Jag och maken har ett deal om att vi stiger upp med gullefjunet varannan morgon. Det finns ju liksom ingen mening med att vi båda ska stiga upp kl 6.
Det är som ett lotteri det där med varannan morgon, för ibland vaknar hon kl 6 och andra morgnar kan hon sova till 8-tiden. Det är bara att hålla tummarna att man får rätt morgon.
Imorse var det makens morgon och jag hade tänkt mig en riktig lång-sovmorgon till nio eller halv tio. Och jag låg i sängen till halv tio. Men sova, det fick jag inte göra så mycket. För var tionde minut kom gullefjunet in och skulle visa något som det inte dög att visa för pappa, mamma måste se. Eller så skulle jag blåsa på nått finger eller tå eller knä som gjorde ont. Pappa blåste inte bra nog.
Sen kl 10 när maken skulle iväg på en skogsexpedition som jag vägrade följa med på. Ja, då dög helt plötsligt inte jag. Då var det bara pappa som gällde. Så efter att inte ha fått sova under min sovmorgon för att pappa inte dög, satt jag där med ett mega-ilsket barn som bara gastade efter pappa.
