Bloggens huvudpersoner

Prinsessan på ärten

Vem är då Prinsessan på ärten? Jag kom på namnet när dottern satt på golvet och gallskrek för att jag sa till henne att GÅ in i vardagsrummet istället för att jag skulle bära henne.

Sen när jag frågade maken vad han tyckte om blogg-namnet svarade han att han tyckte att det var perfekt för ”när du är trött eller hungrig kan du verkligen vara gnällig”!!

Hmm… det blev det namnet i alla fall! And the jury is still out angående vem Prinsessan på ärten i familjen egentligen är!

Stor-prinsessan

Det är jag det. Stor som i vuxen. Lite för stor för nästan alla kläder i min garderob. Men jag köper inga nya, det sista som överger en är hoppet. Trivsel-kilon och minnet från det bästa och viktigaste jag gjort i hela mitt liv, kånkat runt på dottern i 9 månader, tar det ett tag att slita sig ifrån.

Jag heter Victoria. Är “thirtysomething” som man säger på engelska. På engelska kan man även beskriva min ålder som “pushing forty”. Fast jag ser ut som 26 och känner mig som det också. Den här texten är lite gammal men jag ser fortfarande ut som 26.

Född och uppvuxen i en by utanför Piteå. Söndagskolan är stor här i byn så där gick jag till jag var tolv. Då fick man en bibel så då tyckte jag att jag kunde läsa på resten själv och slutade. Sen gick jag bara vanlig skola tills jag var 19. Då åkte jag till London som au-pair. Sen åkte jag till Australien. Sen åkte jag hem. Sen pluggade jag i Umeå i tre år. Men maken undrar om jag är säker på att det var i Umeå jag läste för när vi besökte staden tillsammans hittade jag ingenstans. De har byggt om i Umeå och de åren var i alla fall inte så minnesvärda, det var en transportsträcka till framtiden.

Sen åkte jag till London igen. Blev kvar i 13 år, träffade maken, köpte hus, skaffade Volvo och katt. Sen försökte vi bli på smällen i många herrans år och 2010 kom äntligen dottern som är världens bästa, fantastiska, underbara barn. Vi bytte upp Volvon till en kombi. Sen flyttade vi hem till Sverige i april 2011. Vi bor nu i en by utanför Piteå. Vi bodde i Piteå ett tag, nu bor vi i Stockholm. Katten bor kvar i London.

Maken

Ett riktigt fynd. Jag är väldigt nöjd med honom. Intelligent, snäll, slåss inte, bra humor för han tycker att den här bloggen är kul, kan laga mat och diska och är ett socialt geni. Han har ett namn, jag använder det när jag pratar med honom eller nämner honom när jag pratar med folk. Men här på bloggen heter han bara maken. Det är roligare än hans namn tycker jag. Dessutom har han ett yrke där det nog är bäst om den här bloggen inte dyker upp om någon googlar honom.

Maken är nämligen en stor källa till blogg-inspiration. Utan honom skulle det inte finnas lika mycket att blogga om.

Folk som känner mig sedan tidigare, men inte känner honom, brukar säga till mig att han pratar fantastiskt bra svenska. Det gör han också. För han är svensk. Men han bodde i England ännu längre än mig, i 25 år, så han är lite så där engelskt excentrisk. Dessutom är han nollåtta från början, så han är litegrann som en fisk på torra land här uppe i Norrland.

Maken har haft cancer. Det borde jag kapitalisera mer på här på bloggen för cancerbloggar drar mycket läsare. Men varken han eller jag är sob-story-typen. Dessutom är han frisk nu och vi håller tummarna att han fortsätter att vara det. Han har numera en halvmeter mindre tarm än genomsnitts-svensken och har lite cellgiftskadade händer och fötter. Men i övrigt är han fullt funktionsduglig.

Lill-prinsessan / Dottern 

Som jag sa tidigare världens bästa, fantastiska, underbara barn. Viljestark (från mig) och charmig (från maken). Hon har också ett namn. Men jag vill ha henne litegrann för mig/oss själv. Därför berättar jag inte vad hon heter på bloggen. Jag kallar henne allt möjligt annat. Oftast dottern, gullrumpan, gullefjunet, prinsessan, gumman, skatten, guldklimpen eller något i den stilen. Emellanåt är hon ‘ungen’, för hon har sådana dagar också. Född hösten 2010. Ont som fan gjorde det, men det gör ingenting.