När man äter på Leos lekland finns det risk att man svälter ihjäl innan maten kommer

Idag har vi varit på Leos Lekland i Skellefteå. 6 mil är nämligen nästgårds här i Norrland så det är ju ingen distans att åka för ett lekland. Först lekte vi och det var kul.

Sen skulle vi äta och det var inte lika kul. Först var det 15 minuters kö till att beställa mat. Sen satte vi oss vid ett bord. Första fem minuterna pratade hela familjen om en festis för det finns mycket att säga om festisar. Nästa fem minuter satt jag och muttrade att det är märkligt här i Sverige att ALLA ska äta lunch samtidigt. Mellan tolv och ett. Ingen kan tänka sig att äta halv tolv eller halv två. Och lika märkligt är det med restauranger som inte har lärt sig att ALLA ska äta mellan tolv och ett och ser till att det finns tillräckligt med personal just den timmen.

Nästföljande 10 minuter höll jag en monolog för maken. Dottern var fortfarande upptagen med festisen och verkade inte lyssna. Egentligen vet jag inte om maken lyssnade så mycket heller. Monologen handlade i alla fall om att när jag i tonåren jobbade som hamburgerstekare så skulle jag ha hunnit utfodra mängden kunder i restaurangen TVÅ gånger på den tid som de på Leos inte hade serverat oss någon gång alls. Vi väntade nämligen inte på några kulinariskt komplicerade maträtter. Vi väntade på två hamburgertallrikar och en korvtallrik. Mellan tolv och ett borde man ju konstant kunna ha 20 hamburgare liggande på hällen redan innan beställningarna kommit in eftersom alternativen på menyn är typ hamburgar, hamburgare och korv.

De efterföljande 10 minuterna deltog jag inte i några konversationer. Jag satt och blängde på personal som bar ut hamburgertallrikar till alla utom oss. Maken och dottern lekte nån sorts lek som gick ut på att maken ställde olika föremål framför dottern och frågade “Vad är det här för färg” och vårt geni svarade “grön”. “Bra, vad är det här för färg?”, “Gul!”, “Bra, det här då, vad är det för färg?” “Röd!”. “Ja rätt! Samma ansiktsfärg som mamma har när hon är hungrig och maten aldrig kommer”.

Sen började personalen bära ut hamburgertallrikar till folk som kommit EFTER oss. Då började det pysa ur öronen på mig och jag stoppade en tjej ur personalen och frågade henne vänligt om hon kunde kolla var vår mat var. Vilket hon lovade att göra. Några minuter senare gick samma tjej förbi och levererade en hamburgertallrik till någon annan utan att komma och berätta var MIN hamburgertallrik var. Så då travade jag iväg till kassan och frågade efter vår mat. Då fick jag veta att den låg på grillen nu och skulle komma om två minuter.

Två plus några minuter till senare kom då äntligen maten. Anledningen till att det inte finns någon hamburgare med på min tallrik på fotot är att jag slukade den i två tuggor när den äntligen dök upp. Också fick vi en liten ursäkt om att lappen hade trillat ner.

Post-it lappar brukar göra det!! Fast det sa jag inte till flickstackarn som levererade maten och “lapp-beskedet”. Det är ju troligen inte hon som har tänkt ut ett post-it-lapp-system som ett lämpligt system för att serva ett fullsmockat lekland på en regnig söndag.

En annan anledning till att jag inte fräste ur mig min observation om post it lappar var att tjejen vände sig till maken när hon levererade “lapp-beskedet”. Det brukar vara så när folk som inte känner oss ska leverera dåliga nyheter. De brukar vända sig till maken. Det verkar som att de tycker att han ser trevlig och sympatisk och förstående ut. Också verkar det som att de tycker att jag ser ut som en sur subba.

Folk som inte känner oss gör en helt korrekt bedömning när de väljer att vända sig till maken med sådana här “lappen hade ramlat ner” besked när jag har väntat på maten i nästan 50 minuter. För då är jag en ganska sur subba.

Ja, det var bara ett kort inlägg om vår lunch idag.