!

Här sätter man sig i bilen och kör 20 mil i förhoppningen att något ska förarga en så att man kan få utlopp för lite tillbakahållen otrevlighet. Man kan ju ta i lite extra när man är så långt hemifrån. Också går allt bara helt fel.

Jättelite trafik på vägen. Bara EN traktor som låg och stoppade upp ett tag. Jag hann inte ens bli irriterad. Morsan däremot sa att jag skulle ge honom fingret när hon körde om. Ni hör ju hur jag blev som jag blev. Fast det gjorde jag inte. Jag tycker att det är som att sparka på någon som redan ligger att ge fingret till någon som kör traktor.

När vi kom fram till Ikea fick vi parkering rakt utanför dörren eftersom 95% av parkeringsplatserna var lediga.

Inne i butiken var det säkert både en och två idioter, men Ikea i Happis är så stort och det var så lite folk att puckona inte kom i vägen för mig.

Det såg lite hoppfullt ut ett tag när vi hunnit igenom två avdelningar och mamma sa “med den här farten har vi ju snart shoppat klart”. Om ni tror att hon sa det för att berömma mig för min effektivitet på att shoppa så missförstår ni. Hon sa det med ett tonfall som att det var något negativt att jag höll en takt som att jag försökte slå personbästa genom Ikea. Hon skulle titta på en massa grejor.

Personalen var trevlig och hjälpsam. Gott om plats på kundvagnsparkeringen vid restaurangen.

Kaffet var i och för sig lite svagt. Men man måste ju vara på dåligt humör redan innan om man ska orka få ett utbrott över svagt kaffe. Dessutom kostade koppen bara 5 kr och för det priset kan man ju knappt klaga över att det var mer varmt vatten än kaffe. Jag fick ju dessutom en sockerbit och en skvätt mjölk för femman.

Jag sparade en massa pengar. För flera saker som jag sett i katalogen och tänkte kolla på var asfula när jag såg dem på riktigt. Det blev till exempel inget kök. Så det blev mycket billigare än det skulle ha kunnat bli.

När jag kom till lampavdelningen var mamma redan där och berättade att hon hade tagit två lampor för att hon inte kunde bestämma sig. Bara sådär, utan att stå och fundera och analysera. Hon hade bara tagit två rakt av, utan att blanda in mig i beslutsprocessen. När jag tittade på lamporna berättade jag för henne att den ena var ful. Då la hon tillbaka den och sen var vi klara på den avdelningen.

När vi skulle betala var det bara en person före mig i kön och personalen hade både talförmåga och visste hur kassan fungerade.

Så här brukar det minsann inte var på Ikea. Ett av mina mest tillfredsställande Ikea-utbrott var en gång när jag fick tillfälle att fråga en kärring om hon hade tänkt baka sina åtta pepparkakshus innan hon betalade för dem, eftersom hon tog sån tid på sig att packa ner dem och försvinna så att resten av kön fick betala.

Det var inte annat än att jag kände mig lite lurad när vi satte oss i bilen idag när allt var över. Det är inte meningen att ett besök på Ikea skall vara så här smärtfritt. Jag känner mig nästan lite förbannad över att jag inte fick svära en enda gång på hela dagen.