Klockan är kvart över ett på natten. Ni sover. Eller så är ni på fest. Eller tittar på något kvalitetsprogram på TV.
Jag sitter här och försöker återhämta mig från ett större meltdown. Det känns som att jag har hjärnblödning ovanför högra örat. En propp ovan för vänstra. Gullefjunet tjöt nämligen som en mistlur i 90 minuter. Non-stop.
Hon sover nu. Jag sitter här och funderar över vad som var fel. Har hon urinvägsinfektion? Begynnande blindtarmsinfektion? En dödlig sjukdom? Har hon sett något otäckt på TV? Är hon rädd för engelska? Hon har utsatts för mycket av det idag. Lärt sig säga welcome, thank you och rabbit. Är hon traumatiserad över att pappa var i Stockholm i två dagar? Han är hemma nu, men det kanske är en delayed reaction.
Jag kommer att vara dödstrött imorgon när vi ska åka och titta på det typiskt norrländska fenomenet vatten vid Storforsen.
Jo, jag erkänner jag sov. Det var tur eftersom jag väcktes av en fot i kinden och orden “plytta på dä, mamma!” för en timma sedan. Han somnade direkt. Det gjorde inte jag.
Lycka till vid Storforsen!