Gullefjunet brukar ha växtvärk.
En del av mig vet att;
- det är växtvärk.
- hon klagar mer över det om hon är trött. Barn klarar inte av att klaga proportionsmässigt och justera hysterin efter smärtan utan det är annat som styr hur mycket gråt växtvärken orsakar.
- om hon varit extra aktiv under dagen blir växtvärken värre på kvällen.
- att hon ibland överdriver för att hon vill ha tröst, uppmärksamhet och bli ompysslad.
En annan del av mig tänker att;
- det här kan inte vara växtvärk, så här mycket gråt och hysteri kan växtvärk inte orsaka.
- det måste vara någonting värre.
- jag har hört att barn med leukemi får ont i skelettet, tänk om det är leukemi…?!
Det känns nästan som att jag har en liten vit växtvärks-ängel som sitter på min ena axel och viskar rationella råd i mitt ena öra, och annan liten svart leukemi-djävul som sitter på min andra axel och viskar “tänk om… om det är något allvarligt och du avfärdar det som trötthetsgnäll så kommer du inte kunna leva med dig själv… ditt liv är inte värt att leva utan din ögonsten…”.
Jag ägnar väldigt mycket tid åt att oroa mig för saker som leukemi och andra sjukdomar som kanske finns fastän man aldrig har hört talas om dem sedan jag blev förälder.
Men åh vad jag känner igen mig. Man blir ganska hypokondrisk av att jobba med sjuka barn. Jag var bombsäker på förra hösten att min minsta hade en hjärntumör för att hon fick för sig att hon såg saker på marken ibland och ofta skrek galet mycket för att hon hade ont någonstans.